<>
Hiems Ver Aestas Autumnum

Det finns inga vargar i Katthult. Men det finns en varggrop. Det var här som Kommandoran ramlade ner när hon skulle ta den goda korven. När hon lovat Emil att bli snäll så fick hon komma upp.

Det hör till nöd­vän­dig­he­terna att åter­komma till sig själv och ompröva, då och då. Sär­skilt effek­tivt kan det vara att vänta ett bra tag efter exem­pel­vis nyårsaf­ton innan man tar tag i detta pro­jekt. Jag tän­ker nu när­mast på när jag skrev tex­ten If we don’t burn, how will we light up the night?, som jag fort­fa­rande är väl­digt nöjd med, och när jag till fullo kände att jag ville fylla min existens med titel­ci­ta­tet. Jag var törs­tig och ville dricka denna utgångs­punkt som en inte exlu­siv utan sna­rare all­mänt upp­skat­tad, drink. Som om ingen­ting spe­ci­ellt hän­der egent­li­gen, bara brinna på samma sätt som när rökare slin­ter med fing­rarna över sina tän­dare varje dag.

Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit?
Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit?
Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit?

Men nu und­rar jag för vem fans skull det är tan­ken att man ska brinna och lysa upp nat­ten, på det där viset? När dagarna ändå är så mörka. Jag tän­ker på mam­mas vux­en­blö­jor, och på diplo­ma­ten som ser ut som Jake Gyl­len­haal som en gång frå­gade mig “Vad är dina vin­ter­re­se­pla­ner? Jag får väl­digt många flyg­po­äng i min tjänst. Jag kanske kan ta med dig, någon annan­stans”. Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit? Den på ytan enorma kon­tras­ten mel­lan dessa båda före­te­el­ser är då man stu­de­rar dem när­mare sna­rare mik­ro­sko­pisk eftersom bägge hand­lar om livets all­männa tjas­kig­het, oav­sett bajs och medi­ci­ner eller flyg­po­äng och poli­songer. Jag tror inte att det spe­lar någon vidare roll om det, alltså livet, utspe­lar sig i en liten stad i Bergs­la­gen eller i Antwer­pen. Det kanske är där­för jag ald­rig har haft någon utpräg­lad res­lust, en åkomma som tycks drabba så många andra. De läng­tar till NY och till Ber­lin, de läng­tar till Tokyo och till Rom. Jag avun­das dem. Jag läng­tar bara hem. Oftast hem till någon annan, tyvärr.

Ovan synes två foto­gra­fier av samma varg­grop, som lig­ger i Tri­bäck, Små­land. Den är kall­mu­rad för att den pres­sum­tiva var­gen inte ska kunna ta sig upp när den väl tagit sitt sista sned­steg. Och det finns varg­gro­par som syns på satel­lit­bil­der! Om jag i maj 2012 tänkte att alla de små ljuspric­karna som täc­ker kon­ti­nen­terna och som glö­der på satel­lit­kar­torna om nat­ten är pro­sti­tu­e­rade satta i brand, så tän­ker jag i janu­ari 2013 istäl­let att man på satel­lit­bil­der ibland kan få syn på en grop här och där, som fun­nits där sedan tider­nas begyn­nelse enkom för att TYP för­göra dig. Gå inte ner i den då, hallå.

27 november 2012

Jag ämnar inte på något vis för­söka sam­man­fatta mitt 2012, eftersom det skulle vara att påtvinga Inter­net all­de­les för myc­ket jäv­lig­het i rela­tion till den jäv­lig­het som redan härs­kar här. Men det finns trots allt före­te­el­ser som hade tagit sig ut väl i en sådan jäv­lig sam­man­fatt­ning, såsom den döda sva­nen på foto­gra­fiet ovan. Den 27 novem­ber gick jag från mitt arbete på Rege­rings­kans­liet den korta pro­me­na­den till Åhléns City för att dröna runt på min lunch. På vägen till­baka, just när jag pas­se­rar Stads­tea­tern träf­fade sva­nen gatan endast några få meter från mig. Den stör­tade från him­len, och jag är osä­ker på om den dog av smäl­len mot asfal­ten eller om den redan var död när den bör­jade falla. Jag gis­sar på det senare, för annars borde väl döds­ryck­ningar och lik­nande ha ägt rum. Detta skulle kunna säga någon­ting om kul­tu­rens till­stånd, kanske. All­de­les till höger om min bild så satt en man som tiggde pengar (han sit­ter näs­tan all­tid utan­för Stads­tea­tern, jag hade sett honom där tidi­gare), som var ännu när­mare än jag var att träf­fas av him­la­krop­pen i huvu­det. Många andra stan­nade för att foto­gra­fera, och valde då att inklu­dera man­nen i bil­den. På dålig eng­elska för­sökte han för­svara sig, “I don’t want to be in your pictu­res! Stop taking my pho­to­graph!” Om man tyc­ker att det är obe­hag­ligt med döda sva­nar som fal­ler från him­len, så kan jag låta med­dela att det är än mer obe­hag­ligt med män­ni­skor som inte gör skill­nad på en död fågel och en levande man som är hungrig.

10 december

Pre­cis som jag under­strök när jag 2011 besva­rade detta for­mu­lär via Val­sen så bru­kar jag ald­rig annars svara på sådana, eftersom fråge­for­mu­lär i grun­den tycks kon­stru­e­rade för att utkris­tal­li­sera sin per­sona eller hinta om hem­lig­he­ter. Men jag gil­lar verk­li­gen detta! Samt att jag äls­kar att smsa.

reg­lerna
1. Ta fram din mobil.
2. Bläddra ige­nom din inkorg.
3. Stanna när du räk­nat till tio och skriv första meningen i sms:et.
4. Gör lika­dant på varje fråga.

 Detalj från Bot­ti­cel­lis Madonna with Child and Singing Ang­els. Det ser ut som att de vän­tar på att få sms?

1. Vad skulle du säga om din pojk­vän var otro­gen mot dig?
Same here!!!

2. Vad säger du all­tid till din bästa kom­pis?
What’s hap­pe­ning? What are you doing? Where are you? What the fuck?

3. Vad är det första du säger när en kom­pis blir påkörd av en buss?
Åter­kom­mer som sagt.

4. Vil­ket sms blev du mest berörd av?
Ja, men undan­tag för­änd­rar inte livet.

5. Vad säger din mamma innan du går och läg­ger dig?
Mitt gamla japanska bynamn var Ohayo ana­tano neko, grovt över­satt bety­der det, man­nen som kan tala med havet.

6. Vad skulle du skrika om du vann en mil­jon kro­nor?
Oh!!!!! Well, it’s still aval.

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Lyss­nar på Annie Len­nox och drab­ba­des av en plöts­lig läng­tan efter dig. <3

8. Vad vill du höra mest av allt?
Var tvungen att ta en extra klunk vin pga blev så upprörd.

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
*bjäb­bar mot månen*

10. Din roman­tiska replik?
Har en kli­mak­te­ri­e­tant som omfam­nar mig bak­i­från och för mina hän­der fram och till­baka över den fuk­tiga leran. Jag kom­mer när pan­flöj­terna tyst­nat. 8ish.

11. Vad skulle du säga om du blev bestu­len?
Hej igen! Visst har du koll på att du beta­lar hand­pen­ning på 10% inom 1 vecka? Dvs 162.000 SEK.

När ens mamma ringer till en fem­ton gånger i rad för att hon inte vet hur man slår in ett nytt tele­fon­num­mer på tele­fo­nen, och inte rent kog­ni­tivt kan ta in kun­skap om adress­bo­kens existens eller pil-upp– och pil-ned-knapparnas funk­tion. När man ringer till de per­so­ner hon ursprung­li­gen för­sökte ringa till för att säga att kan du ringa upp henne, hon vet ju inte hur man använ­der en tele­fon. När hon kal­lar en för ett annat namn när man pra­tar med varandra och man är så van att man inte ens läg­ger märke till vad man heter eller inte heter längre. När hon sit­ter i rull­stol men ändå vill för­söka gå och ram­lar mitt i nat­ten och för­sö­ker ta sig upp med hjälp av dörr­hand­ta­get till toa­let­ten som inte kla­rar av hen­nes tyngd och där­för går av och hon blir lig­gan­des på gol­vet och ingen vet hur länge. När hon kas­tar upp all mat som ser­ve­ras henne. När hon säger att jag kom­mer nog inte bli så gam­mal och ingen pro­te­ste­rar. När alla andra pla­ne­rar sin jul­le­dig­het och man hatar dem med samma inten­si­tet som man all­tid äls­kat Göran Pers­son. När man är tju­go­sex år gam­mal. Då rå.

Vikveck över Antarktis

Jag, lör­dag mor­gon den 24 novem­ber 2012, fram­för en stor karta över Antark­tis som tidi­gare hängt på Utri­kes­de­par­te­men­tet men som fick följa med mig hem efter deras senaste kartut­rens­ning. Nu hänger den i mitt var­dags­rum. Jag fick även med mig kar­tor över Vit­spets­ber­gen, Edgeö­arna, Nor­daust­lan­det och Stilla havet. Se så glad jag är över detta för­värv. Jag har tänkt väl­digt inten­sivt på att kanske mon­tera ned kar­torna från väg­gen och för­söka stryka bort deras vik­veck genom att lägga ett lakan mel­lan kar­tan och stryk­jär­net. Men de omfat­tande struk­tu­rella för­änd­ring­arna i min till­varo som skulle krä­vas för att jag skulle ta mig an ett sådant stryk­pro­jekt, är inte av denna värld.

My subconscious slams down her Complete Works of Charles Dickens

Jag kom­mer inte att orka läsa fär­digt Fifty Sha­des of Grey. Den är för dåligt skri­ven, och om man letar efter upp­het­sande lit­te­ra­tur i gen­ren behö­ver man inte leta länge för att hitta sådant av något eller myc­ket högre kva­li­tet. Men jag har svårt att sälla mig till dem som kri­ti­se­rar boken på grund av dess inne­håll och bud­skap. Vad som där­e­mot är en skan­dal och säker­hets­risk av inter­na­tio­nella mått är att för­fat­ta­ren låter pro­ta­go­nis­ten, Anas­ta­sia, hän­visa till sina tan­kar, alter­na­tiv till sin under­må­liga stream-of-consciousness som avhand­lar spörs­mål så som “My subcons­cious is furi­ous, medusa-like in her anger, hair fly­ing, her hands clen­ched around her face like Edvard Munch’s Scream.” och “Oh no! My subcons­cious slams down her Com­plete Works of Char­les Dic­kens, leaps up from her armchair, and puts her hands on her hips.” …som SITT UNDERMEDVETNA. Hen­nes under­med­vetna, som spe­lar en unge­fär lika stor roll i hen­nes liv som hen­nes inner god­dess  - en tro­lig omskriv­ning för hen­nes vagina, ägnar sig åt ett stän­digt giss­lande och för­ma­nande av hen­nes per­son. Med det lilla pro­ble­met då att det sna­rare är vad det med­vetna, alter­na­tivt över­ja­get, ägnar sig åt. Det rör sig inte om ett felan­vän­dande i sin­gu­la­ris, utan ett kon­stant upp­re­pande genom boken. Anas­ta­sias under­med­vetna gör sig stän­digt, hög­ljutt och välar­ti­ku­le­rat påmint, och lär på så vis de runt 5.300.000 st läsarna/köparna ingen­ting om vad som even­tu­ellt styr deras egna begär efter att läsa denna bok. Det är väl­digt, väl­digt synd.

Jag undrar precis som Lana Del Rey: “Is it by mistake or design?”

Helgen v.41