Den 18 mars, kl.23.28 blev jag färdig med den svåraste tentamen jag någonsin skrivit. På några veckors tid har jag långsamt rest mig ur misär och frustration över att jag inte är tillräckligt bra på matematik, att tänka i logiska strukturer och därur skapa funktioner, från att känna mig som en idiot varje gång jag öppnade dokumentet för att sätta igång på morgonen – till att slutföra någonting jag faktiskt kan vara stolt över, känna att jag på kort tid kan ta till mig sådant som till en början upplevs som ogenomträngligt. Under samma tid som jag med allt större iver lirkade upp uppgifternas syfte smälte isen utanför Lilla Essingen. Varje dag har jag mått dåligt när jag tittat ut och sett människor forma strömmande svarta punkter på den vita ytan. Jag har tänkt att om jag inte också går över isen innan den smälter, så är jag en dålig människa – synnerligen ologisk tankegång. Tror det handlar om att – mitt i alla uppgifter, stress, jobb, målande, gnisslande med tänderna på natten – känna att det räcker att gå utanför dörren för att uppgå i ett modigt och påpälsat kollektiv människor som vankar fram tillsammans. Men nu blev det alltså inte så.

Inom 48 timmar siktar jag även på att ha färdigställt min finaste målning någonsin (om jag får säga det själv, och det får jag ju – här), A matter of raising crystal from cabbage. Det firas med några dramatiska bilder på ett av världens bästa band, som jag hittade här.

in other words ♥

During a short period of time, I’ve learned more about mathematics and statistics, logical structures and functions, than I’ve done since I ended high school. At first, it all seemed hopeless and I was ready to give up. But now I’ve finished the hardest exam I’ve ever had to take on, and I’m so proud of my self. I celebrate by spending two days finishing up – what I believe will be – my greatest painting so far. Also, som fantastic photos of The Roots, which I found here.