Jag har gett mig själv en tidig julklapp eftersom jag varit sjuk: den helt F A N T A S T I S K A boken ”Den belägrade staden : Mattias Fagerholm”, med texter av Kristina Mezei, Erik Thelaus, Kristjan Saag och Thomas Millroth. Jag kapitulerar totalt inför detta. Motiven genomsyras av människans förluster och undergång, giganteras kamp och nederlag, slumpens arkitektur… som framkallar ett nästan odrägligt lugn hos mig. Det är inte så mycket landskapsmåleri som det är avbildningar av någonting som är omöjligt att fotografera, och mycket svårt att skriva om.

Boken innehåller bl.a. motiv som tillkom under hans resa till Antarktis 2002, efter att Svenska Polarforskningssekretariatet erbjöd honom deltagande i en forskningsexpedition. Jag har en vän som åkt på en liknande resa tillsammans med Mattias Klum och detta kan vara en av mitt livs största avundsjuk(or?) – därom tvistar de lärde! Så även Jenny Diski, vilket hon inledningsvis skriver om i tillika fantastiska romanen ”Skating To Antarctica” – mödorna innan hon faktiskt tar sig ombord och iväg.

 Still, the thought was there. Antarctica. And along with it a desire as commanding as any sexual compulsion that Antarctica was what I wanted, and that therefore I had to have it. I have not always longed to go to Antarctica, or even ever wanted to especially, but the thought was as powerful as if it had been a lifelong dream. Perhaps it’s possible to have lifelong dreams in retrospect.

 Like a sexual compulsion, the Antarctic dream was inconvenient; it would involve doing something, taking time out of the regularity of life in the study, travelling — and I dislike the idea of travel. I reasoned with myself: throughout the history of the world very, very few people have been to Antarctica; there was no reason why I, just because I fancied it, should be among them. Statistics are designed to keep you safe. It wouldn’t be an outrage if I didn’t go to Antarctica, almost everybody didn’t. Nothing bad would happen if I reached the end of my life without having been there. But I was, none the less, outraged at the idea of not going. Irrationally but unmanageably outraged. This is very important to me, I replied to my reasoning self, but I was unable to explain why. As I said, much like a sexual compulsion.

 The Arctic would have been easier, but I had no desire to head north. I wanted white and ice for as far as the eye could see, and I wanted it in the one place in the world that was uninhabited (never mind the penguins, seals and base camp personnel for the time being). I wanted a place where Sister Winniki couldn’t exist. I wanted my white bedroom extended beyond reason. That was Antarctica, and only Antarctica.

It turned out not to be so easy to go to Antarctica. There isn’t anywhere exactly to go. But like thoughts that pop into your head, classified advertisements make themselves known when you’ve got something on your mind. `Antarctica — the cruise of a lifetime,’ it said. I sent off for the brochure. In the meantime, I called the British Antarctic Survey in Cambridge.

 `How can I get to Antarctica?’ I asked.

 `Are you a scientist?’

 `No, I’m a writer.’

 It sounded feeble next to the echo of `scientist’. The woman at the BAS clearly agreed.

 `You can’t go if you’re not a scientist engaged in specific research.’ Was she a relative of Sister Winniki?

 `Why not?’

 `Because the British Antarctic Survey is set up to protect the environment for serious scientific purposes.’

 `What about serious writing purposes?’

 She said she could arrange for me to interview people who had spent time on British Antarctic bases.

 `Have you considered having a writer in residence?’ I wondered.

 To say she put the phone down wouldn’t be quite true, but the conversation terminated.

 I phoned around a little to people who might know, or people who might know people who might know. It became clear that the BAS was the key, and the only key, to getting on to the white continent and that my chances of persuading them were virtually nil. There were a very few places on their ships each year for the press, but when I phoned them back about it they told me those places were booked for two or three years ahead, mostly by BBC Television — a rather more respectable, and better resourced organization than I was ever going to appear. I could, if I wished, write in and apply for a place, but the likelihood of getting there seemed further away in time and probability than Antarctica was in space.

 The possibility of a summer spent living in a camp on the boundless expanse of ice began to recede. The scientists, it seemed, had wrapped up an entire continent for their own and only their own purposes. No one could go without their say-so, because their objectives were pure, and being pure they were entrusted with the last pure place on earth. The rest of us are frivolous despoilers who need to be controlled. A poet or a painter who wants to experience the emptiness and grandeur of the continent which, by treaty, belonged to no one and therefore I suppose to the poet and painter as much as anyone else, would not be able to go without massive financial resources of the kind poets and painters are not known to attract unless they’re long dead. A pity. Antarctica is in the control of the scientists as Mecca is under the authority of the mullahs. Neither religion nor science has an unblemished record of spreading peace and harmony within their spheres of influence. A pity for poets; a nuisance for me.

 I am not averse to disappointment. It has its own special pleasures. Disappointment is the hidden agenda within fantasy, a nugget for the aficionado who might trick up the bland negativity of the word by sliding alphabetically towards disjunction and disparity. If you could have what you dream about, if I could have Antarctica all white and solitary and boundless, there would finally be no excuse. Imagine, you are exactly where you want to be — and now what? Yes white, yes solitary, yes boundless, but will it, in its icy, empty, immense reality, do? In my head, it does fine, why seek out the final disappointment which the earlier, smaller disappointment only seeks to prevent? The point of desire is desire itself, the essential pleasure in expectation is expectation. The idea that gratification is a completion of the wish is fallacious. It is only our dim literal-mindedness that makes us believe that we should try to achieve what we wish for. Disappointment stands between the two like a guardian angel. The fissure between what I want and what I can have is my friend, my best friend in all likelihood, and I know it. Disappointment is a safety net, to be relished in a secret knowing way by the disappointed. Give thanks for the BAS and all the other preventers of fantasy come true.

 The brochure arrived and I reset my daydreams.

Jenny Diski, ”Skating To Antarctica – A Journey To The End Of The World” (1997), läs det första kapitlet i NY Times.

Se fler av Fagerholms bilder ur bokens olika sviter:

Den belägrade staden

Bitterfeld

Det ofullbordade

Harbour

Antarctica

Besökarna

Vinterstig

Treptower Park

1. Jag har färgat håret mörkbrunt, nästan svart. Jag gjorde det mest för att min tidigare hårfärg (gyllene / orange /röd) egentligen bara var ett flamsigt resultat av att inte längre vara tillsammans med M. Alla hans tidigare flickvänner hade haft gyllene / orange / rött – hår, vilket också var det första jag fick veta om honom första gången jag såg honom. Där och då fattades beslutet att aldrig under vårt förhållande skulle jag vara en av dem, jag skulle istället vara allt annat. När det tog slut var han den första jag ringde innan jag gick till frisören och han skrockade sådär faderligt åt mig, som jag älskar. Nu ser jag ut som en hybrid mellan P och min moster. Förebilder var annars:

T.v. Mrs Flax (Cher) och Charlotte Flax (Winona) i Mermaids (1997), den film jag troligtvis sett överlägset flest gånger som alltid får mig att vilja a) skaffa körkort och bara dra b) gå i kloster – två tilltag som alltså inte korresponderar särskilt väl med varandra. T.h. The Lady of Shalott Looking at Lancelot av Waterhouse.

2. Den senaste månaden har varit till bredden fylld av tvivel, sådana tvivel som jag ogärna yppar ens för mig själv, mina närmaste eller för en skara namnlösa individer med tillgång till ett telefonjack och en flimrande skärm. Efter att ha tillbringat (vad som från början skulle ha varit en) tre underbara månader på Volontaire, fylld av kreativitet och umgänge och plats att leva ut det jag vill göra, kröp den väldigt tråkiga oron för att vänja sig vid en bra situation allt närmare. Jag har alltid haft svårt för att vänja mig vid nya platser, lägenheter, städer, scenarior, människor kanske. Av naturen långsam. Men när jag väl anpassat mig är jag som klistrad, fast och seg och nöjt mytskapande för att underlätta acklimatiseringen.

Jag kan inte konstatera annat än att genom läsningen hittar jag efterlängtade nycklar till det jag varit och till det jag håller på att bli. Läser diverse eminenta texter (se även Copyriot, 11/7) om arbete i allmänhet, och servicearbete i synnerhet. En av mina favoritbloggar (även om jag hellre skulle skriva –avoritförfattare!) Lysande Utsikter skriver ”Min beundran är enorm för dem som arbetar och ändå lyckas vara kreativa på fritiden”. Och jag håller med, med tillägget att jag inte bara beundrar de personerna, jag har även smickrat mig själv med att vara en sådan person som kan jobba hårt på en plats för finansiera en annan – hoppa från en grön kulle till en mindre grön, och sedan tillbaka. Ett av de mest universella tipsen jag fått är att om man bara satsar stenhårt på ett område, så är det svårt att inte lyckas förr eller senare. Jag har gjort precis tvärtom, och lider nu alltså litet av konsekvenserna.

T.v. The Boat av Nam Le. Skulle vilja ha omslaget som affisch i min ateljé! T.h. Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Har väldigt svårt för alla romanomslag med barn på.

I en av novellerna ur The Boat av Nam Le som jag inte minns den svenska titeln på, den engelska är ”Meeting Elise”, möter läsaren Henry Luff – en trånande konstnär och frånvarande far, men framför allt en alkoholiserad och döende man, som ingående leder oss genom sina narcissistiska, men inte särskilt självrättfärdigande, plågor av att inte orka måla, rektalcancern och mötet med dottern som är ett glorifierat musikaliskt underbarn. En rad antecknade jag ur novellen. Det är Henry som filosoferar, ur ett badkar om jag inte minns fel: ”Varför tecknar jag? […] Ibland kan tankarna vila när handen rör sig.” Meningen slog an någonting viktigt hos mig, faktumet att det bara är när jag inte målar som jag oroar mig för att måla, eller oroar mig för att inte måla. Att måla är som att lägga ett tungt gjutjärnslock över hjärnan, inte så att allt blir frid och fröjd, men det som finns därinne får koka ifred utan särskild inblandning från vad annat jag tänkas behöva ta upp med mig själv. 70-tals-långkoks-metaforen är inte klockren, jag vet. Men ändå.

I söndag streckläste jag Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. I efterhand kan jag konstatera att mycket litet av handlingen, av stämningen, fastnade. Jag älskade däremot Människohamn, och tänker på den ofta. Idag gjorde jag trots allt en omläsning av Teresas (den s.k. ”andra flickan”) uppväxtskildring. Den andra flickans trygga men ignoranta medelklassuppväxt kontrasteras nästan litet väl effektivt mot den första flickans (Theres) psykotiska uppväxt hos två avdankade dansbandsstjärnor som inte skyr några medel för att låta hennes källarisolering fortgå. Åter till Teresa, som jag då starkt identifierar mitt eget barn-jag med:

”Hennes stora intresse var att tillverka halsband av plastpärlor. Göran hade dammsugit leksaksaffären i Rimsta på pärlor i alla upptänkliga färger och former, till och med fått personalen att gå ner på lagret och gräva fram några kasserade kartonger. Teresa hade en hel hylla fylld med minst sextio små plastburkar där hon sorterat pärlorna enligt att system bara hon kände till. Ibland kunde hon ägna dagar åt att ändra systemet. Pärlorna träddes upp på färgat garn eller fiskelina och Teresa hade efter tålmodig träning lärt sig att även göra knutarna själv. Det var en ständig produktion och det enda problemet var dess resultat.”

Flora Kehrer-Bossi vid Niagara Fallen. Jättekonstigt ”staket”?

Drog genast parallellen till min närmast besatthet att bygga hemsidor, html och java och en liten dos css, i åldern ?-15. I dagar, nätter, monterade jag egna världar över mina favoritämnen. Sällan över mig själv, men en gång gjorde jag en hemsida om mina vänner på mellanstadiet. Jag gjorde ett minutiöst kollage av deras ansikten, som bytte kulört när man markerade någon av dem för att läsa mer. Det är faktiskt ett av mina mest generade minnen, när jag visade den för dem och de ställde sig frågande till mitt motiv. Jag kunde inte riktigt formulera ett bra svar, men i efterhand tror jag att det hade med den visuella kultur som då knappt hunnit etablera sig i min generation (jag fick dator och internet väldigt tidigt), något jag knappt orkar orda om idag då det kan få vem som helst att låta gammal och rostig. Jag scannade även in alla omslag till böckerna om tvillingarna på Sweet Valley High, och Kitty, skrev av baksidestexter, gjorde guider till karaktärerna, släktträd, hypotetiska kartor över berättelsernas skådeplatser, m.m. Likadant med Beverly Hills, Sunset Beach (ja!), Blossom m.fl. fast det då var fråga om episodguider, fancollage och skådespelarbiografier. Jag älskade de där systemen som bara jag kände till, och det var nog det som jag identifierade mig så starkt med hos Teresa: bilder ordnade i mappar, flikar, regnbågsfärgade menyer (inga fula gifanimationer dock) och hemliga ingångar till allt. Jag älskade att stirra på programmeringsspråket och förstå, leta efter fel att rätta till och sedan när det var färdigt, precis som Teresa, ägna dagar åt att ändra systemet igen, och igen. Kanske nådde någon av sidorna själva Internet, men majoriteten blev oftast bara kvar på min hårddisk som solida och gnistrande pärlor av ett mycket udda material. Teresa hänger i roman upp sina halsband på väggen tills hela är täckt.

Nu målar jag istället. Eller nej, fel. Det har jag inte alls gjort i sommar. Jag har varit service minded och informationsintelligent. Jag har talat om för besökare var toaletten ligger, talat om hur de gör när de kopierar ett pass, hur de gör när de kopierar överhuvudtaget, talat om att det inte är mitt fel att de inte lyckas få tag på en särskild deckarbestseller just idag, var toaletten ligger, att det inte behöver vara jordens undergång att en yngre familjemedlem diagnosticerats med dyslexi, sagt åt barn att de inte får kalla varandra hora och fitta och sedan brustit i min uppföljning av varför de inte får göra det, tipsat mammor om lämplig litteratur till anorektiska döttrar, visat var toaletten ligger, satt ihop en guide till hur man frammanar onda andar ur speglar, förklarat varför man måste följa regler och betala böter när man bryter mot dem, översatt tyska ordspråk, och visat var toaletten ligger. I 30-35 gradig stillastående och fuktig värme, med en skrikande ond höft och ben. Jag klagar inte, bara konstaterar. Att ett av de mest universella tipsen jag fått är att om man bara satsar stenhårt på ett område, så är det svårt att inte lyckas förr eller senare. Jag har gjort precis tvärtom. Somnat så fort jag kom hem efter att P masserat min höft med Zon och Tigerbalsam. Kanske orkat titta på ett avsnitt av White Collar (Så bra! Eller bra och bra, det är typ bra på samma sätt som Remington Steel var bra) eller True Blood (tråkig). Nu börjar hela Sverige jobba igen och jag går på semester och har ingen aning om hur jag ska bete mig.

En grupp försäkringsagenter från Michigan besöker Niagara fallen på våren 1903. Jag gillar bäst mannen längst till vänster, han ser inklippt ut! Hans kostym har mycket mer svärta än de andras!

Hade avslutningsvis tänkt sammanfatta juli 2010 med att skriva om två män som påverkat mig nämnvärt på olika sätt, i åldern 45-40 år, och viktklassen 100-150 kg (kanske otrevligt att nämna, men det har en viss relevans) nu i juli.

Man 1 har utsett mig till sitt personliga hatobjekt efter att jag upplyst honom om att han måste följa bibliotekets regler vad gällande tiden han nyttjar en av våra offentliga datorer.  Enligt regeln får man använda datorn 15 min, sedan blir man utloggad. Detta för att få en så smidig ruljans som möjligt, då måste användare vill använda dessa datorer för att snabbt läsa sin email, skriva ut artiklar eller biljetter. Man 1 ockuperar en sådan dator i flertalet timmar varje dag. Efter att jag länge lagt märke till det själv men inte orkat göra någonting åt det, och efter att flera andra användare påtalat det för mig bestämde jag mig för att konfrontera honom vid stängningstid – för att eliminera eventuell pinsamhet å hans vägnar. Resultatet var fruktansvärt. Fick en dräpande utskällning som försenade mig hem minst 30 minuter, som främst grundade sig i att jag 1) inte ska komma här och komma här 2) man 1 håller mig skyldig för bibliotekets omorganisation, som han menar motiverar att han får bete sig hur han vill. Jag erbjuder honom hjälp nästa gång att boka en annan dator i en timme istället för att ockupera drop-in-datorn i flera timmar, samt möjligheten att föra hans klagomål vidare. Vansinnig gormar han hotfullt mot mig för att slutligen lunka ut.

Några dagar senare uppstår samma situation igen, men denna gång har jag två låntagare i ryggen som vill använda datorn. Hans reaktion är aggressiv, hotfull, våldsam och personlig. Han angriper mig verbalt och hävdar att jag har en plan för att köra ut honom ur biblioteket, att jag vill honom illa. Han tornar upp sina 150 kilo framför mig och jag backar in i ett databord, varpå han gestikulerar vilt med händerna framför ansiktet på mig och missar varje örfil med en knapp centimeter. Jag, som aldrig blivit slagen i ansiktet, kan bara tänka att nu blir jag slagen i ansiktet nu blir jag slagen i ansiktet. Men det blir jag inte. Jag håller ansiktet hela vägen in till kontoret och släpper sedan ned det. På vägen hem går jag in på en Icabutik för att köpa en vattenmelon, som jag föresatt mig att genast äta upp när  jag kommer hem, och stöter ihop med en f.d. kollega som är väldigt trevlig på det typiska tillåtande sättet som alltid får mig att öppna mig. Så där står jag och kvider över ångesten över att inte hinna måla, att inte orka göra någonting annat än att jobba, över servicearbetets otacksamhet och allting förgänglighet, etc etc mm mm. Han lyssnar och jag undrar vad han egentligen tycker om mig.

Plötsligt ligger man 2 på golvet intill och skakar i okontrollerade spasmer. ”Epilepsi”, slår min vän snabbt fast och jag nickar, trots att jag aldrig sett ett epileptiskt anfall tidigare.  Det kommer och går i vågor, först dramatiska kramper och ryckningar, han blir blå och halsen svullnar upp och blir lika brett som huvudet. Ungefär var 3-4 minut stannar kramperna av och han frustar efter luft, golvet är täckt av vitt skum från hans mun. Jag och min f.d. kollega låser honom med all kraft i framstupa sidoläge, vilket personalen på larmcentralen instruerar oss att göra per telefon, men han försöker hela tiden vräka sig upp på rygg. Både jag och personalen ringer 112 från varsin mobiltelefon samtidigt. När jag upptäcker detta påtalar jag det för den jag talar med och avslutar mitt samtal. Kort därefter räcker personalen över sin mobiltelefon till mig och avlägsnar sig. Först blir jag vansinnig: har de inte rutiner för sådant här? Det måste ju hända hela tiden att konsumenter skadar sig i deras butik. Går de ingen utbildning för att hantera sådant? Varför måste jag ta ansvar för samtalet?  Jag inser snart att de troligtvis tror att jag är anhörig till man 2 och därför vet hur jag ska hantera situationen. Sedan inser jag att jag också arbetar inom ett serviceyrke och att jag inte heller vet någonting om rutiner vid plötsligt epileptiska anfall. Sedan inser jag att jag såklart alltid måste ta mitt ansvar. Jag är så dum och rädd. Jag håller i hans blöta huvud med bägge händer och stirrar på min stötta vattenmelon som rullat iväg på golvet. Efter 15 eller 20 minuter kommer ambulanspersonalen och jag och min kollega reser oss mot varandra och jag försöker skämta om att han ska glömma allt jag sade innan. Dagen innan jag ska gå på semester följer man 1 efter mig när jag plockar ihop pussel och leksaker på barnavdelningen. Han säger att han inte tänker tolerera att jag ”spyr min galla över honom”, att han vill att jag ska leverera en skriftlig ursäkt och frågar om jag är nöjd nu. Jag tycker att det känns jobbigt att jag 10 minuter senare går på semester och att han den närmaste tiden kommer att vara nöjd i tron att min chef omplacerat eller sagt upp mig.

Sju liv, nio böcker. Mind you, kids. Imorgon går startskottet för sommarlånen.

Det tog mig en hel kväll att ta mig över och igenom – inte förordet (det finns inget) eller första uppslaget i Darling River, utan – den textade insidan av pärmen. PÄRMEN. Läste det om och om igen. Där har Stridsberg diktat en egen encyklopedi, relaterad till romanens innehåll, med uppslagsord och begreppsförklaringar över sådant som döden i barnsäng, döden, underjorden, den första tiden, begärets melankoli, fotografiet och ljusets flykthastighet, försvinnandets estetik, teorin om spegelparadoxen, m.fl.

På fredag ska jag sätta mig på 06.00-tåget mot Göteborg och gå på min sjunde begravning, den första jordbegravningen. När den tropiska hettan fortfarande slickade Stockholms bleka gator hade jag en irrande tankegång om att katter sägs ha sju liv = sju liv equals sju stycken begravningar = equals att nu blir det inga fler begravningar för mig, brunnen har sinat, ingen mer kommer att dö. Jag fylldes därefter av en idiotisk glädje, det kan kanske ha varit det mest anmärkningsvärda uttrycket för naivitet från min sida på väldigt, väldigt länge. Jag välkomnar det.

Stridsberg skriver ”Vi ger oss av ensamma och har därefter inte någon möjlighet att återvända och ställa saker till rätta. Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. Oförmågan att ingripa till hjälp för andra levande varelser har alltså sin naturliga förklaring i driften att förbli levande.” Precis som alla andra måste jag skriva att jag precis som alla andra älskar älskar älskar Nabokovs historia om Dolores Haze och Humbert Humbert, framför allt för att jag inte tycker att det finns någonting mer lockande än författare/konstnärer som i sin litteratur/konst helhjärtat lyckas göra ett särskilt sällsynt och/eller ”förbjudet” perspektiv giltigt, som får mig att sluta ifrågasätta och istället se och känna och lukta på ett liv som jag aldrig annars skulle ha möjlighet/lust att närma mig på annat sätt. Någon som går all-in, utan att bara ha en särskilt begåvning när det kommer till att återge förlopp. Men Nabokovs solsida måste precis som majvärmen vända blad för nya svenska författarmoln, åska, aska och smuts.