Även om jag vet att det har skri­vits myc­ket om histo­rien bakom Resusci Anne, så har jag inte hit­tat myc­ket på svenska. Tan­ken på denna klas­siska hjärt– och lung­rädd­nings­docka läm­nar mig inte i fred.

*  * *

På upp­ford­ran av den öster­ri­kiske läka­ren Peter Safar utveck­la­des Anne på 1960-talet av norske lek­saks­ma­ka­ren Asmund Laer­dal, som under 40-talet spe­ci­a­li­se­rat sig på trä­lek­sa­ker, var pion­jär inom mjuka plast­lek­sa­ker på 50-talet och senare även rea­lis­tiska doc­kor och lek­saks­bi­lar. Anne kom till för att exakt simu­lera de mänsk­liga and­nings­or­ga­nen och externa land­mär­ken på krop­pen för att under­lätta utbild­ning i HLR, med utgångs­punk­ten att var­ken kvinn­liga eller man­liga använ­dare inte skulle vara bekväma med att träna på en docka av man­ligt kön. “Because she has no name and remains an enigma, we can never reach her and taint her … we pro­ject our own dreams on to her”, anger Laer­dals före­tagslit­te­ra­tur. Den per­son­liga bak­grun­den till Laer­dals arbete med Anne kan höras i Radi­o­labs emi­nenta podcast, Death Mask.

Asmund Laer­dal med Resusci Anne

Ori­gi­nal­doc­kan utveck­la­des med å ena sidan en väl­digt spe­ci­fikt kvinna i åtanke — å andra sidan en väl­digt gene­rell kvinna, en 1800-talets Ofeli­a­fi­gur. Histo­rien om kvin­nan är vad man kan kalla en vand­rings­sä­gen, som trots att den är så pass spe­ci­fik i sin kon­struk­tion kan appli­ce­ras på alla stä­der som har en flod (myten fro­das exem­pel­vis i Norge med dess många fjor­dar, tro­ligt­vis som en följd av att Anne till en bör­jan till­ver­ka­des i lan­det — Made in Nor­way). Enligt ori­gi­nal­be­rät­tel­sen drogs krop­pen av en ung drunk­nad kvinna, utan påtag­liga tec­ken på våld, upp ur flo­den Seine vid Quai du Louvre i Paris, i slu­tet av 1880-talet. Man miss­tänkte själv­mord, och syf­tet ansågs vara att hon tog sitt liv efter att ha bli­vit läm­nad av sin äls­kare — vad kan en flicka annars ha att bekymra sig om?

Vid denna tid­punkt i histo­rien här­stam­made två tred­je­de­lar av bår­hu­sets lik­sam­ling från flo­den — själv­mord, olyc­kor, drunk­ningar, mord. De krop­par som inte iden­ti­fi­e­ra­des expo­ne­ra­des på svarta mar­morplat­tor i bår­hu­sets föns­ter, för att all­män­he­ten skulle få en chans — samt en maka­ber upp­le­velse som ofta drog en stor publik, så som exem­pel­vis i Émile Zolas roman Thérèse Raquin där ett gäng små­poj­kar skyn­dar sig för att få en titt. Denna kon­kreta när­varo av död är någon­ting väl­digt främ­mande för mig. De gånger då jag exem­pel­vis besökt Ita­lien och sett por­trätt­fo­to­gra­fier på anslags­tav­lor som visa att någon per­son har dött — för att hedra per­so­nen eller för att upp­lysa dess bekanta — så har jag rea­ge­rat på hur dessa bil­der tar sig en natur­lig plats i sam­hälls­bil­den, som jag sak­nar i Sve­rige. I dag drar Paris’ flod­po­lis, Bri­gade Flu­vi­ale, årli­gen upp omkring 50 krop­par ur Sei­nes grum­liga vat­ten, 146 per­so­ner räd­das, omkring 90 per­so­ner för­sö­ker ta livet av sig i flo­den varje år och unge­fär 70 av dem räd­das. Det blir många porträtt.

Victor Bur­gins foto­grafi, inspi­re­rat av Alfred Hitchcock’s film Ver­tigo (1958) och John Eve­rett Mil­lais’ Ophe­lia (1852)

Åter till den okända kvin­nan, Anne, Ofelia, etc. Hon var väl­digt vac­ker — vil­ket givet­vis är inci­ta­men­tet till hela histo­rien. Nu låter det som att jag är nega­tivt eller sar­kas­tiskt inställd till vackra, avlidna kvin­nor och så är själv­klart inte fal­let. Där­e­mot har jag inte sär­skilt många sådana i min bekant­skaps­krets. En pari­sisk pato­log blev så tagen av hen­nes skön­het att han lät gjuta en döds­mask av hen­nes ansikte, innan för­mult­ningen satte in. Med andra ord, pang på. Döds­mas­ken har sedan dess fram­ställts i tusen­tals kopior och ver­sio­ner, och blev snart en fashio­na­belt mor­bid inred­nings­de­talj i bohem­kul­tu­ren — fram­för allt är det den drunk­nade kvin­nans ljumma små­le­ende som för­und­rar. Paral­lel­len till Mona Lisa är för uppenbar.

Denna döda kvinna, och fram­för allt hen­nes döds­mask, har rönt stor inter­na­tio­nell sprid­ning inom sär­skilt lit­te­ra­tu­ren, omöj­ligt att nämna alla uttryck moti­vet tagit sig. Vla­di­mir Nabo­kov skri­ver i sin dikt L’Inconnue de la Seine (1934):

Urging on this life’s denou­e­ment,
loving not­hing upon this earth,
I keep sta­ring at the white mask
of your lifeless face.

Strings, vib­ra­ting and end­lessly dying,
with the voice of your beauty call.
Amidst pale crowds of drow­ned young mai­dens
you’re the palest and swee­test of all.

In music at least linger with me!
Your lot was chary of bliss.
Oh, reply with post­hu­mous half-smile
of your char­med gyp­sum lips!

Immo­bile and con­vex the eye­lids.
Thickly matted the las­hes. Reply—
can this be for ever, for ever?
Ah, the way they could glance, those eyes!

Touchingly frail young shoul­ders,
the black cross of a woo­len shawl,
the stre­et­lights, the wind, the night clouds,
the harsh river dappled with dark.

Who was he, I beseech you, tell me,
your myste­ri­ous sedu­cer?
Was he some neighbor’s curly-locked nep­hew
of the loud tie and gold-capped tooth?

Or a cli­ent of star-dusted hea­vens,
fri­end of bottle, bil­li­ards, and dice,
the same sort of accur­sed man of ple­a­sure
and bank­rupt drea­mer as I?

And right now, his whole body hea­ving,
he, like me, on the edge of his bed,
in a black world long empty, sits sta­ring
at a white mask?

The Silence of the Lambs, samt omsla­get till Radi­o­he­ads andra album, The Bends.

För­fat­tare skulle fort­sätta att meta­fo­riskt tvätta liket under de när­maste decen­ni­erna: Hen­nes öde fik­tio­na­li­se­ras av Ril­kes äls­ka­rinna Claire Goll, samt i en roman av John Stra­ley vari sui­ci­dala män­ni­skor med obot­bara sjuk­do­mar tar med­lem­skap i klub­ben “L’lnconnue de la Seine”. I eng­els­man­nen Richard Le Gal­li­en­nes histo­ria The Wors­hip­per of the Image, iso­le­rar en ung poet sig själv i sko­gen till­sam­mans med den okända kvin­nans döds­mask. Han kal­lar den för “le Silen­ci­eux”, och hans högsta öns­kan är att masken ska öppna sina ögon. När den väl öpp­nar ögo­nen tränger en mal ut ur maskens mun. Malen, eller fjä­ri­len, har dödens ansikte mel­lan sina vingar.

Jämte detta häv­dar kri­ti­kern Al Alva­rez att denna drunk­nade kvinna blev ett ero­tiskt ideal för peri­o­den, samt att fler­ta­let tyska skå­de­spe­lers­kor model­le­ra­des sitt utse­ende efter henne, för att sedan bli ersatt av Greta Gar­bos este­tiska para­digm. Eli­sa­beth Berg­ner kan sägas vara en sådan skå­de­spe­lerska, och visst är hon lik Resusci Anne? Tyc­ker i och för sig att Garbo inte är helt olik hel­ler. Vil­ken otrev­lig sak att påpeka för någon: du ser ut som en döds­mask, om än den vack­raste i världen.

Berg­ner och Garbo

Foto­grafi av Man Ray

I ett sam­ar­bete med Louis Ara­gon, en av den sur­re­a­lis­tiska rörel­sens grun­dare, bidrog avant-garde-fotografen Man Ray med foto­gra­fier till Ara­gons roman Auré­lien (1944), i vil­ken en fransk sol­dat, Auré­lien, åter­vän­der hem från det första världs­kri­gets front och för­äls­kar sig i en kvinna, Béré­nice, som påmin­ner honom om den okända kvin­nan från Seine. Ara­gon kom­men­te­rade: “But in truth it is Man Ray who wrote the novel, play­ing in black and white with the mask of the Incon­nue de la Seine.” Först då Béré­nice slu­ter sina ögon inser Auré­lien sin kär­lek till henne: “Ben­ding for­ward he saw her for the first time. There was a dream­like smile on her face, vague, unreal, following an inte­rior image. (…) As if he saw it for the first time. For the very first time.” En mer uppen­bar pro­jek­tions­yta får man leta några minu­ter efter.

Annie, are you OK? So, Annie are you OK? Are you OK, Annie?

Idag är Resusci Anne värl­dens mest berömda docka av natur­lig stor­lek, och tro­ligt­vis den mest kyssta kvin­nan i världs­hi­sto­rien. Över 300 mil­jo­ner män­ni­skor har omfam­nat hen­nes grund­läg­gande bål och huvud med utbyt­bara luft­vä­gar och avtag­bara masker för att mot­verka bak­te­ri­e­sprid­ning. Hur många liv hon indi­rekt räd­dat, genom använd­ningen av henne under utbild­ning, är omöj­ligt att säga.

Anne har även utveck­lats till att, i sin för­la­mande pas­si­vi­tet, bli mer aktiv genom att utrus­tas med sen­so­rer som ger använ­da­ren feed­back i de simu­le­rade medi­cinska situ­a­tio­nerna, så som brutna armar eller ben. Det poe­tiska i att en över­väl­di­gande mängd män­ni­skor under så många år ansträngt sig för att rädda denna Resusci Anne, den okända kvin­nan från Seine, ter sig som något absurd då hon idag utrus­tats med möj­lig­he­ten att “dö” på nytt, om en använ­dare inte lyc­kas fria hen­nes luft­väg eller utföra nog hårda kom­pres­sio­ner. Anne fort­sät­ter att dö, men nu inte för den olyck­liga kär­le­ken utan för den mänsk­liga, felande han­den. Hon används även för att påminna oss om den första hjäl­pens ver­bala ABC: “Anne? Anne? Är du OK? Anne, är du OK?” frå­gar läkar­stu­den­terna doc­kan Anne för att för­stärka läran att bara non­re­spon­siva pati­en­ter behö­ver HLR.

Hon har vidare kom­plet­te­rats med en kam­rat, Air­way Larry, ett barn, Resusci Baby, m.fl. Den vari­ant jag per­son­li­gen träf­fat på mest, eftersom jag sta­fettsim­made när jag var yngre, är den vari­ant som fylls med vat­ten och läm­nas tung på bas­säng­ens bot­ten för att sedan dras upp till ytan. Orange, tung. Ibland glöm­des doc­kan kvar på bot­ten och när vi krå­lade gick den att se genom skum­met från rörel­serna, som ett rikt­märke, en kon­stant och obrydd publik till våra klena ansträngningar.

Till­baka till döds­mas­ken. I efter­hand har fler­ta­let exper­ter fast­sla­git svå­rig­he­ten — eller omöj­lig­he­ten — i att göra en så per­fekt avgjut­ning av ett lik. Loren­zi­fa­mil­jen har under mer än 140 år gju­tit och sålt masker, bys­ter och sta­tu­et­ter, och menar att för att få en så detal­je­rad avgjut­ning, med 1800-talets tek­niska för­ut­sätt­ningar, kräv­des en levande modell. Deras giss­ning är att per­so­nen som utförde ori­ginalgjut­ningen lät sin dot­ter sitta modell, och att myten upp­stod i hän­delse av att hon dränkte sig själv vid ett senare till­fälle. Denna ver­sion till­ta­lar mig mer. Dels­vis för att den är rim­li­gare, men fram­för allt för att jag före­stäl­ler mig att en sådan upp­levse — att i levande till­stånd få sin döds­mask gju­ten — måste fram­kalla starka och obe­hag­liga käns­lor och dilem­man inför själva livet, till­räck­ligt för att kasta sig i flo­den. Då det kom­mer till beva­ran­de­a­spek­ten av det fysiska jaget kan jag även tycka att det är logiskt och rim­ligt — jaget beva­ras i levande till­stånd, inte i form av en död replika.

Indisk famil­je­grav på kyr­ko­går­den på Isola di San Michele. Det var den enda gra­ven som stod ut i mäng­den. Obs att den till viss del måste ha pärlplattat:s på plats.

Den snyg­gaste kil­len på Isola di San Michele. Han har en polo­tröja på sig och blev 20 år gammal.

Sam­ti­digt tän­ker jag på de katolska kyr­ko­går­dar­nas gamla foto­gra­fiska por­trätt av de begravda, som kanske bara blev foto­gra­fe­rade ett fåtal gånger i sitt liv. Detta kom­mer att bli bil­den som ska få repre­sen­tera mig när jag inte finns längre, måste de ha tänkt. För jag har bara den här bil­den. När jag i som­ras besökte Isola di San Michele så dis­ku­te­rade jag detta med en vän, att det måste ha varit uppen­bart för vissa per­so­ner då de klädde sig på mor­go­nen för att gå och få sitt por­trätt foto­gra­fe­rat efter att exem­pel­vis ha till­de­lats en medalj, till­de­lats en exa­men eller : Detta är bil­den som de efter­le­vande skulle välja i hän­delse av bort­gång, en bild av det mest fram­stå­ende till­fäl­let i livet — eller den enda bil­den. Det måste ha skäm­tats om detta. Andrea, är du verk­li­gen säker på att du vill ha den där gräs­liga musta­schen på din grav­sten? Vad ska dina barn­barn tycka! Men Andrea har inte fått några barn­barn ännu.

Jag är glad att vi idag inte begrän­sas av att fram­ställa oss själva i en enda vin­kel, vid ett enda till­fälle, helt bero­ende av objek­ti­vets bränn­vidd och sen­sor­stor­lek. Sam­ti­digt känns det själv­klart att den begrän­sade, kon­cen­tre­rade upp­le­vel­sen och kon­fron­ta­tio­nen av jaget är vik­ti­gare än de 1.000.000.000 Photo Booth-bilder och lik­nande som skrä­par på våra hård­dis­kar. Enskilt före­fal­ler de mig ald­rig som sär­skilt vik­tiga, utan en i mäng­den avbild­ningar av något som bara utveck­las och utveck­las, hår som växer, krop­par som tynar. En större mängd bil­der påmin­ner mig på sätt och vis mer om om livs­pro­ces­sen, om döden, än en enda bild. Tän­ker även på alla män­ni­skor som för­hålla sig till dessa bil­der. Den upp­märk­sam­he­ten skulle kunna förse en större kon­ti­nent med elekt­ri­ci­tet under en längre period.

Sms­kon­ver­sa­tion mel­lan Tiger Woods och Joslyn James