Här ses fantastiska fotokollage av Val Telberg till en gammal utgåva av boken Anais Nins House of Incest, underbar och ocensurerad som tar vid där Henry & June slutar.
ÄLSKAR DETTA FOTO! Den ådriga handen som håller om “Nins” byst, den lemlästade statyn, den stängda porten/fönstret…
Bells of Atlantis (1952) av Ian Hugo (1898–1985)
Nins bankirmake, mer känd som Hugo Guiler, tog namnet Ian Hugo för att skilja sin professionella karriär från sin konstnärliga. Inspirerad av Val Telbergs undervattensfotografier (ovan), samt Nins House of Incest. Bells of Atlantis, Guiler/Hugos mest framgångsrika film, är ett försök att bringa tittaren närmare Nin, hennes poetiska stil, sensitiva extraordinära närvaro och person. Filmen innehåller elektronisk musik av pionjärerna Louis och Bebe Barron. De var gifta i 54 år.
Innan jag såg denna hade jag inte reflekterat nämnvärt över Guilers egna konstnärliga uttryck. I 90-talsfilmatiseringen av Henry & June finns det en bedrövlig scen där Anais ligger i sängen och skriver i sin dagbok om Henrys virilitet när hon avbryts av Hugo som högljutt förundras över de mönster han lyckas sota fram på ett papper genom att hålla det i röken av ett stearinljus. Börjar alltid gråta vid denna scen eftersom jag identifierar mig med hans estetiska enfaldighet och hopplöshet inför allt hon åstadkommer bara några meter bort.
Blir direkt lycklig av att stöta på ett inlägg om Anais Nin, slaviskt Nin-fan som jag varit och fortfarande är. Har inte heller bekantat mig närmare med Hugo Guilers konstnärskap förut, men denna video var ju intressant. En smula monoton kanske, men rätt fin trots allt. I filmatiseringen av Henry och June är min favorit Uma Thurman som June, tyckte att hon kom närmast den bild jag själv har av verklighetens June.
Sofia — november 9, 2011 @ 10:48
Vilka fantastiska foton! Har aldrig sett dem förr.
Sista meningen är så fin, fast förstås helt taget ur luften att det skulle ha med dig att göra på något sätt (fattar du väl). Men jag känner också en enorm ångest vid den scenen. Jag har alltid varit väldigt fäst vid Hugh.
Moa — november 9, 2011 @ 19:13
Åh, vad roligt! Jag gillar hur man ser att han på något sätt sträcker sig mot Nins konstnärskap, och tar en viss plats i ett eget uttryck. Vilken av hennes böcker tycker du bäst om?
Big ups for din blog förresten. Gillar den väldigt mycket, och kommer att fortsätta konsumera den.
S — november 10, 2011 @ 12:21
Visst är det! Jag känner mig djupt djupt sugen på att ÄGA denna utgåva.
Jag är också fäst vid honom. Överhuvudtaget är jag fäst vid tanken på människor som verkligen ‘försöker’ placera sig i ett sammanhang där de inte nödvändigtvis tror att de är välkomna. Fint, men också tragiskt, hur vissa personer konstant får fungera som trygga hamnar för andra. Tycker mig ha sett ‘Hugo’ i litet olika personer, till och från.
S — november 10, 2011 @ 13:29
Ja, ibland är man själv Hugo och ibland är det den man är tillsammans med som intar Hugorollen. Däremot behöver “Hugo-underlägsenheten” inte vara negativ, tror i själva verket att det är sådana känslor och viljan att “komma ikapp” och “bli jämlik” med dem man älskar och beundrar som får människor att utvecklas. Utan Nin hade Hugo förmodligen aldrig utforskat sina kreativa sidor. Min favoritbok kommer alltid att vara den censurerade dagbok 1. Den har jag läst hur många gånger som helst. Är lite kysk av mig så allt det ocensurerade sexet gör mig lite utmattad i de ocensurerade versionerna — eller kanske snarare avundsjuk för att jag aldrig skulle kunna vara så ohämmad själv (är dock inte avundsjuk på pappasnusket, är det väl kanske säkrast att inskärpa!)
Sofia — november 10, 2011 @ 13:47