Fotografier av mina föräldrars sängkammare, i huset från 1911. Väggarna är målade för hand, den art nouveauinspirerade sängkammargruppen är inropad på auktion.
Dagarna tycks flyta samman som i en dimma, men timmarna tycks mer vara som skarpa skott. Jag har fått en större förståelse av alla dessa timmar, timmarna, THE HOURS. En grön plastklocka på väggen stannar, ett blodkärl brister. För tio dagar sedan fick min älskade lilla mamma en svår stroke och jag satt i en taxi från Stockholm till Örebro mitt i natten och försökte förstå detta med tid och avstånd. Timmar och kilometer. Jag har tänkt att i tid av kris tenderar ”folk” att beskriva hur tiden går långsamt, hur allting saktar ner, hur handlingar och konsekvenser trevar fram i mörkret. Jag har tvärtom upplevt de senaste dagarna som ovanligt hastiga och hårda, som sagt: skarpa skott. Varje dag känns som att någon släpper ett kassaskåp på min kropp och jämnar mig med marken, varken mer eller mindre. Efter ett tag kom jag underfund med att anledningen till att dagarna gått så fort är att jag själv utvecklat långsamma och tidskrävande beteenden.
Jag har utvecklat nya rutiner som jag håller fast vid tills knogarna nästan vitnar. Jag argumenterar och förhandlar dessa rutiner med mig själv tills de blir logiska, självklara. Varje morgon tar jag ett skållhett bad, likaså varje kväll: det är bara då jag får gråta (helst), det höga ljudet av kranvatten som slår emot badkarsvatten gör att jag slipper höra mina egna ljud. Varje dag runt kl.14 när jag och min pappa och min moster, samt eventuell annan släkting eller besökande vän till familjen, anländer till sjukhuset sitter jag först 20-30 minuter i den gemensamma matsalen/väntrummet och tänker på ingenting. Eftersom jag fortfarande är Dottern så tar jag mig den barnsliga friheten att inte vara den som först möter mamma för att ta reda på om det är en dålig eller mindre dålig dag (det finns inga bra dagar). Jag vill först ha andrahandsinformation att sitta och suga på, innan jag tar mig an verkligheten och de riktiga frågorna: kommer jag någonsin ha ett ”normalt” samtal med min mamma igen? Var kommer det här att landa? Landa är uttrycket läkarna och sköterskorna använder. Som om patienten och de anhöriga svävar högt upp i luften, så högt upp att det inte går att avgöra om vi kommer att landa i närheten av platsen där vi lyfte, eller längre bort, vid horisonten, eller överhuvudtaget.
”Folk” som säger sig längta efter barn säger att de längtar efter the sound of little steps, små steg. Rehabiliteringsprocessen är lång, och patienten tar små steg i sitt tillfrisknande. Överhuvudtaget är jag förbluffad över de vokabulära likheterna mellan barn och strokepatienter. Jag längtar efter att höra stora bullrande öronbedövande steg på övervåningen, det surrande ljudet av mammas symaskin. Till en början var hela den högra sidan förlamad, hon kunde inte svälja, prata, och var knappt vaken. Tio dagar senare har höger arm och ben viss rörelse, och när hon äter råkar hon bita i höger kind och får ont. Ögonen är vakna och intagande och rädda och ibland glada. Efter dagar av att bara ha kommunicerat sig med ja och nej, kommer strömmar av ord och osammanhängande. ”Vädret är sublimt!”, ”Vad ohemult allting känns…” och ”Det måste vara legitimt”. Jag läser om rehabilitering för att försöka återvinna minnet, skapa nya vägar för blodet och syret runt det som är dött, för att så småningom få saker och ting att fungera igen. Jag läser Oprahfierade amerikanska dussinberättelser om anhöriga som tapetserat rum med collage, fotografier och minnen för att get things going. Och jag tänker på alla de intima tankar och upplevelser som vi väljer att inte dela med någon så att denne ickenågon inte har en möjlighet att påminna oss om dem, känslor och reaktioner som vi knappt delar medvetet med oss själva: Hur återvinner man essensen av en person? Man kanske inte måste.
Jag försöker förstå hur det känns att överleva en stor stroke, när hjärnan är i uppror och det minne och den kunskap man har är totalt splittrad och ingenting går ihop. Ibland känns det som att jag får viss klarhet. Exempelvis då jag sitter vid min laptop och skriver ett mejl till en vän. Jag ämnar skriva ”Honestly, I can’t believe that I’m actually sitting down writing this” men blir distraherad av meningens innebörd, och placerar omedvetet fingrarna en centimeter till vänster: ”Ginwarktm U xabät vwkuwcw Uänaxryakky aurrubf siqb qeurubf rgus”. Är det så det känns? Att tänka en sak och säga en annan? Jag föreställer mig att mitt enda sätt att kommunicera är ett trasigt tangentbord: hur skulle jag göra? Jag läser om en deckarförfattare som efter en stroke upptäcker att han fortfarande kan skriva, men inte längre läsa. På morgonen läser han tidningen genom att simultant skriva ut bokstävernas former i luften.
Jag har länge undrat vad som krävs för att jag ska ta på mig ett par jeansleggings, samt behålla dessa jeansleggings på under en vecka utan att byta. Nu vet jag.
