Apropå att det är fars dag snart, samt apropå den person som Anais skriver mest om i sin bok House of Incest som jag bloggade fotografier ur för några minuter sedan.

Här ses fantastiska fotokollage av Val Telberg till en gammal utgåva av boken Anais Nins House of Incest, underbar och ocensurerad som tar vid där Henry & June slutar.

ÄLSKAR DETTA FOTO! Den ådriga handen som håller om ”Nins”  byst, den lemlästade statyn, den stängda porten/fönstret…

Bells of Atlantis (1952) av Ian Hugo (1898-1985)

Nins bankirmake, mer känd som Hugo Guiler, tog namnet Ian Hugo för att skilja sin professionella karriär från sin konstnärliga. Inspirerad av Val Telbergs undervattensfotografier (ovan), samt Nins House of Incest. Bells of Atlantis, Guiler/Hugos mest framgångsrika film, är ett försök att bringa tittaren närmare Nin, hennes poetiska stil, sensitiva extraordinära närvaro och person. Filmen innehåller elektronisk musik av pionjärerna Louis och Bebe Barron. De var gifta i 54 år.

Innan jag såg denna hade jag inte reflekterat nämnvärt över Guilers egna konstnärliga uttryck. I 90-talsfilmatiseringen av Henry & June finns det en bedrövlig scen där Anais ligger i sängen och skriver i sin dagbok om Henrys virilitet när hon avbryts av Hugo som högljutt förundras över de mönster han lyckas sota fram på ett papper genom att hålla det i röken av ett stearinljus. Börjar alltid gråta vid denna scen eftersom jag identifierar mig med hans estetiska enfaldighet och hopplöshet inför allt hon åstadkommer bara några meter bort.