Och precis när jag känner att jag sett tillräckligt många stop-motion-videor för att tip me over the edge of Kilimanjaro (vilket i och för sig vore romantiskt), så hittar jag en till.
#jobbar i övrigt ihjäl mig, tro inget annat
2 mars
Rick Astley would never give you up, let you down, run around and desert you, he would never make you cry, say goodbye, tell a lie and hurt you. But Dr. Gregory House will fight the power for you.
1 mars
(varning för ytterst fånigt inlägg: jag hatar själv att läsa om andra människors katter, nästan lika mycket som när de berättar om sina drömmar, samt deras drömmar om katter)
Jag förbereder mig inför en av de värsta nätterna i mitt liv. Imorgon ska jag åka tidigt på morgonen till veterinären och lämna in min birma, som ska sövas ned och få diverse ingrepp gjorda, vilket kostar lika mycket som jag tjänar på en månad. Detta möjliggörs genom att hon fastar hela kvällen – och natten – innan vi åker. I normala fall sätter hon i sig stora mängder torrfoder varje dag, vilket jag kompletterar med 1-2 portioner kokt fisk (varje eller varannan dag), rå nötfärs och spolade äggulor. Eftersom avlade kattraser har ett kortare livsspann har jag gett mig själv uppdraget att genom bra kost som inte långsamt bryter ner njurarna (hej whiskas), och mycket motion utomhus (åtminstone mycket för att vara en framavlad prydnadskudde) försöka förlänga den något. Jag sitter vettskrämd uppflugen vid barbordet mellan sovrummet och köket och ser hur hon långsamt förvandlas till ett hungrigt monster, ’bout to kill.
Funny story: en bekant till mig besökte två vänner som just fått barn. Innan han presenterades för den nyfödda slet de stolta föräldrarna fram sin nyinköpta Simon’s Cat in his very own book av Simon Tofield – ”vi bara måste få visa dig den här först!!”
För dig som vill utveckla din purrfect pitch så finns Simons katt även som Iphone App.
”Cat Man Do”
”Let me in”
in other words ♥
Early tomorrow my cat’s having surgery. To calm her down, I’m making her watch Simon’s Cat, over and over again.
26 februari
Februari, you will be the death of me. Du är ett hav, en hel kall planet. En dag när det var som allra vitast utomhus visade min termometer +14.8, vilket jag ansåg var värt att dokumentera. Jag känner mig lurad på större delen av detta nya decennium, är inte det minsta skälmsk eller vackert blek, men heller inte tillräckligt fnasig att det är värt att nämna. Februari är ett töcken av långa dagar framför den nya akvarellen (bild! nedan! tyvärr är färgerna väldigt bleka och fastnar knappt på linsen, men varje kålhuvud tar ungefär 2-4 h att måla, och därav har jag ådragit mig åkomman The Tetris Effect), långa dagar böjd över mina studier i matematik och statistik.
Då och då blixtrar det dock till. Häromdagen visade det sig att någon i min klass fuskat (gör folk sådant fortfarande?) på hemtentamen i statistik (som inte ska vara inlämnad förrän om en månad – hur kan då detta fusk redan ha upptäckts? – jag föreställer mig att fusk på universitetsnivå sker 1)av misstag eller 2)i ren panik över att uppgiften ska vara inlämnad om 12 h, inte när det finns en månad kvar att göra om, göra rätt (Varje gång jag stöter på detta retoriska uttryck så kryper det litet under huden, när någon uppmanar att läs om, läs rätt för att den kritiska läsaren uppfattat en text annorlunda, som om det bara fanns en rätt tolkning, som om vi någonsin har litat på en upphovsman?)). Vidare drog en av våra lärare tillbaka den befuskade (!) tentamen, presenterade en ny – nu med fler frågor samt en veckas kortare inlämningsdatum – någon sorts diskret kollektiv bestraffning. Vilda protester vidtog, varpå läraren efter påtryckningar justerade tillbaka den ordinarie inlämningstiden, varpå de nyss så upprörda studenterna i varma ordalag tackar för tilltaget och för att läraren ”tog tag i detta”. Det kan vara jag som i ovan nämnda februaridvala missar ironin, men jag blir alltid lika … mållös när personer som förväntas göra sitt jobb tackas för att de lyckas göra så. Missförstå mig inte: man ska uppmuntra varandra. Men detta är någonting annat. Att jag inte kan sluta tänka på en sådan petitess på flera dagar gör ärligt talat litet ont. Jag tänker på hur känslig jag är för andra människors besvikelse, och samtidigt på relationen till auktoriteter. I gymnasiet gick jag ofta och planerade diverse namninsamlings- och protestlistor. Minns särskilt en gång då en ny tjej i min klass, som hade en fantastisk skrovlig och knarkig sångröst hindrades av några lärare att sjunga solo på en av våra konserter. Hon målade även stenciles och graffiti och jag ville så gärna bli hennes vän. Så jag gjorde en namnsinsamlingslista och fick ihop namn från alla årskurser, samt andra lärare på skolan, och drev till sist igenom att hon skulle få sjunga. Men när det var dags för konserten dök hon inte upp, och vi pratade nästan aldrig mer. Nuförtiden försöker jag vara litet mer subtilt framfusig och filmisk. Jag försöker att visa personer som jag inte känner att jag uppskattar dem, att jag vill dem någonting. Det är främmande och spännande.
Det kanske absolut viktigaste jag gjort under februari 2010 var att läsa en helt fantastisk roman av Curtis Sittenfeld med ett gräsligt missvisande omslag. Den svenska titeln ”I en klass för sig” är dock mer passande än ”Prep”, för även om handlingen utspelar sig på en internatskola (ja) i Boston (jo) är det framför allt en utvecklingsberättelse med fokus på frågan om genus, klass och härkomst, med skolmiljön som kuliss för huvudpersonen Lee Fiora att linda in sina tankar och känslor i. Under större delen av romanen är Lee ensam, en ensamhet som diskuteras odramatiskt och pragmatiskt. Lee vänder ut och in på ensamhetens alla möjliga begrepp och uttryck, utan att ömka sin situation. Hon iakttar och analyserar sin omgivning minutiöst, och jag älskar hur hon i presentationen av nya, flyktiga karaktärer ur skolmiljön kan nämna att ”x har en syster, det är väldigt intressant” – för det är intressant hur andra människor har egna syskon och historier … vet inte hur jag ska utveckla det bättre än att jag verkligen älskar när Lee Fiora konstaterar att andra karaktärer är intressanta, och sedan presenterar de banala och fina anledningarna till varför.
Vidare finns en inte helt problemfri relation till hennes föräldrar, som främst består av martyrskap, hetsiga humör och den klasskillnad som råder mellan Lee (som är stipendiat) och hennes välbärgade studiekamrater: ”Nej, det var inte det att jag trodde jag kunde gottgöra honom, utan mer att jag tyckte att jag var skyldig honom att visa att jag försökte. Och när det gäller mamma: Hon straffade mig aldrig, hon grälade aldrig ens på mig. Och på grund av det, för att hon till skillnad från pappa aldrig bad mig betala tillbaka, blev det jag var skyldig henne omöjligt att betala tillbaka. Det var ett hav, eller en hel kall planet”. Lee försöker få en plats i hierarkin genom att klippa sina klasskamraters och lärares hår, och då hon slutligen sexdebuterar lägger hon märke till sin fallelse för oralsex, liknar hon det krasst vid talangen med saxen – ett tillfälle som gjorde att jag lade ifrån mig boken och förde handen över munnen, sedan till huvudet. Men hon är inte destruktiv, utan svävar i en astereotyp tillvaro där inga reaktioner är för konstiga för att föras fram. Lee blir djupt smickrad då hon blir utskälld, paralyserad när hon lyckas och klarar av att bli skriven på nästan. På sätt och vis är det litet ledsamt att det är Cross, skolans självutnämnde charmör och Lees konstanta trånobjekt, som till slut blir den som läxar upp hennes fallelse ensamhet, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka om när just trånobjekten ges en egen röst och skärpa, vilket ofta saknas i renodlade ungdomsromaner.
Läs ”I en klass för sig”! Jag har precis börjat läsa Sittenfeldts senaste ”Presidentens hustru”, en fiktiv berättelse om Laura Bush som liknats vid Joyce Carol Oates Blonde (jag är inget stort Oates-fan alls, men just den blonderingen var omöjlig att undvika). Hon har även skrivit den typiska mellanromanen ”Männen i mina drömmar”. Jag frågar mig själv varför jag skulle vilja läsa om män i någons drömmar, och kan hitta argument både för och emot. På danska heter den ”En kvinde, tre mænd og en psykolog” vilket låter så oroväckande att jag tvivlar på om februari 2010 verkligen är så farligt som jag gör gällande.
in other words ♥
The best time to visit Sweden would probably not be november-mars. Just something to remember before you start persuade yourself otherwise.
12 februari
Jag jobbar på kålfältet, men de ser istället ut om utfläkta gröna rosor eller mosaik. Jag gråter över hur usel min stenåldersscanner är, men är dess då gladare över att jag sålt ett flertal prints av tavlorna, fått litet kontakt med en gallerist och i april får tillgång till en ateljéplats hos Volontaire. All merry and bright!
in other words ♥
I’m doing some progress when painting the cabbagefield, although the scanning is beyond poor. Right now, I’m counting the days until I get to use a free studioplace in April, hurray!
1 februari
Egentligen har jag antagligen mycket att skriva om förra veckans utställning, men någonting säger mig att det inte kommer att fastna här. Främst för att jag inte vill framstå som gnällig när jag reagerar med att bli ledsen när bra saker händer. Jag har aldrig varit bra på att tajma rätt känsla till rätt tillfälle. Två av mina akvareller har redan blivit sålda och jag har en sådan bedövande separationsångest från dem att jag nog gör bäst i att inte vräka ut den här. Förhoppningsvis kommer jag kunna glädjas åt detta inom kort.
Fick sällskap av ett fint gäng på torsdagens pre-vernissage. Tack Emil, Philip♥, Kristoffer och David för en klarsynt och opretentiös kväll!
På fredagens offentliga vernissage kom föräldrarna, en svärförälder och malmöiten Anna – som spred sin allmänna skön- och klokhet. Min klarsynthet blev något grumlig och risken att vi blev pretentiösa ökade helt klart, men det gjorde ingenting. Jag hann även få på mig en ny klänning från Stop Staring.
Mitt mest bestående intryck av utställningen är dels viktiga samtal med både vänner och främlingar som mest rört mig själv och det jag håller på med, och dels rörigheten/mångfalden i det som visades, call it what you like: den liknar inte någon annan utställning jag besökt då den inte har ett gemensamt uttryck vid sidan av verkens samtida produktion. Jag fotograferade ett urval av de konstverk jag fastnade för litet extra, av olika anledningar…
Det verket jag tveklöst håller närmast hjärtat gick tyvärr inte att fånga på foto: den 6 min långa animationen ”Granar och tallar” av Lars Hedelin som projicerades över en hel vägg. Den fantastiska skenande miljön går tack och lov att se på hans hemsida, även om den gav en helt annan upplevelse i ett större och vildare format. Vidare var Jonathan Knapes dvd-installation ”Parafresk 1.0, The Syndics of the Goldsmiths’ Guild” väldigt fin och underhållande, och går att köpa här, tillsammans med andra varianter.
Ett av utställningens största verk, ”Till mamma, pappa och mina två bröder Kap V” av Aida Chehregosha, examensarbete från Konstfack.
Detalj ur ”Prinsens dröm” av Jan Tigerstrand. Oljetriptyken var imponerande på många sätt, men personligen fastnade jag själv främst framför den lilla silverkulan (?) som avspeglar vad som händer i den delen av rummet som åskådaren inte ser.
”Lägenhet” (minns ej numrering) av Helga Bärnarp. Jag älskar det här. Kunde inte låta bli att tänka litet på Nina. Ornamentik och lapptäcke möter vindlande korridorer, dörrar, perspektiv som gör mig nästan salig. Skulle vilja ha tavlorna (de var tre stycken i liknande stil..) upptryckta på tyg att klä in väggarna i och få helt nya kvarter.
Ännu mer byggnation, perspektiv, dörrar och rum att förlora sig i. ”Finding my way in” av Luise Sejersten.
”Beyond the Walls II” av Lina Jaros.
”Beyond the Walls I” av Lina Jaros.
T.v. ”Mouths to feed” av Anna-Karin Brus, och t.h. en skulptur som jag tyvärr inte hittat vare sig titel eller upphov till. Kanske ett spöke…
Samuel Ramnek Petri visade fem fotografier av actionfigurer.
”Monk on the beach I, II, III” fotografier av Leo Thafvelin (ett efternamn jag inte skulle tacka nej till!) baserade på Caspar David Friedrichs berömda ”The Monk by the Sea” (målad 1808-1810). Generellt tycker jag att det är svårt att förhålla sig till både målningar och litteratur som är baserade på tidigare konstverk/litterära verk. Ibland kan det bli alldeles strålande, såsom exempelvis Strändernas Svall av Eyvind Johnson, som jag hoppas alltid kommer att vara en av mina favoritromaner. Flera andra klassiska konstverk apostroferades på utställningen, såsom Leonardo da Vincis muralmålning ”Nattvarden”, Alexander Roslins ”Damens med slöjan” och hötorgets familjäre fiskargubbe.
in other words ♥
Some photographes and thoughts after visiting the pre-vernissage and the vernissage of the show were three of my watercolors are currently displayed. So far, two of them have been sold, and even though I know it should make me happy…at the moment I miss them terrably. I’ll probably write about it when I’ve had some time to collect my thoughts. During the last couple of days I’ve enjoyed some important conversations with both friends and strangers about my own and other’s art – which is what I hopefully will remember the most.
27 januari
Mitt i söndagsmorgonens jämna plågor damp Svenska Dagbladet ner på hallmattan. Väl vid busshållsplatsen på väg till jobbet bläddrade jag nästan sönder kulturbilagan för att hålla mig varm och upptäckte till min stora förvåning att en av mina akvareller är med som exempelbild från utställningen! Artikeln behandlade ett par av de deltagande konstnärerna, som jag tycker att det ska bli hemskt intressant att se, samt faktumet att praktiskt taget ingen som ställer ut i detta sammanhang kan ‘make it in the artworld’ – same same..
in other words ♥
One of my watercolors were featured in one of Swedens largest newspapers, in an article about the upcoming exhibition. I’m happy and surprised!
23 januari
Har återupptagit arbetet med den akvarell jag påbörjade under senhösten -09. Den liknar The Little Knitters, på så vis att jag använt mina bläckpennor minimalt och istället försökt att fokusera på att inte ha några stödlinjer när jag målar. Detta är fortfarande det mest utmanande sättet att måla för mig, eftersom det tar längre tid och kräver planering. Inspirationen till tavlan A matter of raising crystal from cabbage kom då jag googlade efter gud vet vad, och av en slump fastnade för ”crystalcabbage”, som jag i efterhand nästan inte kunnat hitta någon vettig information om. Den verkar överlag vara en hemskt fånig sorts kristall, men jag tyckte trots allt att kombinationen av den jordiga, billiga kålen och kristallens hårda, regelbundna struktur var intressant.
I normala fall brukar jag bestämma mig för ett motiv och sedan genomföra det, och det tillhör sällsyntheterna att jag ”leker fram” – eller lämnar ett ofullbordat – motiv. Tror att det är kopplat till min ständiga ovilja att improvisera. Men efter att jag fick reda på om den kommande utställningen gjorde min kreativitet minst sagt en djupdykning. Jag började kritisera de akvareller som snart ska ställas ut, och upptäckte för varje gång jag betraktade dem fler och fler saker jag önskar jag kunde göra om, göra bättre. Sedan dess har jag dessutom påbörjat och slängt ett flertal motiv – säkert en sund utveckling, men det kändes snarare som misslyckande och ett utslag av dåligt självförtroende och stress.
Mina tankar började upptas mer och mer av frågan om kreativitet och kritik, och den fina linjen mellan fult och fint, billigt och dyrbart, ofärdigt och fullbordat. You get the point. När jag kritiserade det jag målat så utgick jag från minnen jag hade av när motivet var ofärdigt och skröpligt, md synliga stödlinjer och utsuddade misslyckanden, bildgooglade utskrifter för att hjälpa till med perspektiv och form osv. Processen är i slutänden mer närvarande än det fina resultatet. När processen pågår finns målet, resultatet, förhoppningsvis i sikte. Men när det är uppnått kan jag bara känna processen värka och dunka. Nu kanske detta låter hemskt pretentiöst om jag endast talade om ett antal akvareller, men det är ungefär så jag relaterar till det mesta jag och andra gör/hur vi lever etc.
Under kristallkronan är tanken att ett kålfält ska breda ut sig. När målningen är färdig tror jag att den kommer att ge en ganska bra bild av känslan att hänga i luften mellan det ofullbordade som känns fult och ostrukturerat, och det okrossbara, kristallklara.
in other words ♥
Some work-in-progress-shots of the watercolor I’m working on at the moment: A matter of raising crystal from cabbage. The inspiration came when I stumbled upon a certain kind of crystal called ”crystal cabbage”, which made me think about the unusual combination of the cheap, earthy cabbage and the solid and structured crystal and how the difference between them might not be of such large measures. When the watercolor is finished, there’ll be a large cabbagefield stretched out beneath the tree-chandelier. The intertwining of the two uneven materials is suppose to reflect somehow on the relations between creativity and criticism, ugly and pretty, cheap and expensive, undune and finished. How, I’m not sure yet.
19 januari
Ny blogg, med ett inte särskilt nydanande innehåll. Jag bytte från den gamla Svanesången av flera olika anledningar: Blogspot har på senare tid kommit att kännas som ett besök på Buttericks. Editorn är helt omöjlig och rörelsefriheten har stundtals känts som ett skämt. Efter att jag äntligen fick igång porfolion insåg jag att jag ville att bloggen skulle efterlikna den, samtidigt som jag tröttnat på att mitt namn per automatik kopplats till inläggen -> därav detta Observatorium. Jag vill kunna skriva personligt utan att det nödvändigtvis kommer upp som första träff på Google (även om jag är medveten om att det antagligen kommer att bli så ändå, eftersom bloggadressen ligger under samma avsändare som portfolion). Jag vill även känna friheten att skriva om annat än mina akvareller, och således slippa ha en ‘blogfolio’. Som jag förstått det genom kommentarer och mejl det senaste året så var mina work in progress-inlägg ganska omtyckta, så de kommer så klart att fortsätta välla in i samma närmast burleska takt som tidigare.
Ja, just det! Byt gärna årstid på bloggen om du känner för det. Min favorit är tveklöst ”Autumnum”, samt den natthimmel som uppenbarar sig för dem som sitter uppe sent och ugglar.
in other words ♥
This is my new blog. I grew bitter and tired when using Blogspot, and after reading other blogs I couldn’t think of a better replacement than this. I will probably keep my old subjects of observation, but most likely deepen the personal view. If you’d like to see some of my watercolors, please visit my portfolio.
