Jag hade faktiskt tänkt att skriva någonting om det där – att definitivt inte spy galla över etc. Jag vet inte hur det är för dig … men mina föräldrar har ringt eller mejlat mig varje dag under ”snökrisen” med någon sorts upphetsning i rösten. Människor gillar kris och kaos, och ännu bättre är det när den sker en bit bort. Jag har dock råkat dit en och annan gång själv. Ex. skulle jag ta bussen från Lilla Essingen (med alla mina skolböcker och tung stenålderslaptop) till Fridhemsplan, och det tog 1,5 h att ta sig fram. Nu berättar jag det mest som en komisk historia, särskilt eftersom jag råkade sätta mig på en ersättningsbuss insatt för att täcka hela Fredhäll-området. Där satt jag i 40 min etc… Men då jag återberättade det på ex. jobbet fick folk något glansigt lyckligt i blicken. Lyckan över att bli dåligt behandlad … av väderleken. Hm?

♥ (jag, å andra sidan, begagnar ju dessa hej vilt).

Och vad det gäller februari, även för mig har denna månad flutit förbi som i ett töcken, fast av helt andra skäl, men ändock ett förbannat tråkigt töcken med endast ett fåtal ljusglimtar. Februari 2010 kommer vara en sådan månad jag kommer vilja förtränga, för resten av mitt liv. Aldrig någonsin vill jag behöva uppleva en så meningslös månad igen, då allt, precis allt, försvåras av denna seglivade vinter (vissa dagar går det ju knappt att ta sig ut, och när man väl lyckas ta sig ut går det inte att ta sig fram – fast jag kommer definitivt inte spy galla över varken SJ, Skånetrafiken eller SL, jag anser nämligen att de alla gör vad de kan, för självklart finns det inte tillräcklig beredskap för den mest extrema vintern på 23 år).

Och, slutligen, jag älskar ditt avslutande engelska stycke.