De passiva intervjufrågorna besvaras i operan endast i form av ja och nej. Detta ger upplevelsen av texten, av historien, en definitiv karaktär, samtidigt som de överlevande ej har chansen att själva brodera ut sina historier – det är upp till intervjuaren. Librettot undersöker olyckans orsak och verkan då lyssnaren introduceras för tidigare händelser som ägde rum samma dag som olyckan, samt beslut som oåterkalleligen ledde till kraschen. Németh vill diskutera det eventuella deterministiska människoödet utan den bekvämlighet som ligger i slumpförklaringen.

Frågorna besvaras lydigt, och ibland flera gånger. Men den sista frågan i varje kapitel står alltid obesvarad, till skillnad från de övriga, mer kliniska, frågorna, med mer tyngd och värdering:

COULD YOU HAVE DIED? (kap. 1)
SO WERE YOU LUCKY? (kap. 2)
OR YOU JUST BELIEVE SO? (kap. 5)
COULD IT HAVE HAPPENED OTHERWISE? (kap. 8 )
DID IT SAVE YOU? (kap. 10)
BUT THE HOPE IS STILL THERE? (kap. 11)
ARE YOU BEING BORN AND ARE YOU DYING? (kap. 13)

Att inte besvara en fråga är också att besvara en fråga, kom ihåg det kära humanistiska A-kursare.

Under installationen kunde publiken röra sig fritt mellan librettots olika delar. I det andra rummet påträffas bilvraket av en BMW 525i, under stark röd belysning. Operan utforskar även den komplexa relationen mellan bilföraren och dennes benägenheten att fetischera det tekniska föremålet, se dialogerna nedan.

Kap. 10

DID YOU HAVE INTERNAL BLEEDING?
YES.

DID YOU FEEL PAIN?
NO.

DID THEY TAKE YOU TO THE OPERATING ROOM RIGHT AWAY?
YES.

FOR LIFE-SAVING SURGERY?
YES.

DID THEY SAVE YOU?
YES.

DID THE CAR SAVE YOU?
YES.

DID IT SAVE YOU?

Kap. 11

DID IT REPRESENT A FEELING OF LIFE?
YES.

THAT YOU WANTED TO MAKE YOUR OWN?
YES.

FATEFULLY?
YES.

DID YOU HAVE TO GIVE IT UP?
YES.

THIS FEELING OF LIFE?
YES.

THE LUXURY?
YES.

EXPERIENCING THE LUXURY?
YES.

THAT YOU WERE NOT ENTITLED TO?
NO.

YOU DIDN’T FIT INTO IT?
NO.

WAS IT A BEAUTIFUL CAR?
YES.

EXQUISITE? EXQUISITE?
YES.

AND COMFORTABLE?
YES.

DID IT HAVE A PERSONALITY?
YES.

A PURE-BLOODED CAR?
YES.

I librettot ovan ställs frågor om huruvida bilen räddade människan vid olyckan, om bilen har en personlighet och om den är renrasig – en motsats skulle då vara en opersonlig hybridbil som låter sin förare krossas, dö, mot sin kroppshydda av stål, metal, plast.

Jag har sedan jag såg operan iakttagit att ett flertal autoguider, bilsajter och teknikforum lyft upp Hajnal Némeths verk, vilket i sig är intressant. AutoGuide.com, som publicerar nyheter från fordonsindustrin jämte recensioner och tester, utgör ett fruktbart exempel på detta, då de skriver ”This is the sort of  thing you won’t see at community dinner theater”, vilket jag tolkar som en kulturell medvetenhet om sin presumtive läsare. Den korta texten lyfter, givetvis, fram bilens plats i operan – vilken är mer intressant än vad det första ögonkastet förtäljer. Librettots intervjukaraktär liknar de intervjuer poliser genomför efter att en olycka ägt rum, om än långt mer ingående. En del av librettot uppförs i BMW-fabriken i Leipzig, som representerar bilens födelseplats, dess genetiska vagga. Då den kvaddade bilen som ställdes ut på venedigbiennalen också kraschas inom fabrikens väggar, sluts bilens osjälviska livscykel. Enligt Németh framställs på så vis “a life cycle of a car that had sacrificed itself to save its driver.” BWM finansierade inte konstverket, men däremot marknadsförs uppsättningen med Aeschylosiska mått, där bilen – och i detta fall en särskild bilmodell – är historiens tragiske hjälte.

NY Times blog  ”Wheels – The Nuts and Bolts of Whatever Moves You” ställer sig något kritisk till BMWs föga förvånande framhävande av den egna bilens plats i konstverket. Oavsett vilket är det en fascinerande tanke för mig, som motor-ointresserad och ibland väldigt fördomsfull, att dessa forum diskuterar- och i viss mån kritiserar konst. The nuts and bolts of whatever moves you …  Väldigt vackert. Faktiskt.

Bilder lånade från operans officiella hemsida

Jag önskar att jag kunde se operan igen, så här ett halvår senare. Denna önskan kommer ur att jag ägnat en stor del av denna höst och vinters dagar och nätter åt att studera och skriva om just teknikfilosofi, vilket är något av det mest intressanta jag gjort. Min uppsats, ”Nya tider har gett nya regler” – som nominerats till ett stipendie för årets bästa uppsats inom IT och juridik, handlar om hur teknikdeterministiska och teknikinstrumentalistiska idéströmningar gör sig gällande, används och kommer till uttryck i svensk yttrandefrihetslagstiftning och diskussionen därom. Jag har intresserat mig för den växelvisa verkan som teknik och mänsklig teknikanvändare utövar på varandra, och nu när jag ser tillbaka på upplevelsen av Crash – Passive Interview inser jag att fetischering är ett logiskt steg, tätt följt av underdånig ömhetsbetygelse, samt naiv frigörelse, då det kommer till det vi omger oss med, må det vara teknik, må det vara religion eller olika livsstilsmarkörer. Detta är någonting jag såg tydliga spår av i studiet av offentliga politiska resonemang om just teknikutveckling, och då särskilt närheten mellan underkastelse och dominans i relation till teknik. Dessa resonemang fick tyvärr inte så stort spelrum i uppsatsen, som en konsekvens av bristande vetenskaplighet och alltför mycket personliga raster.

Det finns avslutningsvis någonting poetiskt, och ironiskt, i faktumet att Crash ställdes ut just på venedigbiennalen. Venedigs kanaler består av vatten, smuts, jord, rester av venetianskt liv. En av få platser, städer, på jorden som saknar BMW, Toyota, Ford, Mercedes, Volkswagen, Volvo, Saab. Upplevelsen av operan förstärktes definitivt av den geografiska avsaknaden av dess huvudpersoner: bilen, bilvägen, bilförarna.

På operans officiella hemsida finns en trailer som ger en bra bild av själva operan som visades i det tredje rummet. Däremot visar trailern inga aspekter av själva installationen från biennalen, det kan istället ses i korthet nedan.