29 juni

Personal

Midsommarinlägg, mer för naturbildernas skull än för själva midsommarens. Här står jag på båten från Stavsnäs, på väg mot det überidylliska Sandhamn of overpriciness. Där roade jag mig mest med att vara låtsat besvärad av luften under klänningen och ett tafatt försök att leka roliga reselekar med P, vi kommer dock nog aldrig bli så lättsamma personer som kan genomföra sådant korrekt och utan spill.

Ovan ett av de vackraste husen jag någonsin sett! Jag är väldigt svag för hus med drag av institutionsbyggnad. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag vill 1) bo där, 2) ha översta våningen som ateljé 3) bli inspärrad där men med tiden få tillåtelse att bevista gården, beroende av hur väl jag uppfört mig. Vilket påminner mig om att jag borde fotografera mina föräldrars hus, som snart fyller 100 år. Det är nästan aldrig några påskkärringar som vågar sig dit, eftersom det har så svåra fönsterluckor.

Lyckades föreviga faktumet att det förekom lunch innan vi somnade på stranden, vilket jag romantiserar något enormt.

16 juni

Personal

En mental anteckning över dagen då jag och en ny vän strosade på stadsön där jag bor och låtsades att vi var på rivieran under den årstid då de vitkalkade hyreslägenheterna flämtar för att få plats med alla sina giriga gäster och kaffet är dyrt, åt förlorade pannkakor med blåbärsgrädde, inte läste i våra romaner och badade från bryggan. När jag kom hem läste jag Therese’s drabbande text om Grace Kelly flera gånger och dubbelkollade flygbiljetterna till Sorrento. Trippelkollade. Fippelkollade!

baddräkt : Noa Noa SS10

temperatur i vattnet : 16°C

26 maj

Totalt irrelevant för alla andra men nästa gång någon dör och jag får för mig att blogga om det så vill jag inte råka söka upp föregående inlägg och därigenom missledas. När jag skrev det så rationaliserade min hjärna bort den bortgågna person som kändes allra mest – har således inte sju utan åtta, och inom några dagar nio, stycken begravningar på mitt samvete*. Jag är därför idag högt imponerad av min hjärna för att ha åstadkommit denna förnekelse åt mig, alldeles gratis dessutom!

* Jag tyckte mest det lät kul att skriva så. Jag snittar även dagligen 1,5 flaskor juice ur Brämhultskylskåpet på Volle. Baserar hm… hela mitt hälsotillstånd på det faktiskt. Mitt samvete är snart fullt!

Dessa fantastiska illustrationer har Si Scott på sitt samvete. Hans portfolio är equally fantastisk. Det måste vara tungt att bära en sådan talang.

Fish och Lizard


Stag, Rat och Ram


Bird, Pigeon, Swan och Hawk

24 maj

Sju liv, nio böcker. Mind you, kids. Imorgon går startskottet för sommarlånen.

Det tog mig en hel kväll att ta mig över och igenom – inte förordet (det finns inget) eller första uppslaget i Darling River, utan – den textade insidan av pärmen. PÄRMEN. Läste det om och om igen. Där har Stridsberg diktat en egen encyklopedi, relaterad till romanens innehåll, med uppslagsord och begreppsförklaringar över sådant som döden i barnsäng, döden, underjorden, den första tiden, begärets melankoli, fotografiet och ljusets flykthastighet, försvinnandets estetik, teorin om spegelparadoxen, m.fl.

På fredag ska jag sätta mig på 06.00-tåget mot Göteborg och gå på min sjunde begravning, den första jordbegravningen. När den tropiska hettan fortfarande slickade Stockholms bleka gator hade jag en irrande tankegång om att katter sägs ha sju liv = sju liv equals sju stycken begravningar = equals att nu blir det inga fler begravningar för mig, brunnen har sinat, ingen mer kommer att dö. Jag fylldes därefter av en idiotisk glädje, det kan kanske ha varit det mest anmärkningsvärda uttrycket för naivitet från min sida på väldigt, väldigt länge. Jag välkomnar det.

Stridsberg skriver ”Vi ger oss av ensamma och har därefter inte någon möjlighet att återvända och ställa saker till rätta. Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. Oförmågan att ingripa till hjälp för andra levande varelser har alltså sin naturliga förklaring i driften att förbli levande.” Precis som alla andra måste jag skriva att jag precis som alla andra älskar älskar älskar Nabokovs historia om Dolores Haze och Humbert Humbert, framför allt för att jag inte tycker att det finns någonting mer lockande än författare/konstnärer som i sin litteratur/konst helhjärtat lyckas göra ett särskilt sällsynt och/eller ”förbjudet” perspektiv giltigt, som får mig att sluta ifrågasätta och istället se och känna och lukta på ett liv som jag aldrig annars skulle ha möjlighet/lust att närma mig på annat sätt. Någon som går all-in, utan att bara ha en särskilt begåvning när det kommer till att återge förlopp. Men Nabokovs solsida måste precis som majvärmen vända blad för nya svenska författarmoln, åska, aska och smuts.

15 maj

Personal

Det är konstigt. Hur jag kan få ett samtal om att en släkting till mig dött i en stroke, 96 år gammal, bara någon timme efter att jag konstaterat att det måste vara sommarens första dag, då jag från balkongen iakttagit att det finns lättklädda kvinnor nere i Luxparken, och senare att åtminstone ett pucko hoppar i det krispiga blå vattnet från båtbryggan. Han var pensionerad brandman och en riktig göteborgare: inget annat än göteborgare dög heller, vilket jag blev raskt påmind om varje gång jag besökte honom på somrarna i den flagnande gula trävillan i Göteborgs skärgård som han byggt själv, med dammen och fontänen och gillestugan och utomhusduschen och stenmuren som han byggt själv och gurklandet som han anlagt själv och där han drog upp gurkor som såg ut som allt annat än gurkor och som jag inte ville äta. Jag var aldrig lika morsk som hans egna västkustbarnbarn, som gladeligen hoppade i från bryggan trots att man inte kunde se saltvattnet för alla maneter, och därför alltid i ett visst underläge som fortfarande kan reta gallfeber på mig. Men däremot var det där som jag på egen hand utforskade bergen och alla steniga krypin längs vattnet och kom hem med smutsiga fötter och ett tungt, solstunget huvud, fiskade krabbor med musslor och klädnypor och en gång fick upp en stor röd hona med ägg som jag genast släppte i igen, grät när vi åkte ut med båten och drog upp stora fiskar som sedan bankades ihjäl, skrev mina första noveller som alltid handlade om vackra män och kvinnor i segelklubbar som senare visade sig vara älskare och mördare, satt i timtal på bänken vid tennisplanen och såg på semesterfirarnas träning och utsåg mina personliga favoriter och när de ropade till mig och frågade om jag inte ville vara med så sprang jag genast därifrån. Jag kommer ihåg ljusgula cykelbyxor i bomull, en Mimmi Pigg t-shirt och röda sandaler. Sedan kommer jag ihåg hur tråkigt jag tyckte att det var när jag blev litet äldre. Det är egentligen inte särskilt konstigt.

19 april

Efter att ha tröttat ut mig med tungt men roligt arbete på klubben under helgen fick jag äntligen lägga mig ner och sova på söndagen. Efter åtta timmars springande utan tid att sätta mig ner annat än i badrummet värkte mina fötter så mycket att de krökte sig varje gång jag försökte sätta ner de i golvet, så jag stannade i sängen hela dagen. Jag kommer ofta ihåg mina drömmar, men lägger sällan någon särskild tyngd vid deras innehåll eller betydelse. Skrev dock ner söndagens dröm så detaljerat som möjligt.

* * *

Den inleddes med att jag började arbeta på ett nytt jobb, samtidigt som flera andra personer. Jag minns inte arbetets särskilda natur, förutom att det var ett prestigefyllt arbete, där de anställda tilläts ta mycket egna initiativ, var sociala, öppna (vad nu det betyder egentligen, känns som att jag har missbrukat det uttrycket x antal för många gånger den senaste tiden) och intelligenta, eller beskrivs kanske bäst som the beautiful people (vilket jag minns att jag ”tänkte” i drömmen), att de hade högt ekonomiskt men kanske framförallt kulturellt kapital och att det skrämde mig, då det kändes som att jag stod lägre ned på näringskedjan. Vid en sorts personalfest/middag gjordes en visuell presentation av de personer som var nya, där den högsta chefen (som för övrigt var väldigt karismatiskt på ett Rhett Buttler-vis, jag kände mig instantly drawn to him, så att säga, inte så mycket fysiskt som psykiskt, han hade ett lugn och en finurlighet över sig som uppenbart kom av att han hade tillgång till en stor del information och makt men med åren utvecklat en raffinerad distans till det hela) tagit på sig uppgiften att ta fram bilder och information om de nya gesellerna, som på något sätt skulle belysa vilka de var, gärna på ett humoristiskt och insiktsfullt sätt. I vissa fall rörde det sig om glättiga fotografier på en person från dennes studenttid från ett ansett universitet, i andra fall på när en person deltog i humanitära insatser i ett u-land och skrattade tillsammans med befolkningen under en stor fest på en lerig gata. Jag kände mig litet skeptisk till huruvida presentationerna verkligen belyste personligheterna i fråga, men majoriteten tycktes finna ett stort nöje i det. Särskilt en presentation berörde mig särskilt (det rörde sig om totalt 15-20 st), där chefen X (f.o.m. nu kallad Butler för att minska porrfaktorn i texten) i fråga hade funnit videodokumentation av personen, då den brast i gråt under olika perioder av sitt liv: som spädbarn, barn, tonåring, och påfallande många sentimentala perioder från vuxenlivet. Mannen materialet rörde hade tidigare under festligheterna intagit en dominerande position: han såg frisk ut, tog mycket plats och dirigerade med lätthet en konversation med ett tiotal personer samtidigt, han tog utan svårigheter på sig uppgifter som rörde att bestäma över andra människor (såsom att snabbt bestämma var olika personer skulle sitta vid borden trots att han inte kände dem: en bordsplacering som blev extremt lyckad och som flera av de tidigare anställda berömde honom för). Efter att hans visuella presentation avslutats kunde jag inte låta bli att misstänka att Butlers intention var att visa att även denne män hade sina svaga sidor, att detta behövde avslöjas i ett tidigt skede för att hans kraftfulla personlighet inte skulle ta över varje nytt sammanhang. Jag upplevde en pinsamhet å hans vagnar, att hans sentimentala sidor blivit så brutalt avslöjande då hela hans framtoning hitills byggde på det motsatta, och sneglade åt hans håll för att fånga hans reaktion. Till min förvåning var han lugn, men med ett livfullt och upphetsat uttryck i ögonen. Jag registrerade hur han utbytte nästan tacksamma blickar med Butler, och jag fylldes med en allt större respekt för dem båda: för honom för att han trots sin dominanta läggning inte hade någonting emot att få den skärskådad och ifrågasatt, och mot Butler för hans intelligens och förmåga att se människor (återigen, var är mitt ordförråd? jag har missbrukat även detta floskliga uttryck den senaste tiden) och att ”åtgärda dem”. Överlag fick jag en känsla av att Butler skulle åtgärda oss alla, på ett eller annat sätt.

Jag var nu spänd på hur min presentation skulle komma att se ut. Innan jag gick till festen hade jag förberett mig genom att köpa särskilda kläder som skulle signalera att jag var en av dem, att jag var någon överhuvudtaget. De var diskreta och såg dyra ut, trots att de inte var det. Detta gjorde såklart att jag under middagens gång växlade från att känna mig väldigt självsäker till totalt avslöjad. Jag hoppades att Butler skulle vissa några av mina målningar, eftersom jag själv tyckte att det var passande för att beslysa mig. Efter att jag tänkte det kände jag hur fåfänga mina tankar var och jag svepte två glas vin och min upplevelse av omgivningarna blev genast långsammare och dimmiga. Jag älskar att vara berusad i drömmar. Visualiseringen av min person rullade igång. Det var en video som föreställde mig när jag strosade, eller snarare trippade fram längs en brygga, en disig sommarmorgon. Jag verkade desorienterad och bortkopplad, men inte olycklig. Gången svajade litet och det gjorde också kameran som hela tiden reflekterade ljuset och de gula och blå tonerna bländade bort omgivningarna. Jag hade på mig ett par slarvigt avklippta jeansshorts och vita strumpor, men ingenting mer – vilket gjorde mig, på middagen, väldigt generad. Varför tyckte Butler att detta sade någonting om mig? Det var plumpt och pinsamt, jag hade dessutom inget minne av denna incident. Jag kände mig stel och obekväm, men ingen av de andra verkade reagera. De skrattade litet, gjorde någon klurig kommentar om ”den vilda ungdomens dagar”, trots att det syntes tydligt att personen i videon var lika gammal – om inte till och med äldre – än jag var. Det hela var över på någon minut. Jag kände mig tillintetgjord. Butler hade haft – både hyfsat och väldigt – intressant material om de flesta andra geseller: varför förtjänade inte jag samma behandling? Var inte jag en måttligt intressant person att belysa, att samla information om, att presentera för omvärlden? Varför ville han visa mig, nästan naken, för de andra? Jag är inte en alls pryd person, och behöver inte upplysas om kropp och nakenhet och hur viktigt det är att våga blotta sig för andra människor – jag kunde inte förstå hans tilltag, och blev argare och argare. Jag hade svårt att tugga maten och tårarna trängde fram. Min tidigare uppfattning av Butlers person, var allt fingerat av mig själv?

Jag bestämde mig för att konfrontera honom, och förde honom åt sidan. Ilsken läxade jag upp honom, med allt från den personliga kränkningen till mer ideoligiska argument för varför det material han visade av mig var kränkande och fel, samt lyfte frågan om hur han ens fått tag i dokumentation av en situation som jag dessutom inte själv har upplevt. Han var lugn, avvaktande, och bemötte mig väl – dock utan att kontra min ilskna argumentation. Vi bestämde oss för att lämna personalfesten och gav oss ut på en biltur. Detta är en mer flamsig del av drömmen som jag inte är särskilt stolt över: bilen var röd och låg och sportig, landskapet var vindlande och det blåste mycket, jag såg plötsligt ut som Grace Kelly och det kändes som att jag aldrig hade varit vackrare eller mer intelligent. En hissnande konversation oss emellan ägde rum under bilturen. I normala fall (läs: inte när jag sover) finns det få saker jag har så svårt för som när man (i dagboksanteckningar, självbiografiska texter, krönikor, bloggar, etc.) ger uttryck för att man ”hade en djupt diskussion” med någon om någonting. Det känns ofta, dock inte alltid, poserande. Samtal är antingen ytliga, djupa, eller någonting däremellan. Om du inte kan redogöra för några av huvuddragen i diskussionen, kanske en svaghet du upplevde i din del av diskussionen eller en styrka när du ”kom fram till någonting nytt”, så ser jag inte nödvändigheten i att skriva ut att det ägde rum. Jag vill inte vara jante, men anledningen till att jag läser det någon skrivit torde troligtvis vara att jag anser att det är en person som är fullt kapabel till att ha en djupare diskussion om ett ämne, och att den känner att den behöver upplysa om att den är kapabel till det känns platt. Att den trots det skriver ut det kanske säger mer om mig – som läser det – än om den som skriver det. I andra fall kan jag välkomna det: vid trevliga svepande beskrivningar av exempelvis tidsströmningar, sammanhang och bekantskapskretsar. Men i detta drömsammanhang lider jag alltså själv under denna generalisering att jag inte alls kan minnas samtalet, förutom att de ord som växlades gjorde att jag fullständigt förlät honom hans tilltag, jag förstod varför han gjorde det han gjorde, och vid slutet av bilfärden kändes vi så totalt sammanflätade att allt annat tycktes ointressant.

Detta var den första delen av drömmen. Vid detta tillfälle vaknade jag, och kände mig totalt omtumlad, drack vatten, kontrollerade vad klockan var, kontrollerade om Philip, som sov bredvid, fortfarande var vid liv, och somnade nästan omedelbart om. Drömmen tog vid nästan omedelbart där den slutat. Jag, och Butler befann oss i ett vitkalkat betongkomplex. Kedjor av hus och byggnader, med trevliga men uppenbart planlagda parker. Allting tycktes mig väldigt beräknat och systematiskt: det var både rogivande och högst oroande. Det var uppenbart att jag inte hade en aning om var jag befann mig, genom förälskelseyran under bilturen lade jag överhuvudtaget inte märke till hur omgivningarna växlade eller särskilda landmärken utmed vägen. Detta är väldigt väl överensstämmande med verkligenheten: när jag har varit utomlands tillsammans med en pojkvän eller liknande har jag efteråt ingen aning om vilka gator eller kvarter jag besökt, vad muséerna hette eller var jag åt – även om jag ofta har fina och intensiva minnen därav. Jag beundrar och avundas personer som kan skriva detaljerade reseberättelser och tvivlar aldrig på att de haft en minst lika fin upplevelse av en plats som jag – tvärtom tycker jag att det finns någonting mycket intensivt i kartläggning och dokumentation som jag saknar.

I vilket fall: i drömmen befann jag mig i en konstgjord ministad, i ingenmansland. Platsen var inhängnad, men inte på ett otrevligt sätt, det tycktes snarare vara en förutsättning för att staden skulle existera. Flertalet människor befann sig där, området utgjorde skådeplatsen för någon typ av diffus verksamhet: när man kom dit fanns det särskilda bostäder där man blev inhyst, och under både dagar och nätter blev man lotsad (återigen: under väldigt trevliga former, jag minns att jag i drömmen refererade till olika retreatplatser i litteraturen som också har ett något magiskt skimmer över sig, typ Bergtagen av Thomas Mann och Norwegian Wood av Haruki Murakami) runt på ”studiebesök i verkligheten”. Låt mig förklara… det gick exempelvis till på så vis att den grupp jag blivit placerad i en dag besökte ett kontorslandskap. I det kontorslandskapet arbetade människor som uppenbart var skådespelare vars skrivbord stod avskärmade från oss besökare bakom utspända band och avspärrningsskyltar. Vi, främlingar för varandra, stod förväntansfullt bakom avspärrningarna och iakttog deras arbete. De flyttade papper, skrev på sina datorer, pratade och skämtade med varandra i lunchrummet, hade möten, etc. Plötsligt bröt någon ut i sång, och ett sorts spontant musikalnummer utspelade sig bland de arbetande skådespelarna. Det var uppenbart för oss besökare att kontorsarbetarna vi iakttog var just skådespelare, och att de försökte krossa någon sorts fjärde vägg, oss emellan. Det hela var relativt putslustigt, eftersom skådespelarna aldrig vände sig till oss direkt. Målet med det hela tycktes vara att få oss att fundera över hur vi lever våra liv, vad som är verkligt och overkligt, hur vi egentligen får bete oss i samhället, etc. Vi, i studiegruppen, skämtade litet avmätt över detta på väg ut ur kontorslokalen – hur lågt det var av ledningen för retreatanläggningen att försöka påverka oss i denna riktning. Varför? Var detta det enda de kunde åtstadkomma? De andra var, liksom jag, där utan att egentligen veta varför. Butler hade avvikit från min sida efter att jag vaknat upp ur den första delen av drömmen, men trots dess intensitet var det ingenting jag direkt saknade i den andra delen av drömmen.

Om nätterna sov vi flera besökare i samma sovsal. Ibland kunde det hända att någon av skådespelarna kom in och tittade till oss om natten, räknade oss, och pratade till vissa av oss som om vi vore barn på en sovsamling. Jag ville ibland protestera. Det hela var så absurt: vi registrerade ju att samma skådespelare återkom i flera olika roller, men när jag låg där i mörkret så accepterade jag det. Det var skönt att bli behandlad som ett barn, att acceptera skådespelet, att ibland skådespela själv och interagera med skådespelarna för att få någon sorts kontakt. Vi i studiegruppen började ibland sätta upp egna skådespel för vandra, spektakel, där vi försökte underminera de verkliga skådespelarnas uppdrag gentemot oss, ungefär som en klass med dålig sammanhållning plötsligt svetsas samman i närhet av en ny vikarie. Det fick sällan ett särskilt professionellt utfall. Med tiden började de diverse studiebesöken ”i verkligheten” ta en ny karaktär. Till en början var de som sagt relativt plumpa. Det verkade gå ut på att absurda situationer bildades ur normala situationer: såsom exempelvis musikalnumret i kontorslandskapet – klichéer som vi skrattade åt, som vi inte accepterade alls. Men ju mer vi själva drogs med i skådespelandet, dess då mer förändrades de studiebesök vi lotsades till. De blev alltmer normala och liknade en mer tillrättalagd verklighet igen. Studiegruppen upplevde någon form av kollektiv panik: vi började sakna de galna upptågen alltmer. Vi tog själva på oss rollen som de som skapar ett spektakel och gruppen började spåra ur alltmer. Jag kunde ibland vakna av att vissa av besökarna hade samlag i rummet där vi alla sov. Ibland avvek vissa personer från gruppen under studiebesöken och vandrade runt anläggningen i sina egna tankar, och det var den enda gång jag lade märke till att skådespelarna själva tycktes registrera vår närvaro: de var uppenbart nöjda över utvecklingen och dessa avvikande personer premierades genom att få egna rum att sova i, mer friheter utanför gruppen etc. Jag lade märke till att ingen psykologiskt klarade av att göra våld på de avskärmningar som studieplatserna hade: avskärmningarna, vissa dörrar som var låsta de kulissliknande inhängningarna, m.m.

Eftersom jag givetvis var hjältinnan i min egen dröm gjorde jag det till mitt uppdrag att vara den som undersökte vad som fanns bakom de byggnader vi besökte, den anordning där vi levde under flera månaders (eller kanske bara dagars) tid. En dag tog jag mig ut genom ett fönster som stod på glänt, det var långt ner till marken men jag hoppade trots allt och landade utan vidare smärtor. Dock, som så vanligt är i drömmar när man hoppar eller ramlar eller blir knuffad, så vaknade jag till i några sekunder, och somnade sedan om igen. När drömmen tog sin början igen befann jag mig på samma plats, men i ett nytt sammanhang. De människor jag nu omgav mig med var skådespelarna i deras naturliga miljö : bakom det konstruerade sceneriet. Det fanns mer naturliga bostäder där de bodde och sov – dock tillsammans som arbetare, inte enskilt i relationer eller familjer – matsalar där de intog sina måltider, och lokaler där de hade möten som framförallt gick ut på att planera hur studiebesöken skulle gå till, diskutera hur de olika besökarnas framåtskridanden såg ut och hur man kunde påverka dem. Skådespelarna var många. Om studiegruppen bestod av högst 20 personer, så var skådespelarna minst 75-100 personer, eller fler. De föreföll mig som en strategisk insatsstyrka som passionerat lade all sin kraft på detta fåtal besökare, att påverka dem i ”rätt riktning” (som jag ännu inte hade fullständigt klart för mig vad det var). Eftersom de var så många kunde jag lätt gå upp naturligt i gruppen, men höll mig ofta avsides för att undkomma att bli påkommen. Till en början verkade de som sagt passionerade och tycktes verka av egen vilja, men efter ett tag insåg jag att detta inte var fallet: jag fick veta att samtliga skådespelare hade sökt sig till arbetet på anläggningen med humanitära motiv: de ville påverka människor konkret på ett sätt som de inte ansåg sig lyckas med när de skådespelade kommersiellt. Överlag var de flesta skådespelare orutinerade och mindre framgångsrika ”i verkligheten”, och detta var höjdpunkten i deras karriär. Deras levnadsförhållanden var heller inte de bästa. Ledningen för anläggningen hade beordrat att relationer dememellan inte fick äga rum, att all deras energi skulle fokuseras på det fåtal besökare som kom varje år. Under ett år arbetade skådespelarna gentemot ett litet antal studiegrupper, ibland så få som två eller tre, beroende av hur lång tid det tog för deltagarna att utvecklas. Många var missnöjda, även om de stretade på.

Jag började delta i skådespeleriet, på en grundnivå. Jag var en av kontorsarbetarna och fick sjunga min egen vers i musikalnumret. Jag minns väldigt få ”egna tankar” från denna del av drömmen. Den första delen av drömmen, när jag deltog vid festligheterna på kontoret tillsammans med Butler är väldigt tydligt: de sociala regler och förväntningar som rådde där var uppenbara för mig, och jag minns detaljer såsom kläder, porslin, gester. Den tredje delen av drömmen är snarare drömlik, dimmig och generell, övergripande. Jag minns att jag aldrig riktigt togs upp i gemenskapen hos skådespelarna, antagligen just eftersom jag inte var någon skådespelare i grunden, och därför dålig på att utföra mitt dagsverke. Jag kände mig oftast utanför de bägge arenorna som hade bildats mellan studiegruppen och skådespelarna. Studiegruppen blev alltmer förvildad, ociviliserad och jag började ana vad resultatet med studiebesöken och anläggningen var. Fler och fler av dem började vandra i väg för sig själva, i sina egna tankar. Ibland kunde de gå nakna över torget, ovetandes. Snart levde de isolerade från varandra i sina egna bostäder och tycktes fullt nöjda med detta. Nya studiegrupper anlände, och jag satt vid min skrivbordsplats och arbetade med de papper jag blivit olagd att sortera, samt sjöng min vers i musikalnumret, men fick aldrig delta i någon av de mer avancerade scenerna där studiegrupperna började spåra ur. På kvällarna deltog jag i diskussioner om hur studiegruppen utvecklades, presenterade mina anteckningar i korthet. I slutet av drömmen hade jag en förbjuden kärleksrelation till en annan av skådespelarna, men den var tråkig och odetaljerad. Jag saknade det arbete som jag aldrig hunnit påbörja i den första delen av drömmen, jag saknade Butler som hade fört mig till anläggningen och allt det vi delat under bilturen dit. En morgon hittade jag en dörr i muren som löpte runt anläggningen, och jag tog mig ut. Utanför anläggningen fanns en övergiven och allmänt förfallen hamn med en brygga som jag gick ut på och tittade på vattnet, precis som i videofilmen Butler hade visat på personalfesten. Jag hade jeansshorts på mig, precis som i filmen, men även andra kläder. En t-shirt, tygskor och en sportjacka. Då vaknade jag ur drömmen och kunde inte somna om igen, och istället skrev jag ner allt det här.

* * *

Visserligen tvivlar jag på att någon överhuvudtaget orkat läsa den här texten. Dels för att den troligtvis inte är särskilt intressant för någon annan än mig själv, men också för att den är ineffektiv och lång. Därför känns det särskilt tryggt att faktiskt lägga ut den här. Det är första gången (förutom i mellanstadiet då vi fick i uppdrag av en lärare att föra drömdagbok som vi sedan skulle rita bilder till i skolan) jag skrivit ner en hel dröm så detaljerat som möjligt, och oavsett det litterära resultatet  - jag hade inga litterära ambitioner med detta alls, utan skrev alltihopa i ett flöde så gott jag kunde komma ihåg händelseförloppet – så är jag glad att jag gjorde det.

13 april

Personal

Eljest gör det igen! Den 17:e april återkommer vi med samma höga ambition som senast. Inträde + garderob 60 kronor, trevliga priser i baren och nattmat på plats. Föranmälan är obligatorisk, registrera dig senast den 16:e april kl 18:00 på eljest.eventbrite.com!

KUNSKAP:
10-04-17 | KL. 22:00-07:00

60 kr inträde, 20 års åldersgräns

ENDAST kontanter i dörren/baren

Tjurhornsgränd 2, T-bana: Globen / Uppg. Slakthusområdet

28 mars

Personal

Jag undrar vem jag försöker lura. Jag gör bara någonting ogenomtänkt 1 gång per 1000 gånger, och jag beter mig heller inte illa på vare sig släktkalas eller andra festligheter. Jag har istället raggat välgörare, och gjort en grundlig genomgång av hur mycket jag måste jobba för att detta ska gå ihop. Jag har även tänkt fluffiga tankar om ”inspirerande inredning” – vilket aldrig tidigare slagit mig, och förmodligen är väldigt övergående. Kanske borde jag öppna någon sorts nätshop för prints av målningarna också – jag säljer ju faktiskt det ibland, även om jag inte skyltar med det eftersom det känns fult av någon anledning jag inte tänker gräva vidare i. Kom och köp! borde jag skriva här.

27 mars

Idag fick jag ett samtal från Japan om att jag fått en ateljéplats i Platform Stockholms nya ateljékollektiv. Jag har funderat på det länge, att jag behöver någonstans att ta vägen när jag sitter och målar – vilket jag hoppas ska motivera (läs. tvinga) fram någon sorts effektivitet. Med fuktig överläpp brukar jag läsa böcker, krönikor och bloggar om/av människor som – jag tycker inte om uttrycket, men – ”kastat sig ut”, alltså satsat på det de älskar att göra så till den milda grad att de faktiskt har någonting att förlora på det. Än så länge har jag inte gjort det. Jag må ha intalat mig det, men så är inte fallet. Det är heller inte det jag är på väg att göra, även om jag dunkar min egen rygg för tillfället. Men att spendera mer på hyran av en ateljé än vad jag lägger på min bostadshyra innebär givetvis något sorts risktagande, vilket gjort att jag vaknat vissa nätter av att käkarna låst fast sig och med en järnaktig smak i munnen. Jag är rädd för att investera i mig själv, det går långt tillbaka. Men: det är inte ofta jag stoltserar med att ha kommit till någon sorts insikt, men när jag väl aspirerat på ateljéplatsen så insåg jag att pengar spenderas på de mest löjliga saker, som sedan motiveras med att ”det är en investering”, när jag började gå igenom alla gånger jag hört det så blev jag illamående. What if jag investerar i det här, utan föreställningen att det ska betala sig – på en gång, eller överhuvudtaget någonsin. Jag vill göra någonting ogenomtänkt, och jag vill att det ska kännas ungefär som när man beter sig illa på ett släktkalas – även om jag väl knappt någonsin gjort det.

* * *

Lånade f.ö. fyra st böcker idag, inför påsken:

Bengt Böckman: Synvillor och tidsbilder, en monografi av Jan Torsten Ahlstrand. Skulle egentligen hämta en översikt över popkonstens utveckling (eh…)  åt en låntagare (gymnasieelev), när jag av misstag tog fram denna bok och kände en nästan smärtsam samhörighet med Böckmans grafik, temperamålningar och akvareller. Vissa motividéer som jag burit på själv de senaste månaderna bekräftades på varje blad på ett sådant sätt att jag nästan skäms. Nu vet jag knappt hur jag ska gå vidare, får be att återkomma. Många av Böckmans målningar är inspirerade av Capri – jag inleder fas 1 i övertalning av snar semesterresa dit. Åh! Åh! Åh!

Isleken, av Christian Peters. Lånade den uteslutande eftersom jag älskar Isslottet av Tarjei Vesaas, och titlarna korresponderar ju tydligt. Att den sedan tycks vara ”en brutal saga med drag av mysteriespel och spökhistoria som utspelar sig den rekordkalla vintern år 1740 vid hovet i Sankt Petersburg”, att ”blod, brustna spinetter, en död elefant och medeltida bestraffningar hör till intrigen”, att ”språket är fyllt av poetiska kvaliteter och tjechovska stämningar” och att ”det är en roman som gränsar till både kammarspel och opera” … gör heller inte saken sämre.

”Och allt är förvridet”, av Emma Ångström, eftersom mitt förhållande går alldeles för bra, eftersom alla säger att den är så bra, och eftersom nästa gång jag har turen att träffa på Emma så måste jag ha någonting bättre att haspla ur mig än att jag ”gillar din blogg”. Allvarligt talat.

Frances Del 1, av Joanna Hellgren, eftersom Frankrike har en fantastisk serieutgivning och på omslaget är lilla Frances omgiven av vinthundar.

Bilderna är lånade från Bengt Böckmans hemsida. Han har även en utställning i Lund just nu, som jag definitivt skulle se om jag bodde i närheten.

in other words ♥

Today, I got a phonecall from Japan, about the fact that I’m going to rent a studiospot of my own at Platform Stockholm. I’m surprised, anxious and happy about it, although it’s domed to bring me some financial shortcomings in the nearest future. Then, I discovered Bengt Böckman, whom I from now on idolize.

19 mars

Den 18 mars, kl.23.28 blev jag färdig med den svåraste tentamen jag någonsin skrivit. På några veckors tid har jag långsamt rest mig ur misär och frustration över att jag inte är tillräckligt bra på matematik, att tänka i logiska strukturer och därur skapa funktioner, från att känna mig som en idiot varje gång jag öppnade dokumentet för att sätta igång på morgonen – till att slutföra någonting jag faktiskt kan vara stolt över, känna att jag på kort tid kan ta till mig sådant som till en början upplevs som ogenomträngligt. Under samma tid som jag med allt större iver lirkade upp uppgifternas syfte smälte isen utanför Lilla Essingen. Varje dag har jag mått dåligt när jag tittat ut och sett människor forma strömmande svarta punkter på den vita ytan. Jag har tänkt att om jag inte också går över isen innan den smälter, så är jag en dålig människa – synnerligen ologisk tankegång. Tror det handlar om att – mitt i alla uppgifter, stress, jobb, målande, gnisslande med tänderna på natten – känna att det räcker att gå utanför dörren för att uppgå i ett modigt och påpälsat kollektiv människor som vankar fram tillsammans. Men nu blev det alltså inte så.

Inom 48 timmar siktar jag även på att ha färdigställt min finaste målning någonsin (om jag får säga det själv, och det får jag ju – här), A matter of raising crystal from cabbage. Det firas med några dramatiska bilder på ett av världens bästa band, som jag hittade här.

in other words ♥

During a short period of time, I’ve learned more about mathematics and statistics, logical structures and functions, than I’ve done since I ended high school. At first, it all seemed hopeless and I was ready to give up. But now I’ve finished the hardest exam I’ve ever had to take on, and I’m so proud of my self. I celebrate by spending two days finishing up – what I believe will be – my greatest painting so far. Also, som fantastic photos of The Roots, which I found here.