En av mina bästa vänner har på obestämd tid flyttat in i ett trevåningshus på Henriksdalsberget, ett sorts townhouse om man så vill: Ett objekt som egentligen skulle ha sålts innan jul men på grund av ”dåliga tider” dröjer försäljningen. Husets interiör är totalt homestage:ad med omotiverat dyra tvålar, plastiga citrusfrukter, klassikerverk, kuddar och kimonos strösslade i varje rum man kommer in i – interiör som inte får röras eller användas. Jag tror att de flesta fantiserat om hur det skulle vara att privat uppehålla sig en längre tid i något av de kommersiellt konstruerade IKEA-hemmen – vilket gör det svårt att inte romantisera och fiktionalisera denna situation och de orimligt tänjda gränser för vad man kan göra i ett hus som inte är ens eget men som inte heller riktigt tillhör någon annan. Kanske kan man säga att det är ett hus som är in between jobs, en spöklimbo. Ovan synes husets pool där vi badar i vardagsnatten medan snön faller utanför. Prego amore vieni con me.

Jag försöker lära mig ett utpräglat tänkande varigenom jag betraktar allting i perioder. Sådant som tar slut kan komma tillbaka, när tiden är inne. Exempelvis en relation, som kanske inte är – då förklarar jag det hela för mig själv som att ”detta är inte vår tid” eller ”vår tid kommer” eller ”vår tid är förbi” och uppnår acceptans, blir gråtmild och sentimental, nyper mig själv i kinderna för att jag är så söt som gett mig själv denna present. Det känns tveksamt att ägna sig åt deterministism på det här sättet, men jag ska låta det fortgå. Det kan också vara så att just nu är tiden för determinismen, och sedan kommer den tiden att vara förbi. Ja!

Det finns så mycket jag vill göra.

*  *  *

På uppfordran av den österrikiske läkaren Peter Safar utvecklades Anne på 1960-talet av norske leksaksmakaren Asmund Laerdal, som under 40-talet specialiserat sig på träleksaker, var pionjär inom mjuka plastleksaker på 50-talet och senare även realistiska dockor och leksaksbilar. Anne kom till för att exakt simulera de mänskliga andningsorganen och externa landmärken på kroppen för att underlätta utbildning i HLR, med utgångspunkten att varken kvinnliga eller manliga användare inte skulle vara bekväma med att träna på en docka av manligt kön. ”Because she has no name and remains an enigma, we can never reach her and taint her … we project our own dreams on to her”, anger Laerdals företagslitteratur. Den personliga bakgrunden till Laerdals arbete med Anne kan höras i Radiolabs eminenta podcast, Death Mask.

Asmund Laerdal med Resusci Anne

Originaldockan utvecklades med å ena sidan en väldigt specifikt kvinna i åtanke – å andra sidan en väldigt generell kvinna, en 1800-talets Ofeliafigur. Historien om kvinnan är vad man kan kalla en vandringssägen, som trots att den är så pass specifik i sin konstruktion kan appliceras på alla städer som har en flod (myten frodas exempelvis i Norge med dess många fjordar, troligtvis som en följd av att Anne till en början tillverkades i landet – Made in Norway). Enligt originalberättelsen drogs kroppen av en ung drunknad kvinna, utan påtagliga tecken på våld, upp ur floden Seine vid Quai du Louvre i Paris, i slutet av 1880-talet. Man misstänkte självmord, och syftet ansågs vara att hon tog sitt liv efter att ha blivit lämnad av sin älskare – vad kan en flicka annars ha att bekymra sig om?

Vid denna tidpunkt i historien härstammade två tredjedelar av bårhusets liksamling från floden – självmord, olyckor, drunkningar, mord. De kroppar som inte identifierades exponerades på svarta marmorplattor i bårhusets fönster, för att allmänheten skulle få en chans – samt en makaber upplevelse som ofta drog en stor publik, så som exempelvis i Émile Zolas roman Thérèse Raquin där ett gäng småpojkar skyndar sig för att få en titt. Denna konkreta närvaro av död är någonting väldigt främmande för mig. De gånger då jag exempelvis besökt Italien och sett porträttfotografier på anslagstavlor som visa att någon person har dött – för att hedra personen eller för att upplysa dess bekanta – så har jag reagerat på hur dessa bilder tar sig en naturlig plats i samhällsbilden, som jag saknar i Sverige. I dag drar Paris’ flodpolis, Brigade Fluviale, årligen upp omkring 50 kroppar ur Seines grumliga vatten, 146 personer räddas, omkring 90 personer försöker ta livet av sig i floden varje år och ungefär 70 av dem räddas. Det blir många porträtt.

Victor Burgins fotografi, inspirerat av Alfred Hitchcock’s film Vertigo (1958) och John Everett Millais’ Ophelia (1852)

Åter till den okända kvinnan, Anne, Ofelia, etc. Hon var väldigt vacker – vilket givetvis är incitamentet till hela historien. Nu låter det som att jag är negativt eller sarkastiskt inställd till vackra, avlidna kvinnor och så är självklart inte fallet. Däremot har jag inte särskilt många sådana i min bekantskapskrets. En parisisk patolog blev så tagen av hennes skönhet att han lät gjuta en dödsmask av hennes ansikte, innan förmultningen satte in. Med andra ord, pang på. Dödsmasken har sedan dess framställts i tusentals kopior och versioner, och blev snart en fashionabelt morbid inredningsdetalj i bohemkulturen – framför allt är det den drunknade kvinnans ljumma småleende som förundrar. Parallellen till Mona Lisa är för uppenbar.

Denna döda kvinna, och framför allt hennes dödsmask, har rönt stor internationell spridning inom särskilt litteraturen, omöjligt att nämna alla uttryck motivet tagit sig. Vladimir Nabokov skriver i sin dikt L’Inconnue de la Seine (1934):

Urging on this life’s denouement,
loving nothing upon this earth,
I keep staring at the white mask
of your lifeless face.

Strings, vibrating and endlessly dying,
with the voice of your beauty call.
Amidst pale crowds of drowned young maidens
you’re the palest and sweetest of all.

In music at least linger with me!
Your lot was chary of bliss.
Oh, reply with posthumous half-smile
of your charmed gypsum lips!

Immobile and convex the eyelids.
Thickly matted the lashes. Reply—
can this be for ever, for ever?
Ah, the way they could glance, those eyes!

Touchingly frail young shoulders,
the black cross of a woolen shawl,
the streetlights, the wind, the night clouds,
the harsh river dappled with dark.

Who was he, I beseech you, tell me,
your mysterious seducer?
Was he some neighbor’s curly-locked nephew
of the loud tie and gold-capped tooth?

Or a client of star-dusted heavens,
friend of bottle, billiards, and dice,
the same sort of accursed man of pleasure
and bankrupt dreamer as I?

And right now, his whole body heaving,
he, like me, on the edge of his bed,
in a black world long empty, sits staring
at a white mask?

The Silence of the Lambs, samt omslaget till Radioheads andra album, The Bends.

Författare skulle fortsätta att metaforiskt tvätta liket under de närmaste decennierna: Hennes öde fiktionaliseras av Rilkes älskarinna Claire Goll, samt i en roman av John Straley vari suicidala människor med obotbara sjukdomar tar medlemskap i klubben ”L’lnconnue de la Seine”. I engelsmannen Richard Le Galliennes historia The Worshipper of the Image, isolerar en ung poet sig själv i skogen tillsammans med den okända kvinnans dödsmask. Han kallar den för “le Silencieux”, och hans högsta önskan är att masken ska öppna sina ögon. När den väl öppnar ögonen tränger en mal ut ur maskens mun. Malen, eller fjärilen, har dödens ansikte mellan sina vingar.

Jämte detta hävdar kritikern Al Alvarez att denna drunknade kvinna blev ett erotiskt ideal för perioden, samt att flertalet tyska skådespelerskor modellerades sitt utseende efter henne, för att sedan bli ersatt av Greta Garbos estetiska paradigm. Elisabeth Bergner kan sägas vara en sådan skådespelerska, och visst är hon lik Resusci Anne? Tycker i och för sig att Garbo inte är helt olik heller. Vilken otrevlig sak att påpeka för någon: du ser ut som en dödsmask, om än den vackraste i världen.

Bergner och Garbo

Fotografi av Man Ray

I ett samarbete med Louis Aragon, en av den surrealistiska rörelsens grundare, bidrog avant-garde-fotografen Man Ray med fotografier till Aragons roman Aurélien (1944), i vilken en fransk soldat, Aurélien, återvänder hem från det första världskrigets front och förälskar sig i en kvinna, Bérénice, som påminner honom om den okända kvinnan från Seine. Aragon kommenterade: “But in truth it is Man Ray who wrote the novel, playing in black and white with the mask of the Inconnue de la Seine.” Först då Bérénice sluter sina ögon inser Aurélien sin kärlek till henne: “Bending forward he saw her for the first time. There was a dreamlike smile on her face, vague, unreal, following an interior image. (…) As if he saw it for the first time. For the very first time.” En mer uppenbar projektionsyta får man leta några minuter efter.

Annie, are you OK? So, Annie are you OK? Are you OK, Annie?

Idag är Resusci Anne världens mest berömda docka av naturlig storlek, och troligtvis den mest kyssta kvinnan i världshistorien. Över 300 miljoner människor har omfamnat hennes grundläggande bål och huvud med utbytbara luftvägar och avtagbara masker för att motverka bakteriespridning. Hur många liv hon indirekt räddat, genom användningen av henne under utbildning, är omöjligt att säga.

Anne har även utvecklats till att, i sin förlamande passivitet, bli mer aktiv genom att utrustas med sensorer som ger användaren feedback i de simulerade medicinska situationerna, så som brutna armar eller ben. Det poetiska i att en överväldigande mängd människor under så många år ansträngt sig för att rädda denna Resusci Anne, den okända kvinnan från Seine, ter sig som något absurd då hon idag utrustats med möjligheten att “dö” på nytt, om en användare inte lyckas fria hennes luftväg eller utföra nog hårda kompressioner. Anne fortsätter att dö, men nu inte för den olyckliga kärleken utan för den mänskliga, felande handen. Hon används även för att påminna oss om den första hjälpens verbala ABC: “Anne? Anne? Är du OK? Anne, är du OK?” frågar läkarstudenterna dockan Anne för att förstärka läran att bara nonresponsiva patienter behöver HLR.

Hon har vidare kompletterats med en kamrat, Airway Larry, ett barn, Resusci Baby, m.fl. Den variant jag personligen träffat på mest, eftersom jag stafettsimmade när jag var yngre, är den variant som fylls med vatten och lämnas tung på bassängens botten för att sedan dras upp till ytan. Orange, tung. Ibland glömdes dockan kvar på botten och när vi krålade gick den att se genom skummet från rörelserna, som ett riktmärke, en konstant och obrydd publik till våra klena ansträngningar.

Tillbaka till dödsmasken. I efterhand har flertalet experter fastslagit svårigheten – eller omöjligheten – i att göra en så perfekt avgjutning av ett lik. Lorenzifamiljen har under mer än 140 år gjutit och sålt masker, byster och statuetter, och menar att för att få en så detaljerad avgjutning, med 1800-talets tekniska förutsättningar, krävdes en levande modell. Deras gissning är att personen som utförde originalgjutningen lät sin dotter sitta modell, och att myten uppstod i händelse av att hon dränkte sig själv vid ett senare tillfälle. Denna version tilltalar mig mer. Delsvis för att den är rimligare, men framför allt för att jag föreställer mig att en sådan upplevse – att i levande tillstånd få sin dödsmask gjuten – måste framkalla starka och obehagliga känslor och dilemman inför själva livet, tillräckligt för att kasta sig i floden. Då det kommer till bevarandeaspekten av det fysiska jaget kan jag även tycka att det är logiskt och rimligt – jaget bevaras i levande tillstånd, inte i form av en död replika.

Indisk familjegrav på kyrkogården på Isola di San Michele. Det var den enda graven som stod ut i mängden. Obs att den till viss del måste ha pärlplattat:s på plats.

Den snyggaste killen på Isola di San Michele. Han har en polotröja på sig och blev 20 år gammal.

Samtidigt tänker jag på de katolska kyrkogårdarnas gamla fotografiska porträtt av de begravda, som kanske bara blev fotograferade ett fåtal gånger i sitt liv. Detta kommer att bli bilden som ska få representera mig när jag inte finns längre, måste de ha tänkt. För jag har bara den här bilden. När jag i somras besökte Isola di San Michele så diskuterade jag detta med en vän, att det måste ha varit uppenbart för vissa personer då de klädde sig på morgonen för att gå och få sitt porträtt fotograferat efter att exempelvis ha tilldelats en medalj, tilldelats en examen eller : Detta är bilden som de efterlevande skulle välja i händelse av bortgång, en bild av det mest framstående tillfället i livet – eller den enda bilden. Det måste ha skämtats om detta. Andrea, är du verkligen säker på att du vill ha den där gräsliga mustaschen på din gravsten? Vad ska dina barnbarn tycka! Men Andrea har inte fått några barnbarn ännu.

Jag är glad att vi idag inte begränsas av att framställa oss själva i en enda vinkel, vid ett enda tillfälle, helt beroende av objektivets brännvidd och sensorstorlek. Samtidigt känns det självklart att den begränsade, koncentrerade upplevelsen och konfrontationen av jaget är viktigare än de 1.000.000.000 Photo Booth-bilder och liknande som skräpar på våra hårddiskar. Enskilt förefaller de mig aldrig som särskilt viktiga, utan en i mängden avbildningar av något som bara utvecklas och utvecklas, hår som växer, kroppar som tynar. En större mängd bilder påminner mig på sätt och vis mer om om livsprocessen, om döden, än en enda bild. Tänker även på alla människor som förhålla sig till dessa bilder. Den uppmärksamheten skulle kunna förse en större kontinent med elektricitet under en längre period.

Smskonversation mellan Tiger Woods och Joslyn James

God fortsättning.

Jag brukar aldrig skriva årskrönikor. Däremot önskar jag att jag vore en person som kommer ihåg årets viktigaste saker, händelser, konstruerar listor över dem, tar fotografier av dem för att försäkra mig om att jag kanske minns dem rätt. Att mitt minne gör dem rättvisa. Jag föreställer mig att de personerna upplever en viss kontroll över sina liv när de skriver de där listorna. Det verkar skönt. Om jag trots allt skulle skriva någonting om 2011 så är det att det känts som ett efter stormen-tillstånd. Allting efter årsskiftet 2010/2011 har varit året då mamma inte dog. Det har även varit året då väldigt många andra saker istället tagit slut. Mina studier är slut. Jag har slutat på två av mina tre jobb. Jag har varit på en av två anställningsintervjuer, som åtminstone jag upplever som prestigefyllda positioner och ingenting jag förväntade av mig själv när jag började på utbildningen för fyra (quatre points) år sedan. Jag har också sparat ut luggen, använt linser och blivit litet smalare och snyggare, mycket smartare och roligare.

Under 2012 så vill jag jobba hårt och spara pengar. Sedan vill jag använda de pengarna för att köpa mig tid att måla i höst. Jag vill även åka till Rom under påsken och till Lofoten i sommar. Beach12 ska inte vara någon strand, det ska vara en satans fjord full med vassa däggdjur som försöker bringa mig om livet.

Om 2012 ser ut såhär ↓ så är jag helt cool med det.

Jag frågar mig dagligen varför jag skulle ägna mig åt att måla kvinnor, när jag kan måla män. Känner cirka inget driv att utforska min könstillhörighets specialiteter i konsten eller andra uttryck, förutom i litteraturen.

Baptism, Richard T Scott.

God Jul.

Jag och en av mina närmaste vänner åker skridskor och dricker whisky, mer eller mindre simultant. Hon åker avgjort bättre än vad jag åker.

Mamma, fotograferad vid sitt dop av min morfar.

När jag satt i en taxi i två och en halv timme mitt i natten på väg till akuten och till den person som porträtteras på dessa foton, så gjorde jag som de flesta rationellt- men samtidigt romantiskt lagda människor skulle ha gjort: förhandlade hysteriskt. Om hon bara inte dör så lovar jag att jag ska göra x men sluta göra y eftersom jag ändå aldrig velat ägna mig åt y eftersom jag förspiller mitt liv på y. Men så snart tillståndet stabiliserades började min hjärna arbeta mer febrilt än någonsin med att fylla mitt liv med så mycket y att jag knappt kan röra mig. Under ett helt år har jag marknadsfört y för mig själv som logiskt, rätt sak att göra, men så här i efterhand kan jag inte tacka mig själv för min rationalitet eller omtänksamhet om vikten att ha en trygg grund att stå på.

Önskar att mitt omdöme inte var så grumlat av det senaste årets tragedier och små spridda motgångar, som rappa skurar. Önskar att jag kunde höja mig över allting och se den större bilden. Med ungefär samma inställning som alla våra samtidsanalytiker säger än det ena än det andra om vår tid så vill jag säga någonting om mig och min egen tid. Särskilt den senaste tiden. Men istället känns det som att jag quote negligently from a book I never read, varje gång jag försöker bena ut min situation. Jag blir uppmanad att skriva pro-con listor över alla möjliga alternativ och utgångar, och jag är säker på att jag gett andra samma råd själv. När jag tänker efter kommer jag på flera exempel då jag gjort det, nyligen till och med.

För några veckor sedan åt jag middag på en restaurang med en vän som jag förhör angående hans ‘livsval’ (jag hatar för övrigt att kalla det det, eftersom det finns informerade och oinformerade val, det finns påtvingade val, enkla och svåra, och situationer där man helt enkelt inte har möjligheten att göra ett val, etc.) och han beskrev det som att han i en viss ålder hade suttit sig ned (jag vill tro att alla som säger ”jag satte mig helt enkelt ner och (…)” faktiskt satte sig ner på riktigt, jag brukar själv ställa mig upp när något viktigt ska hända) och tänkt över vad han tyckte var roligt att göra, vad som utmanade honom till den gräns att han nästan inte kunde förstå det, vad som skulle ge honom ett skäligt uppehälle och vad han skulle kunna tänka sig att stå ut med att göra. Jag kan bli galen av att tänka på hur mycket jag skulle vilja vara honom: smart, snygg, genomtänkt och kanske framför allt informerad.

Jag börjar ana att jag hittills i mitt liv litat till något sorts slumpmässigt händelseförlopp, vilket förvånar mig då jag alltid sett mig själv som en genomtänkt och kontrollerad person som sällan låter sig svepas med. Det måste finnas ett mellanting här. Jo, jag tror att det finns en faktisk ideologi och sedan ett raster bestående av en inre vokabulär som får mig att tro att jag handlar i enlighet med det som jag känner och tänker, när det egentligen handlar om att täcka upp för det som inte görs, känns, tänks. Precis som i den uppsats jag skriver om en offentlig juridisk handling som rent ideologiskt förespråkar en idé men sedan genomgående använder en motsatt idées vokabulär och formuleringar för att driva igenom den egna ideologiska ståndpunkten. Kanske har jag gjort exakt samma sak själv.

Är otroligt stolt över min morfars skills på 50-talet då dessa fotografier togs. De är någonting bortom de fotografier som bara hamnar i ett familjealbum.  Med den lilla skillnaden att dessa fotografier bara hamnade i ett familjealbum då.

Tror jag får göra en serie av detta, troligtvis endast för mitt egna nöjes skull.

Förväntansfullt ghost child of a Christmas past.

Så här kan det se ut när man i skär sönder en målning man arbetat med i två månader. Och med man så menar jag jag, och med skära så menar jag klippa sönder mitt i natten med den kökssax man, alltså jag, hittade i ateljékollektivets kök.

* * *

Jag har just nu så trött och stressad att jag då och då under dagarna checkar ut, mentalt. Tappar hår också, har jag märkt, vilket ger en jobbig kombination av att dels vara för trött och stressad för att bry sig (mig, jag) om hur man ser ut, och samtidigt vara helt fixerad vid det då det är så tydligt indikerande på stressen och tröttheten. Jag har läst på en blogg att det är bra att smörja in sitt hår med olja från avokado, så det ska jag göra, kanske nästa månad. Jag har tänkt mycket på samtidens exotiserande av stress, personer som i skrift eller muntligt uppger att de ”alltid är på jobbet” eller att de ”jobbar jämt”, och har till och från försökt att exotisera det själv genom att tänka så stereotypa tankar om min situation som jag möjligtvis kan komma på. För att ta mig hem när jag är riktigt trött brukar jag exempelvis tänka ”jag har vita mockaskor med utstansade hål och jag är på väg hem från jobbet och snart blir det mörkt”.

Just nu arbetar jag på tre olika arbetsplatser, skriver min examensuppsats om yttrandefrihetskommittéens betänkande, nätpolitik och internetfilosofi, samt undervisar i piano en kväll i veckan, med tillhörande förberedelse. Vid sidan om konsten då alltså. Jag tänker tillbaka på när jag bodde i en mycket mindre stad, hade mycket färre vänner än vad jag har nu, pluggade lika mycket men inte hade något jobb, eller för den delen var intresserad av måleri med samma ambitioner som jag är nu. Vad gjorde jag? Vad fyllde jag mina dagar med? Jag kan inte för mitt liv konfrontera den tanken. Jag minns att lägenheten var stor och stökig, för städade gjorde jag tydligen inte. Jag måste ha använt Internet väldigt mycket.

* * *

I oktober släpps essäboken ”BOKEN & BIBLIOTEKET”, vari Rasmus Fleischer utforskar litteraturens framtida topografi. Mycket fräscht! Min personlige man P står för formgivningen: Omslagen kommer att präglas, och partiellackas på vissa ställen för att öka känslan av en bok, samtidigt som det också skapar den distans som tas upp i texten, mellan original och kopia.

Värt att tillägga är att Fleischer gjort en lista över egennamn som dyker upp i boken, där Ps namn är högst upp i listan som har Gud på tredjeplats – en enligt mig lämplig indikation på hans allmänna storhet. HJÄRTA HJÄRTA HJÄRTA

.

fint!

On the subject of män som gör bra saker (Rasmus, P – och Gud alltså) så råkade P valsa in på en marknadsföringskampanj för Köpenhamn med det litet olyckliga namnet cOPENhagen, som ett resultat av det upprättades istället spegeldomänen CLOSEDhagen. Jag skulle vilja se fler spegeldomäner, tror det vore underbart.

Utsikt från Ravello, 2010

Dessa fotografier är från förra sommaren, under min semester i Sorrento, Ravello och på Capri. När jag kom hem redigerade jag mina bilder för att ladda upp här, tog 4ans buss till Skanstull för att köpa Thereses bok, läste den första halvan, tittade på ett avsnitt av True Blood, och sedan ringde min pappa och övrigt är historia. Så ingen bilder blev upplagda och inga historier berättade, även om jag tror att åtminstone några personer som läser denna bloggy skulle haft roligt åt dem. Exempelvis en historia om ett farsartat gräl mellan två Lonely Planet-recensenter och en restaurangägare i Sorrento, besök på akuten och ett försök att få klä av mig inför en katolsk läkare (misslyckades totalt), och bilder från jordens kanske vackraste plats (Ravello).

Jag har alltid varit fixerad vid tanken på att åka på semester, och härleder det till min uppväxt i villaområde som sparar för att åka bort och klaga på maten någon annanstans, och min barndomsfixering vid Apollokatalogen, Fritidsresorkatalogen, alla de där andra turkosa, orange, vaxade tunga katalogerna som började dimpa ner i brevlådan runt påsk och som sedan praktiskt taget åts upp under kommande månader. Jag brukade strö ut dem framför mig på golvet i mitt rum och sedan gå igenom dem med största noggrannhet, läsa hotellbeskrivningarna som om de vore bibliska skrifter. Poängsätta poolerna efter hur pass självklara de kändes. När personer jag känner som pluggar till bibliotekarie säger att de älskar att lukta på böcker, att ta på dem, att ha dem omkring sig så blir jag alltid väldigt illa till mods, och tröstar mig genom att tänka på mina älskade kataloger. Jag gillar inte böcker så mycket alls, egentligen. Ibland står det väldigt bra saker i dem.

-> Venezia, biennale -> Mali Lošinj -> Pula -> Way out west -> fortsättningen på resten av mitt så kallade liv …

Dr Munthe fick denna skulptur föreställande Hermes av borgmästaren i Anacapri, som tack för hans arbete i att bistå koleraoffer. Statyn är en kopia av en skulptur som finns på Herculaneum. Villa San Michele, Capri.

Lusthus på toppen av Ravello.