1. Jag har färgat håret mörkbrunt, nästan svart. Jag gjorde det mest för att min tidigare hårfärg (gyllene / orange /röd) egentligen bara var ett flamsigt resultat av att inte längre vara tillsammans med M. Alla hans tidigare flickvänner hade haft gyllene / orange / rött – hår, vilket också var det första jag fick veta om honom första gången jag såg honom. Där och då fattades beslutet att aldrig under vårt förhållande skulle jag vara en av dem, jag skulle istället vara allt annat. När det tog slut var han den första jag ringde innan jag gick till frisören och han skrockade sådär faderligt åt mig, som jag älskar. Nu ser jag ut som en hybrid mellan P och min moster. Förebilder var annars:
T.v. Mrs Flax (Cher) och Charlotte Flax (Winona) i Mermaids (1997), den film jag troligtvis sett överlägset flest gånger som alltid får mig att vilja a) skaffa körkort och bara dra b) gå i kloster – två tilltag som alltså inte korresponderar särskilt väl med varandra. T.h. The Lady of Shalott Looking at Lancelot av Waterhouse.
2. Den senaste månaden har varit till bredden fylld av tvivel, sådana tvivel som jag ogärna yppar ens för mig själv, mina närmaste eller för en skara namnlösa individer med tillgång till ett telefonjack och en flimrande skärm. Efter att ha tillbringat (vad som från början skulle ha varit en) tre underbara månader på Volontaire, fylld av kreativitet och umgänge och plats att leva ut det jag vill göra, kröp den väldigt tråkiga oron för att vänja sig vid en bra situation allt närmare. Jag har alltid haft svårt för att vänja mig vid nya platser, lägenheter, städer, scenarior, människor kanske. Av naturen långsam. Men när jag väl anpassat mig är jag som klistrad, fast och seg och nöjt mytskapande för att underlätta acklimatiseringen.
Jag kan inte konstatera annat än att genom läsningen hittar jag efterlängtade nycklar till det jag varit och till det jag håller på att bli. Läser diverse eminenta texter (se även Copyriot, 11/7) om arbete i allmänhet, och servicearbete i synnerhet. En av mina favoritbloggar (även om jag hellre skulle skriva –avoritförfattare!) Lysande Utsikter skriver ”Min beundran är enorm för dem som arbetar och ändå lyckas vara kreativa på fritiden”. Och jag håller med, med tillägget att jag inte bara beundrar de personerna, jag har även smickrat mig själv med att vara en sådan person som kan jobba hårt på en plats för finansiera en annan – hoppa från en grön kulle till en mindre grön, och sedan tillbaka. Ett av de mest universella tipsen jag fått är att om man bara satsar stenhårt på ett område, så är det svårt att inte lyckas förr eller senare. Jag har gjort precis tvärtom, och lider nu alltså litet av konsekvenserna.
T.v. The Boat av Nam Le. Skulle vilja ha omslaget som affisch i min ateljé! T.h. Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Har väldigt svårt för alla romanomslag med barn på.
I en av novellerna ur The Boat av Nam Le som jag inte minns den svenska titeln på, den engelska är ”Meeting Elise”, möter läsaren Henry Luff – en trånande konstnär och frånvarande far, men framför allt en alkoholiserad och döende man, som ingående leder oss genom sina narcissistiska, men inte särskilt självrättfärdigande, plågor av att inte orka måla, rektalcancern och mötet med dottern som är ett glorifierat musikaliskt underbarn. En rad antecknade jag ur novellen. Det är Henry som filosoferar, ur ett badkar om jag inte minns fel: ”Varför tecknar jag? […] Ibland kan tankarna vila när handen rör sig.” Meningen slog an någonting viktigt hos mig, faktumet att det bara är när jag inte målar som jag oroar mig för att måla, eller oroar mig för att inte måla. Att måla är som att lägga ett tungt gjutjärnslock över hjärnan, inte så att allt blir frid och fröjd, men det som finns därinne får koka ifred utan särskild inblandning från vad annat jag tänkas behöva ta upp med mig själv. 70-tals-långkoks-metaforen är inte klockren, jag vet. Men ändå.
I söndag streckläste jag Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. I efterhand kan jag konstatera att mycket litet av handlingen, av stämningen, fastnade. Jag älskade däremot Människohamn, och tänker på den ofta. Idag gjorde jag trots allt en omläsning av Teresas (den s.k. ”andra flickan”) uppväxtskildring. Den andra flickans trygga men ignoranta medelklassuppväxt kontrasteras nästan litet väl effektivt mot den första flickans (Theres) psykotiska uppväxt hos två avdankade dansbandsstjärnor som inte skyr några medel för att låta hennes källarisolering fortgå. Åter till Teresa, som jag då starkt identifierar mitt eget barn-jag med:
”Hennes stora intresse var att tillverka halsband av plastpärlor. Göran hade dammsugit leksaksaffären i Rimsta på pärlor i alla upptänkliga färger och former, till och med fått personalen att gå ner på lagret och gräva fram några kasserade kartonger. Teresa hade en hel hylla fylld med minst sextio små plastburkar där hon sorterat pärlorna enligt att system bara hon kände till. Ibland kunde hon ägna dagar åt att ändra systemet. Pärlorna träddes upp på färgat garn eller fiskelina och Teresa hade efter tålmodig träning lärt sig att även göra knutarna själv. Det var en ständig produktion och det enda problemet var dess resultat.”
Flora Kehrer-Bossi vid Niagara Fallen. Jättekonstigt ”staket”?
Drog genast parallellen till min närmast besatthet att bygga hemsidor, html och java och en liten dos css, i åldern ?-15. I dagar, nätter, monterade jag egna världar över mina favoritämnen. Sällan över mig själv, men en gång gjorde jag en hemsida om mina vänner på mellanstadiet. Jag gjorde ett minutiöst kollage av deras ansikten, som bytte kulört när man markerade någon av dem för att läsa mer. Det är faktiskt ett av mina mest generade minnen, när jag visade den för dem och de ställde sig frågande till mitt motiv. Jag kunde inte riktigt formulera ett bra svar, men i efterhand tror jag att det hade med den visuella kultur som då knappt hunnit etablera sig i min generation (jag fick dator och internet väldigt tidigt), något jag knappt orkar orda om idag då det kan få vem som helst att låta gammal och rostig. Jag scannade även in alla omslag till böckerna om tvillingarna på Sweet Valley High, och Kitty, skrev av baksidestexter, gjorde guider till karaktärerna, släktträd, hypotetiska kartor över berättelsernas skådeplatser, m.m. Likadant med Beverly Hills, Sunset Beach (ja!), Blossom m.fl. fast det då var fråga om episodguider, fancollage och skådespelarbiografier. Jag älskade de där systemen som bara jag kände till, och det var nog det som jag identifierade mig så starkt med hos Teresa: bilder ordnade i mappar, flikar, regnbågsfärgade menyer (inga fula gifanimationer dock) och hemliga ingångar till allt. Jag älskade att stirra på programmeringsspråket och förstå, leta efter fel att rätta till och sedan när det var färdigt, precis som Teresa, ägna dagar åt att ändra systemet igen, och igen. Kanske nådde någon av sidorna själva Internet, men majoriteten blev oftast bara kvar på min hårddisk som solida och gnistrande pärlor av ett mycket udda material. Teresa hänger i roman upp sina halsband på väggen tills hela är täckt.
Nu målar jag istället. Eller nej, fel. Det har jag inte alls gjort i sommar. Jag har varit service minded och informationsintelligent. Jag har talat om för besökare var toaletten ligger, talat om hur de gör när de kopierar ett pass, hur de gör när de kopierar överhuvudtaget, talat om att det inte är mitt fel att de inte lyckas få tag på en särskild deckarbestseller just idag, var toaletten ligger, att det inte behöver vara jordens undergång att en yngre familjemedlem diagnosticerats med dyslexi, sagt åt barn att de inte får kalla varandra hora och fitta och sedan brustit i min uppföljning av varför de inte får göra det, tipsat mammor om lämplig litteratur till anorektiska döttrar, visat var toaletten ligger, satt ihop en guide till hur man frammanar onda andar ur speglar, förklarat varför man måste följa regler och betala böter när man bryter mot dem, översatt tyska ordspråk, och visat var toaletten ligger. I 30-35 gradig stillastående och fuktig värme, med en skrikande ond höft och ben. Jag klagar inte, bara konstaterar. Att ett av de mest universella tipsen jag fått är att om man bara satsar stenhårt på ett område, så är det svårt att inte lyckas förr eller senare. Jag har gjort precis tvärtom. Somnat så fort jag kom hem efter att P masserat min höft med Zon och Tigerbalsam. Kanske orkat titta på ett avsnitt av White Collar (Så bra! Eller bra och bra, det är typ bra på samma sätt som Remington Steel var bra) eller True Blood (tråkig). Nu börjar hela Sverige jobba igen och jag går på semester och har ingen aning om hur jag ska bete mig.
En grupp försäkringsagenter från Michigan besöker Niagara fallen på våren 1903. Jag gillar bäst mannen längst till vänster, han ser inklippt ut! Hans kostym har mycket mer svärta än de andras!
Hade avslutningsvis tänkt sammanfatta juli 2010 med att skriva om två män som påverkat mig nämnvärt på olika sätt, i åldern 45-40 år, och viktklassen 100-150 kg (kanske otrevligt att nämna, men det har en viss relevans) nu i juli.
Man 1 har utsett mig till sitt personliga hatobjekt efter att jag upplyst honom om att han måste följa bibliotekets regler vad gällande tiden han nyttjar en av våra offentliga datorer. Enligt regeln får man använda datorn 15 min, sedan blir man utloggad. Detta för att få en så smidig ruljans som möjligt, då måste användare vill använda dessa datorer för att snabbt läsa sin email, skriva ut artiklar eller biljetter. Man 1 ockuperar en sådan dator i flertalet timmar varje dag. Efter att jag länge lagt märke till det själv men inte orkat göra någonting åt det, och efter att flera andra användare påtalat det för mig bestämde jag mig för att konfrontera honom vid stängningstid – för att eliminera eventuell pinsamhet å hans vägnar. Resultatet var fruktansvärt. Fick en dräpande utskällning som försenade mig hem minst 30 minuter, som främst grundade sig i att jag 1) inte ska komma här och komma här 2) man 1 håller mig skyldig för bibliotekets omorganisation, som han menar motiverar att han får bete sig hur han vill. Jag erbjuder honom hjälp nästa gång att boka en annan dator i en timme istället för att ockupera drop-in-datorn i flera timmar, samt möjligheten att föra hans klagomål vidare. Vansinnig gormar han hotfullt mot mig för att slutligen lunka ut.
Några dagar senare uppstår samma situation igen, men denna gång har jag två låntagare i ryggen som vill använda datorn. Hans reaktion är aggressiv, hotfull, våldsam och personlig. Han angriper mig verbalt och hävdar att jag har en plan för att köra ut honom ur biblioteket, att jag vill honom illa. Han tornar upp sina 150 kilo framför mig och jag backar in i ett databord, varpå han gestikulerar vilt med händerna framför ansiktet på mig och missar varje örfil med en knapp centimeter. Jag, som aldrig blivit slagen i ansiktet, kan bara tänka att nu blir jag slagen i ansiktet nu blir jag slagen i ansiktet. Men det blir jag inte. Jag håller ansiktet hela vägen in till kontoret och släpper sedan ned det. På vägen hem går jag in på en Icabutik för att köpa en vattenmelon, som jag föresatt mig att genast äta upp när jag kommer hem, och stöter ihop med en f.d. kollega som är väldigt trevlig på det typiska tillåtande sättet som alltid får mig att öppna mig. Så där står jag och kvider över ångesten över att inte hinna måla, att inte orka göra någonting annat än att jobba, över servicearbetets otacksamhet och allting förgänglighet, etc etc mm mm. Han lyssnar och jag undrar vad han egentligen tycker om mig.
Plötsligt ligger man 2 på golvet intill och skakar i okontrollerade spasmer. ”Epilepsi”, slår min vän snabbt fast och jag nickar, trots att jag aldrig sett ett epileptiskt anfall tidigare. Det kommer och går i vågor, först dramatiska kramper och ryckningar, han blir blå och halsen svullnar upp och blir lika brett som huvudet. Ungefär var 3-4 minut stannar kramperna av och han frustar efter luft, golvet är täckt av vitt skum från hans mun. Jag och min f.d. kollega låser honom med all kraft i framstupa sidoläge, vilket personalen på larmcentralen instruerar oss att göra per telefon, men han försöker hela tiden vräka sig upp på rygg. Både jag och personalen ringer 112 från varsin mobiltelefon samtidigt. När jag upptäcker detta påtalar jag det för den jag talar med och avslutar mitt samtal. Kort därefter räcker personalen över sin mobiltelefon till mig och avlägsnar sig. Först blir jag vansinnig: har de inte rutiner för sådant här? Det måste ju hända hela tiden att konsumenter skadar sig i deras butik. Går de ingen utbildning för att hantera sådant? Varför måste jag ta ansvar för samtalet? Jag inser snart att de troligtvis tror att jag är anhörig till man 2 och därför vet hur jag ska hantera situationen. Sedan inser jag att jag också arbetar inom ett serviceyrke och att jag inte heller vet någonting om rutiner vid plötsligt epileptiska anfall. Sedan inser jag att jag såklart alltid måste ta mitt ansvar. Jag är så dum och rädd. Jag håller i hans blöta huvud med bägge händer och stirrar på min stötta vattenmelon som rullat iväg på golvet. Efter 15 eller 20 minuter kommer ambulanspersonalen och jag och min kollega reser oss mot varandra och jag försöker skämta om att han ska glömma allt jag sade innan. Dagen innan jag ska gå på semester följer man 1 efter mig när jag plockar ihop pussel och leksaker på barnavdelningen. Han säger att han inte tänker tolerera att jag ”spyr min galla över honom”, att han vill att jag ska leverera en skriftlig ursäkt och frågar om jag är nöjd nu. Jag tycker att det känns jobbigt att jag 10 minuter senare går på semester och att han den närmaste tiden kommer att vara nöjd i tron att min chef omplacerat eller sagt upp mig.





