Fantastiskt fotografi av the West Pier i Brighton, lånat av Jon Read. Se högupplöst här.

En sak jag lagt märke till är att ju närmare jag kommer the end of a tavla, så att säga, dess då mer drar jag ut på det. Jag vill inte att arbetet ska slutföras, inte lägga ut pengar som jag knappt har på att få den inscannad, etc etc.

Den här gången försöker jag bemöta mig själv bättre när jag planerar nästa tavla … jag vill framförallt måla någonting som inte känns så världsfrånvänt och vackert, utan mer samtida och intimt förknippat med mitt eget liv istället för motiv och historier som visserligen är påhittade av mig, men som inte har mycket med mig själv att göra. Fick ett samtal häromdagen av en person som sett fotografierna på den nya tavlan och var entusiastisk (vilket i och för sig är väldigt roligt) och menade att den påminner mycket om det jag gjorde för länge sedan, att den är vacker och ”säljbar”. Jag fick minst sagt panik. Vill dra nytta av den öppna krokin på underbara Mäster Olofsgården i Gamla stan som jag deltagit i, tillsammans med en ny vän. Samtidigt har jag en del tankar jag vill få ut, om neuroticism och navelskåderi i allmänhet, och om män i synnerhet.

Fler fotografier från the West Pier finns här.

foto 1, foto2