Så här kan det se ut när man i skär sönder en målning man arbetat med i två månader. Och med man så menar jag jag, och med skära så menar jag klippa sönder mitt i natten med den kökssax man, alltså jag, hittade i ateljékollektivets kök.
* * *
Jag har just nu så trött och stressad att jag då och då under dagarna checkar ut, mentalt. Tappar hår också, har jag märkt, vilket ger en jobbig kombination av att dels vara för trött och stressad för att bry sig (mig, jag) om hur man ser ut, och samtidigt vara helt fixerad vid det då det är så tydligt indikerande på stressen och tröttheten. Jag har läst på en blogg att det är bra att smörja in sitt hår med olja från avokado, så det ska jag göra, kanske nästa månad. Jag har tänkt mycket på samtidens exotiserande av stress, personer som i skrift eller muntligt uppger att de ”alltid är på jobbet” eller att de ”jobbar jämt”, och har till och från försökt att exotisera det själv genom att tänka så stereotypa tankar om min situation som jag möjligtvis kan komma på. För att ta mig hem när jag är riktigt trött brukar jag exempelvis tänka ”jag har vita mockaskor med utstansade hål och jag är på väg hem från jobbet och snart blir det mörkt”.
Just nu arbetar jag på tre olika arbetsplatser, skriver min examensuppsats om yttrandefrihetskommittéens betänkande, nätpolitik och internetfilosofi, samt undervisar i piano en kväll i veckan, med tillhörande förberedelse. Vid sidan om konsten då alltså. Jag tänker tillbaka på när jag bodde i en mycket mindre stad, hade mycket färre vänner än vad jag har nu, pluggade lika mycket men inte hade något jobb, eller för den delen var intresserad av måleri med samma ambitioner som jag är nu. Vad gjorde jag? Vad fyllde jag mina dagar med? Jag kan inte för mitt liv konfrontera den tanken. Jag minns att lägenheten var stor och stökig, för städade gjorde jag tydligen inte. Jag måste ha använt Internet väldigt mycket.
* * *
I oktober släpps essäboken ”BOKEN & BIBLIOTEKET”, vari Rasmus Fleischer utforskar litteraturens framtida topografi. Mycket fräscht! Min personlige man P står för formgivningen: Omslagen kommer att präglas, och partiellackas på vissa ställen för att öka känslan av en bok, samtidigt som det också skapar den distans som tas upp i texten, mellan original och kopia.
Värt att tillägga är att Fleischer gjort en lista över egennamn som dyker upp i boken, där Ps namn är högst upp i listan som har Gud på tredjeplats – en enligt mig lämplig indikation på hans allmänna storhet. HJÄRTA HJÄRTA HJÄRTA
.
fint!
On the subject of män som gör bra saker (Rasmus, P – och Gud alltså) så råkade P valsa in på en marknadsföringskampanj för Köpenhamn med det litet olyckliga namnet cOPENhagen, som ett resultat av det upprättades istället spegeldomänen CLOSEDhagen. Jag skulle vilja se fler spegeldomäner, tror det vore underbart.
