Har återupptagit arbetet med den akvarell jag påbörjade under senhösten -09. Den liknar The Little Knitters, på så vis att jag använt mina bläckpennor minimalt och istället försökt att fokusera på att inte ha några stödlinjer när jag målar. Detta är fortfarande det mest utmanande sättet att måla för mig, eftersom det tar längre tid och kräver planering. Inspirationen till tavlan A matter of raising crystal from cabbage kom då jag googlade efter gud vet vad, och av en slump fastnade för ”crystalcabbage”, som jag i efterhand nästan inte kunnat hitta någon vettig information om. Den verkar överlag vara en hemskt fånig sorts kristall, men jag tyckte trots allt att kombinationen av den jordiga, billiga kålen och kristallens hårda, regelbundna struktur var intressant.
I normala fall brukar jag bestämma mig för ett motiv och sedan genomföra det, och det tillhör sällsyntheterna att jag ”leker fram” – eller lämnar ett ofullbordat – motiv. Tror att det är kopplat till min ständiga ovilja att improvisera. Men efter att jag fick reda på om den kommande utställningen gjorde min kreativitet minst sagt en djupdykning. Jag började kritisera de akvareller som snart ska ställas ut, och upptäckte för varje gång jag betraktade dem fler och fler saker jag önskar jag kunde göra om, göra bättre. Sedan dess har jag dessutom påbörjat och slängt ett flertal motiv – säkert en sund utveckling, men det kändes snarare som misslyckande och ett utslag av dåligt självförtroende och stress.
Mina tankar började upptas mer och mer av frågan om kreativitet och kritik, och den fina linjen mellan fult och fint, billigt och dyrbart, ofärdigt och fullbordat. You get the point. När jag kritiserade det jag målat så utgick jag från minnen jag hade av när motivet var ofärdigt och skröpligt, md synliga stödlinjer och utsuddade misslyckanden, bildgooglade utskrifter för att hjälpa till med perspektiv och form osv. Processen är i slutänden mer närvarande än det fina resultatet. När processen pågår finns målet, resultatet, förhoppningsvis i sikte. Men när det är uppnått kan jag bara känna processen värka och dunka. Nu kanske detta låter hemskt pretentiöst om jag endast talade om ett antal akvareller, men det är ungefär så jag relaterar till det mesta jag och andra gör/hur vi lever etc.
Under kristallkronan är tanken att ett kålfält ska breda ut sig. När målningen är färdig tror jag att den kommer att ge en ganska bra bild av känslan att hänga i luften mellan det ofullbordade som känns fult och ostrukturerat, och det okrossbara, kristallklara.
in other words ♥
Some work-in-progress-shots of the watercolor I’m working on at the moment: A matter of raising crystal from cabbage. The inspiration came when I stumbled upon a certain kind of crystal called ”crystal cabbage”, which made me think about the unusual combination of the cheap, earthy cabbage and the solid and structured crystal and how the difference between them might not be of such large measures. When the watercolor is finished, there’ll be a large cabbagefield stretched out beneath the tree-chandelier. The intertwining of the two uneven materials is suppose to reflect somehow on the relations between creativity and criticism, ugly and pretty, cheap and expensive, undune and finished. How, I’m not sure yet.
