(varning för ytterst fånigt inlägg: jag hatar själv att läsa om andra människors katter, nästan lika mycket som när de berättar om sina drömmar, samt deras drömmar om katter)

Jag förbereder mig inför en av de värsta nätterna i mitt liv. Imorgon ska jag åka tidigt på morgonen till veterinären och lämna in min birma, som ska sövas ned och få diverse ingrepp gjorda, vilket kostar lika mycket som jag tjänar på en månad. Detta möjliggörs genom att hon fastar hela kvällen – och natten – innan vi åker. I normala fall sätter hon i sig stora mängder torrfoder varje dag, vilket jag kompletterar med 1-2 portioner kokt fisk (varje eller varannan dag), rå nötfärs och spolade äggulor. Eftersom avlade kattraser har ett kortare livsspann har jag gett mig själv uppdraget att genom bra kost som inte långsamt bryter ner njurarna (hej whiskas), och mycket motion utomhus (åtminstone mycket för att vara en framavlad prydnadskudde) försöka förlänga den något.  Jag sitter vettskrämd uppflugen vid barbordet mellan sovrummet och köket och ser hur hon långsamt förvandlas till ett hungrigt monster, ’bout to kill.

Funny story: en bekant till mig besökte två vänner som just fått barn. Innan han presenterades för den nyfödda slet de stolta föräldrarna fram sin nyinköpta Simon’s Cat in his very own book av Simon Tofield – ”vi bara måste få visa dig den här först!!”

För dig som vill utveckla din purrfect pitch så finns Simons katt även som Iphone App.

”Cat Man Do”

”Let me in”

in other words ♥

Early tomorrow my cat’s having surgery. To calm her down, I’m making her watch Simon’s Cat, over and over again.