Det är konstigt. Hur jag kan få ett samtal om att en släkting till mig dött i en stroke, 96 år gammal, bara någon timme efter att jag konstaterat att det måste vara sommarens första dag, då jag från balkongen iakttagit att det finns lättklädda kvinnor nere i Luxparken, och senare att åtminstone ett pucko hoppar i det krispiga blå vattnet från båtbryggan. Han var pensionerad brandman och en riktig göteborgare: inget annat än göteborgare dög heller, vilket jag blev raskt påmind om varje gång jag besökte honom på somrarna i den flagnande gula trävillan i Göteborgs skärgård som han byggt själv, med dammen och fontänen och gillestugan och utomhusduschen och stenmuren som han byggt själv och gurklandet som han anlagt själv och där han drog upp gurkor som såg ut som allt annat än gurkor och som jag inte ville äta. Jag var aldrig lika morsk som hans egna västkustbarnbarn, som gladeligen hoppade i från bryggan trots att man inte kunde se saltvattnet för alla maneter, och därför alltid i ett visst underläge som fortfarande kan reta gallfeber på mig. Men däremot var det där som jag på egen hand utforskade bergen och alla steniga krypin längs vattnet och kom hem med smutsiga fötter och ett tungt, solstunget huvud, fiskade krabbor med musslor och klädnypor och en gång fick upp en stor röd hona med ägg som jag genast släppte i igen, grät när vi åkte ut med båten och drog upp stora fiskar som sedan bankades ihjäl, skrev mina första noveller som alltid handlade om vackra män och kvinnor i segelklubbar som senare visade sig vara älskare och mördare, satt i timtal på bänken vid tennisplanen och såg på semesterfirarnas träning och utsåg mina personliga favoriter och när de ropade till mig och frågade om jag inte ville vara med så sprang jag genast därifrån. Jag kommer ihåg ljusgula cykelbyxor i bomull, en Mimmi Pigg t-shirt och röda sandaler. Sedan kommer jag ihåg hur tråkigt jag tyckte att det var när jag blev litet äldre. Det är egentligen inte särskilt konstigt.