Junibesök hos Isabella och Andri, som nyligen flyttat till London och nu i princip bor i Hyde Park. Här synes liljor i fönstret. Noterade hur extremt bra det gick att sova i lägenhet på markplan trots posttraumatisk stress, det måste ha att göra med vallgraven (?!) mellan lägenhet och gata som förekommer typ alla vitputsade tegelhus på denna gata.

Morgonpromenad.

Fridans.

F.I.K.A.

Le grande prix.

Besökte Serpentine Gallery (ovan), Victoria & Albert (”Cult of Beauty”, all nice and clean) och Tate Britain (”Watercolor”, där jag upptäckte min nya älsklingskonstnär som varit död i 168 år). På Serpentine såg jag utställningen ”SEE, WE ASSEMBLE” av Mark Leckey som kombinerade skulptur, ljud, film och performance för att utforska den mänskliga föreställningsförmågans potential att anpassa och animera ett koncept, ett objekt eller en miljö. Uppskattade exempelvis hans (för mig) ganska provocerande gestaltning av varumärken och objekts inre känsloliv, i detta fall Samsungs, samt hans kombination av skulptur och ljud som utstöttes mot den – en upplevelse jag inte kan jag minnas att jag haft tidigare av just skulptural konst.

Men det absolut bästa var, förvånande nog, dansfilmen ”Fiorucci Made Me Harcore” (1999), där Leckeys fascination för de affektiva bildernas (och jag skulle vilja säga kulturella myternas) makt rekonstrueras genom arkivbilder ur den underjordiska brittiska danskulturen från mitten av 1970-talet till början av 1990-talet, och det tillstånd som råder i och mellan besökarna. Erfarenheten av att sitta i ett svart rum och ärligt talat uppslukas av denna danskultur har inte lämnat mig, troligtvis mest eftersom jag är en ängslig och nästan snaskig besökare i sammanhanget. Jag har alltid uppskattat dans på avstånd, i teorin, och kan ofta känna den i mig när jag lyssnar på musik, men när jag läser ‘samtidsanalyser’ om unga generationer som möter varandra och lever ut sig själva på dansgolv världen över, dansgolv som jag till viss del själv besökt, känner jag ett utanförskap som inte handlar om att vara den sentimentala popkaraktären Robyn som står i ett hörn och eh… ”dansar med sig själv” … utan som handlar om kroppar och kontroll och på vilka olika sätt man lyssnar på och lever i musik, och sammanhang där jag bara inte lyckas komma in i eller få ro i.

Jag kommer, som alltid, fram till att jag älskar bilder. Jag älskar därför troligtvis bilden av musik, och bilden av dans, men är rädd för rörelse, oavsett som det kommer till dans, musik eller bild. Det senaste halvåret har jag uteslutande målat män i frusna positioner (även nu), och jag älskar dem som om de vore mina egna jävla barn.

Man kan se Mark Leckeys film i en dålig och inte särskilt entusiasmerande piratversion på Vimeo. Utställningen stängde igår.

The Kristet Utseende, no1.

Passerade the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints och kissade på mig av fandom.

The Church of Jesus Christ Latter Day Saints Youth Alliance Tweetup.

Fotografi av lunch. Jag blev full och åt dumplings för första gången (skämmigt).  Anledningen till att jag inte ätit det tidigare är helt enkelt att de ser slemmiga ut, samt att jag uppskattar att kunna se det jag äter. Dessa var fantastiskt goda, sega och salta. Inuti räkor. Åt även skaldjurssoppa och övervakade en dålig date som ägde rum vid bordet bredvid.

The Kristet Utseende, no2. På Victoria & Albert museum för att se utställningen Cult of Beauty.

London Natural History Museum.

Jag fotograferade skolflickor.

Jag blev påkommen att fotografera skolflickor, av skolflickor.

Moget.

Isabella, i den sjal som jag inom kort skulle supa bort i Camden Town.

Alltså, jag har bara en sak att säga om detta och det är bella, Bella, notte! Så utsökt person! *thumbs up*

Min pappa retar mig jämt för att det alltid händer någonting när jag åker utomlands. Urinvägsinfektioner, bilolyckor där jag vaknar upp i ambulans efter att ha varit medvetslös, förkylningar, stölder, och förra sommaren allergisk chock så att jag blev tvungen att uppsöka katolskt sjukhus där läkaren (kvinna) vägrade undersöka mig om jag klädde av mig. Då hade jag bett och svullnader över precis hela kroppen och skakade av klådan, men trodde att det var ett medelhafvsproblem. Men efter att ha promenerat genom diverse Londonparker på kvällen kom samma bett tillbaka. Svensk läkarvård, hit me wiv yr magic.

Miss Cat Maew bor i samma hus som I.S. Frågan om hon arbetar som professionell cupcakebloggerska eller webcamprostituerad är mycket viktig, men vad som är ännu viktigare är att fråga sig vad som egentligen vore skillnaden.

Portobello market. Såg en mycket ond man och köpte en gammal visselpipa till en ganska ny vän.

brb.

 

Dess stämma ger en hjärtans tröst
lik näktergalens blida röst
så hövisk och så ljuv

osv.