23 november
Häromveckan skrev jag litet om att jag börjat om med min målning – att skissa motivet en andra gång tog ungefär två veckor. Det var så värt det. Jag blir mer och mer övertygad om att jag lider av horror vacui. Rädslan för att lämna ett område tomt, eller så nära som tomt, i en målning håller mig till och från uppe om nätterna. När jag började med den första skissen innehöll den snart en mängd störande element som bara fyllde funktionen att dekorera, samt att ta fokus från det jag vill säga. Kommer ihåg att P tittade förbi mitt skrivbord och såg bekymrad ut. ”Varför gör du så där?” frågade han. ”Vad fyller det här för funktion? Det ser inte bra ut.” Jag kommer ihåg att jag blev rasande på honom, behärskade mig och vänligt avvisade hans invändningar samtidigt som jag tänkte att han har så rätt, och sedan valde att glömma bort den tanken i flera månader för att till sist vara så gulligt dramatisk att jag klippte sönder det tjocka akvarellpappret för att markera för mig själv att enough is enough. Jag tror att det hänger samman med min rädsla för hantverk, och för att blotta nacken. Ibland när jag samtalar med personer jag inte känner så bra om mina målningar / tjuvlyssnar på utställningar när andra pratar med varandra om mina målningar så hakar jag upp mig på att det är samma sak som återkommer. Jag själv beskriver målningarna som detaljrika och lägger stor tyngd vid att de tar väldigt lång tid att färdigställa. Som att jag måste legitimera resultatet med att ”även om det inte blev så bra så ska du veta att det var väldigt jobbigt att göra det”. Andra beskriver målningarna som detaljrika och kanske litet för dyra, men skjuter in att det ser ut som att de tar väldigt lång tid att färdigställa och att allting väl måste ha sitt pris. Inget fel i det egentligen, när jag själv går på vernissage diskuterar jag ofta teknik framför innehåll. Jag älskar att ta reda på och fundera över prissättning. Jag behöver nästan alltid några timmar för att smälta de meningar och betydelser jag tagit del av. Dock är det svårt att fly från faktumet att jag ofta gömmer mig bakom detaljer och utsmyckningar istället för att låta motiven komma till sin rätt, jag kan vara ganska ryggradslös faktiskt. När någon frågar mig ”och vad gör du då?” så försöker jag alltid avstyra till relevant fråga no.2 ”och var bor du då?”, eftersom jag bor innanför tullarna. I lördags bestod jag av 60% champagne i en etagelägenhet på Östermalm som ser ut som ett vuxet dockskåp (obs, positivt) och pratade med en bekant f.d. gallerist som jag respekterar mycket som menade att hantverksaspekten av mina målningar är någonting extremt positivt och spännande. Jag blev så jävla glad och ska nu ompröva spridda delar av mitt självhat. Funderar på att hålla min ickeexisterande konstnärliga utbildning ansvarig för diverse ångest. På utbildningar lär man sig snabbt att om man inte kan motivera och formulera det man arbetar med så kommer ingen annan att lägga tid på att göra det heller. Nu ska jag lära mig att måla trästruktur i akvarell.
TOO LONG DIDN’T READ: Jag gjorde fel, nu försöker jag att inte göra det.
10 november
Jag håller på med en ny målning. Typ.
Fast egentligen är den inte så ny. Jag påbörjade den redan i juni, när jag fortfarande hade skrivbordet på Volontaire och precis hade färdigställt Dressrehearsal, och var så inne i ehm ”måleriet” att jag aldrig skulle kunna tänka mig att inte hålla på med det. Jag publicerade litet fotografier av skisserna här och här och här. Sedan tog det stopp. Jag jobbade heltid under den hetaste sommarmånaden, sedan åkte jag till i Italien i två veckor. Sedan kom jag hem, och min mamma fick en hjärninfarkt och sedan gick nästan tre månader utan att jag gjorde någonting konstnärligt. Alls. Jag är uppenbarligen inte personen som kan måla mig ur en svår situation. Förra veckan bestämde jag mig för att jag skulle återskapa min interiörskiss minutiöst, till ett 20% större akvarellpapper. Jag har aldrig ”målat om” en tavla tidigare, det var nyttigt om än tidskrävande.
Anyhoo. Ovan synes bronsskulptören J. Seward Johnsons ”The Gardener”, en skulptur som delvis inspirerat mig rent estetiskt i arbetet med den nya målningen, tillsammans med impressionisten Gustave Caillebottes ”Les raboteurs de parquet” (”The Floor Scrapers”) från 1875. Gud, vad jag älskar den målningen. Scenen är interiören i konstnärens egen parislägenheten och motivet med de halvnakna, hårt arbetande männen är lika avskalade som den uppgift de är upptagna med att utföra. Den saknar den antydan till elegans och flärd som jag finner i många av Caillebottes övriga motiv, och understryker därför på något sätt det hårda arbete som finns bakom många andra vackra interiörer och miljöer avbildade av impressionister, et.al. Både samhälls- och konstkritik, kanske. What do I know. Överhuvudtaget älskar jag motiv av människor, främst män, på knä, eller ännu lägre.
Seward Johnson tycks arbeta mycket med arketyper som redan finns inom oss, och har själv uttalat sig om att en av hans största motivationer är att få människor att uppleva igenkännelse och intimitet när de möter hans skulpturer. Överlag gillar jag dem inte alls, och mycket av den kritik hans arbete fått är inte obefogad. Det är mycket som jag bläddrar förbi, men jag fastnar barnsligt road vid de tolkningar han gör av kända motiv ur målningar av van Gogh, Cassatt, Manet, Monet, Renoir, Rousseau samt Caillebotte.
”La Place de l’Europe, temps de pluie” (”Paris Street: Rainy Day”) 1877, Gustave Caillebotte
Johnsons tolkning av paraplyparet står placerad utanför hans ateljé, och …
”… He found that this painting – thus the couple – was so recognizable that people entering the studio, seeing the man and woman only from the back, knew who they were. The artist found this reaction tremendously stimulating. The fact that although no one has ever seen this man and woman from any other angle, our minds can spin them around, recognize their shapes, and identify the particular characters.”
Tanken på att ge flera perspektiv av ett motiv hetsar upp mig litet, och jag jobbar nu med att föra in fyra olika perspektiv av samme knäböjande man i min interiörmålning. Kommer heller inte helt i från tanken på de relationer som miljontals människor har till ett fåtal fiktiva karaktärer i konsten och litteraturen. Jag vill ha ett ”People you may know: Alberte. You have 9 friends in common”, snart.
”La Promenade”, J. Seward Johnson
Här är några av de screenshots från filmen ”A Single Man” (2009) av Tom Ford, som jag pepprat mig själv med inför arbetet med interiören.
in other words ♥
I’ve started working on a new painting. Or, more like, after coming back from Italy and spending three months feeling depressed after my mother had a serious stroke, continued working with a painting I started sketching this spring. It’s aesthetically inspired by Gustave Caillebottes ”Les raboteurs de parquet” (”The Floor Scrapers”), men in general kneeling positions and the Tom Ford movie ”A Single Man”.
