Även om jag vet att det har skrivits mycket om historien bakom Resusci Anne, så har jag inte hittat mycket på svenska. Tanken på denna klassiska hjärt– och lungräddningsdocka lämnar mig inte i fred.
* * *
På uppfordran av den österrikiske läkaren Peter Safar utvecklades Anne på 1960-talet av norske leksaksmakaren Asmund Laerdal, som under 40-talet specialiserat sig på träleksaker, var pionjär inom mjuka plastleksaker på 50-talet och senare även realistiska dockor och leksaksbilar. Anne kom till för att exakt simulera de mänskliga andningsorganen och externa landmärken på kroppen för att underlätta utbildning i HLR, med utgångspunkten att varken kvinnliga eller manliga användare inte skulle vara bekväma med att träna på en docka av manligt kön. “Because she has no name and remains an enigma, we can never reach her and taint her … we project our own dreams on to her”, anger Laerdals företagslitteratur. Den personliga bakgrunden till Laerdals arbete med Anne kan höras i Radiolabs eminenta podcast, Death Mask.
Asmund Laerdal med Resusci Anne
Originaldockan utvecklades med å ena sidan en väldigt specifikt kvinna i åtanke — å andra sidan en väldigt generell kvinna, en 1800-talets Ofeliafigur. Historien om kvinnan är vad man kan kalla en vandringssägen, som trots att den är så pass specifik i sin konstruktion kan appliceras på alla städer som har en flod (myten frodas exempelvis i Norge med dess många fjordar, troligtvis som en följd av att Anne till en början tillverkades i landet — Made in Norway). Enligt originalberättelsen drogs kroppen av en ung drunknad kvinna, utan påtagliga tecken på våld, upp ur floden Seine vid Quai du Louvre i Paris, i slutet av 1880-talet. Man misstänkte självmord, och syftet ansågs vara att hon tog sitt liv efter att ha blivit lämnad av sin älskare — vad kan en flicka annars ha att bekymra sig om?
Vid denna tidpunkt i historien härstammade två tredjedelar av bårhusets liksamling från floden — självmord, olyckor, drunkningar, mord. De kroppar som inte identifierades exponerades på svarta marmorplattor i bårhusets fönster, för att allmänheten skulle få en chans — samt en makaber upplevelse som ofta drog en stor publik, så som exempelvis i Émile Zolas roman Thérèse Raquin där ett gäng småpojkar skyndar sig för att få en titt. Denna konkreta närvaro av död är någonting väldigt främmande för mig. De gånger då jag exempelvis besökt Italien och sett porträttfotografier på anslagstavlor som visa att någon person har dött — för att hedra personen eller för att upplysa dess bekanta — så har jag reagerat på hur dessa bilder tar sig en naturlig plats i samhällsbilden, som jag saknar i Sverige. I dag drar Paris’ flodpolis, Brigade Fluviale, årligen upp omkring 50 kroppar ur Seines grumliga vatten, 146 personer räddas, omkring 90 personer försöker ta livet av sig i floden varje år och ungefär 70 av dem räddas. Det blir många porträtt.
Victor Burgins fotografi, inspirerat av Alfred Hitchcock’s film Vertigo (1958) och John Everett Millais’ Ophelia (1852)
Åter till den okända kvinnan, Anne, Ofelia, etc. Hon var väldigt vacker — vilket givetvis är incitamentet till hela historien. Nu låter det som att jag är negativt eller sarkastiskt inställd till vackra, avlidna kvinnor och så är självklart inte fallet. Däremot har jag inte särskilt många sådana i min bekantskapskrets. En parisisk patolog blev så tagen av hennes skönhet att han lät gjuta en dödsmask av hennes ansikte, innan förmultningen satte in. Med andra ord, pang på. Dödsmasken har sedan dess framställts i tusentals kopior och versioner, och blev snart en fashionabelt morbid inredningsdetalj i bohemkulturen — framför allt är det den drunknade kvinnans ljumma småleende som förundrar. Parallellen till Mona Lisa är för uppenbar.
Denna döda kvinna, och framför allt hennes dödsmask, har rönt stor internationell spridning inom särskilt litteraturen, omöjligt att nämna alla uttryck motivet tagit sig. Vladimir Nabokov skriver i sin dikt L’Inconnue de la Seine (1934):
Urging on this life’s denouement,
loving nothing upon this earth,
I keep staring at the white mask
of your lifeless face.Strings, vibrating and endlessly dying,
with the voice of your beauty call.
Amidst pale crowds of drowned young maidens
you’re the palest and sweetest of all.In music at least linger with me!
Your lot was chary of bliss.
Oh, reply with posthumous half-smile
of your charmed gypsum lips!Immobile and convex the eyelids.
Thickly matted the lashes. Reply—
can this be for ever, for ever?
Ah, the way they could glance, those eyes!Touchingly frail young shoulders,
the black cross of a woolen shawl,
the streetlights, the wind, the night clouds,
the harsh river dappled with dark.Who was he, I beseech you, tell me,
your mysterious seducer?
Was he some neighbor’s curly-locked nephew
of the loud tie and gold-capped tooth?Or a client of star-dusted heavens,
friend of bottle, billiards, and dice,
the same sort of accursed man of pleasure
and bankrupt dreamer as I?And right now, his whole body heaving,
he, like me, on the edge of his bed,
in a black world long empty, sits staring
at a white mask?
The Silence of the Lambs, samt omslaget till Radioheads andra album, The Bends.
Författare skulle fortsätta att metaforiskt tvätta liket under de närmaste decennierna: Hennes öde fiktionaliseras av Rilkes älskarinna Claire Goll, samt i en roman av John Straley vari suicidala människor med obotbara sjukdomar tar medlemskap i klubben “L’lnconnue de la Seine”. I engelsmannen Richard Le Galliennes historia The Worshipper of the Image, isolerar en ung poet sig själv i skogen tillsammans med den okända kvinnans dödsmask. Han kallar den för “le Silencieux”, och hans högsta önskan är att masken ska öppna sina ögon. När den väl öppnar ögonen tränger en mal ut ur maskens mun. Malen, eller fjärilen, har dödens ansikte mellan sina vingar.
Jämte detta hävdar kritikern Al Alvarez att denna drunknade kvinna blev ett erotiskt ideal för perioden, samt att flertalet tyska skådespelerskor modellerades sitt utseende efter henne, för att sedan bli ersatt av Greta Garbos estetiska paradigm. Elisabeth Bergner kan sägas vara en sådan skådespelerska, och visst är hon lik Resusci Anne? Tycker i och för sig att Garbo inte är helt olik heller. Vilken otrevlig sak att påpeka för någon: du ser ut som en dödsmask, om än den vackraste i världen.
Bergner och Garbo
Fotografi av Man Ray
I ett samarbete med Louis Aragon, en av den surrealistiska rörelsens grundare, bidrog avant-garde-fotografen Man Ray med fotografier till Aragons roman Aurélien (1944), i vilken en fransk soldat, Aurélien, återvänder hem från det första världskrigets front och förälskar sig i en kvinna, Bérénice, som påminner honom om den okända kvinnan från Seine. Aragon kommenterade: “But in truth it is Man Ray who wrote the novel, playing in black and white with the mask of the Inconnue de la Seine.” Först då Bérénice sluter sina ögon inser Aurélien sin kärlek till henne: “Bending forward he saw her for the first time. There was a dreamlike smile on her face, vague, unreal, following an interior image. (…) As if he saw it for the first time. For the very first time.” En mer uppenbar projektionsyta får man leta några minuter efter.
Annie, are you OK? So, Annie are you OK? Are you OK, Annie?
Idag är Resusci Anne världens mest berömda docka av naturlig storlek, och troligtvis den mest kyssta kvinnan i världshistorien. Över 300 miljoner människor har omfamnat hennes grundläggande bål och huvud med utbytbara luftvägar och avtagbara masker för att motverka bakteriespridning. Hur många liv hon indirekt räddat, genom användningen av henne under utbildning, är omöjligt att säga.
Anne har även utvecklats till att, i sin förlamande passivitet, bli mer aktiv genom att utrustas med sensorer som ger användaren feedback i de simulerade medicinska situationerna, så som brutna armar eller ben. Det poetiska i att en överväldigande mängd människor under så många år ansträngt sig för att rädda denna Resusci Anne, den okända kvinnan från Seine, ter sig som något absurd då hon idag utrustats med möjligheten att “dö” på nytt, om en användare inte lyckas fria hennes luftväg eller utföra nog hårda kompressioner. Anne fortsätter att dö, men nu inte för den olyckliga kärleken utan för den mänskliga, felande handen. Hon används även för att påminna oss om den första hjälpens verbala ABC: “Anne? Anne? Är du OK? Anne, är du OK?” frågar läkarstudenterna dockan Anne för att förstärka läran att bara nonresponsiva patienter behöver HLR.
Hon har vidare kompletterats med en kamrat, Airway Larry, ett barn, Resusci Baby, m.fl. Den variant jag personligen träffat på mest, eftersom jag stafettsimmade när jag var yngre, är den variant som fylls med vatten och lämnas tung på bassängens botten för att sedan dras upp till ytan. Orange, tung. Ibland glömdes dockan kvar på botten och när vi krålade gick den att se genom skummet från rörelserna, som ett riktmärke, en konstant och obrydd publik till våra klena ansträngningar.
Tillbaka till dödsmasken. I efterhand har flertalet experter fastslagit svårigheten — eller omöjligheten — i att göra en så perfekt avgjutning av ett lik. Lorenzifamiljen har under mer än 140 år gjutit och sålt masker, byster och statuetter, och menar att för att få en så detaljerad avgjutning, med 1800-talets tekniska förutsättningar, krävdes en levande modell. Deras gissning är att personen som utförde originalgjutningen lät sin dotter sitta modell, och att myten uppstod i händelse av att hon dränkte sig själv vid ett senare tillfälle. Denna version tilltalar mig mer. Delsvis för att den är rimligare, men framför allt för att jag föreställer mig att en sådan upplevse — att i levande tillstånd få sin dödsmask gjuten — måste framkalla starka och obehagliga känslor och dilemman inför själva livet, tillräckligt för att kasta sig i floden. Då det kommer till bevarandeaspekten av det fysiska jaget kan jag även tycka att det är logiskt och rimligt — jaget bevaras i levande tillstånd, inte i form av en död replika.
Indisk familjegrav på kyrkogården på Isola di San Michele. Det var den enda graven som stod ut i mängden. Obs att den till viss del måste ha pärlplattat:s på plats.
Den snyggaste killen på Isola di San Michele. Han har en polotröja på sig och blev 20 år gammal.
Samtidigt tänker jag på de katolska kyrkogårdarnas gamla fotografiska porträtt av de begravda, som kanske bara blev fotograferade ett fåtal gånger i sitt liv. Detta kommer att bli bilden som ska få representera mig när jag inte finns längre, måste de ha tänkt. För jag har bara den här bilden. När jag i somras besökte Isola di San Michele så diskuterade jag detta med en vän, att det måste ha varit uppenbart för vissa personer då de klädde sig på morgonen för att gå och få sitt porträtt fotograferat efter att exempelvis ha tilldelats en medalj, tilldelats en examen eller : Detta är bilden som de efterlevande skulle välja i händelse av bortgång, en bild av det mest framstående tillfället i livet — eller den enda bilden. Det måste ha skämtats om detta. Andrea, är du verkligen säker på att du vill ha den där gräsliga mustaschen på din gravsten? Vad ska dina barnbarn tycka! Men Andrea har inte fått några barnbarn ännu.
Jag är glad att vi idag inte begränsas av att framställa oss själva i en enda vinkel, vid ett enda tillfälle, helt beroende av objektivets brännvidd och sensorstorlek. Samtidigt känns det självklart att den begränsade, koncentrerade upplevelsen och konfrontationen av jaget är viktigare än de 1.000.000.000 Photo Booth-bilder och liknande som skräpar på våra hårddiskar. Enskilt förefaller de mig aldrig som särskilt viktiga, utan en i mängden avbildningar av något som bara utvecklas och utvecklas, hår som växer, kroppar som tynar. En större mängd bilder påminner mig på sätt och vis mer om om livsprocessen, om döden, än en enda bild. Tänker även på alla människor som förhålla sig till dessa bilder. Den uppmärksamheten skulle kunna förse en större kontinent med elektricitet under en längre period.
Smskonversation mellan Tiger Woods och Joslyn James
