Den 23 maj ska jag lyssna på Philip Glass (och Tim Fain) i Uppsala konserthus. Att säga att jag är upp över öronen entusiastisk över detta faktum vore både sant och en grav underdrift!!!

Jag har besökt Galleri Charlotte Lunds utställning  ”38°N Snow South: Korean Contemporary Art” (pågår t.o.m. 19 mars) och som är, så att säga, lätt värt det.

Shin Meekyoungs (f. 1967) tvålskulpturer (ovan) som har formen av de traditionella koreanska vaserna men skapade i tvålmassa, som ett uttryck för Meekyoungs egen upplevelse och tolkning av kulturell identitet, olikhet och medvetenhet, mot bakgrund av besvikelsen över den västerländskt institutionaliserade karaktären hos det egna landets konsthistoriska utbildning. Galleristen berättade att just de vaserna som ställdes ut här har en tunn, skyddande glashinna – - som visserligen inte hindrade från att känna tvåldoften som verkligen doftade BLÅTT!! - – och att konstnären parallellt skapar liknande vaser som utan skydd placeras utomhus för att påverkas av klimatet.

”Brothers”

Lee Dong Wooks (f. 1976) lyriska skulpturer i polymerlera.

”Bonsai”

”The Costume of Painter- Phantom of Museum L, Nike with kiss ds”

Bae Joon Sungs (f. 1967) oljemålning + genomskinlig bemålad akrylfilm, ses ovan.
… ur programtexten: Joon Sung utforskar varseblivningens gränser med hjälp av både fotografiets och måleriets möjligheter och föreslår nya sätt att ”se” och ”bli sedd” i sina målningar. Hans verk ställer grundläggande frågor om hur vi uppfattar tredimensionalitet, platsers verklighet eller overklighet, orientalism och occidentalism, rörelse och stilleben – frågor som tillsammans visar på hans intresse för förhållandet mellan ”konsten och dess betraktare” och ”utställningsrummet”.

Alltså. Det finns mycket jag tycker om med de tre verken, framför allt tekniken som för mig är främmande även om den känns igen från hologramkort och dyl. Jag känner även att jag verkligen älskar motiv som utspelar sig på gallerier eller i muséemiljö. Måste använda det motiven i framtiden, kanske väldigt snart till och med. Fotograferade mitt sällskap Pernilla framför The Costume of… och det såg ut som att hon var en besökare, en del av motivet, vilket hon även var på en mer realistisk nivå. Like that! Men efter ett tags vaggande fram och tillbaka framför målningarna för att akrylfilmen skulle avslöja de draperade kvinnornas nakna kroppar, började jag känna mig smått enfaldig. Blev trött på kroppar, och att målningarna krävde av mig att jag skulle vilja avslöja dem, även om jag gillar ‘deltagandet’. Funderade på meningen med att använda akrylfilmen för att avslöja just de motiven, kanske en kommentar till muséesamlingar i allmänhet, till betraktarens öga, till… … …

Ja.

Lena Nyman som Sirkka i Picassos äventyr, sjunger receptet på den finska maträtten Kalakukko, om och om och om igen.

När jag var åtta eller nio år gammal så hade jag en fantastiskt engagerad och musikalisk lågstadielärare, som alltid satte upp små kabaréer med klassen. Vid ett sådant tillfälle hade jag förtittat mig på min då favoritfilm/revy Fröken Fleggmans mustasch och bestämde mig för att framföra sångnumret ”Lilla Geishan Butterfly (hon tar av dig din kavaj)” som uppförs av en allmänt yppig och sexigstäderska-klädd Frida Fleggman (Nyman). Det var under den enda tiden i mitt liv som jag kan skryta med att jag var längst i min klass, men det var en oproportionerlig och avig längd som jag klädde med i en alltför kort vit lolitablus, kort svart kjol, korviga strumpbyxor och geishamask. De två kortaste killarna i klassen fick sockerbitar till tänder och stod kisandes bakom mig och vickade till sången. Jag transkriberade alla verserna själv från mitt vhs-band, men visste inte vid tillfället att geishan i sången inte alls var en artig flicka som tar emot jackor i entrén till en restaurang (min åttaårstolkning). Tydligen hade min mamma och den underbara lågstadieläraren ett samtal om framförandes lämplighet, men kom fram till att det så klart var helt okej. Ingen i föräldrapubliken verkade ha någonting emot det heller.