getting my Christine Falkenland on


Medan jag väntar på min säkerhetsclearing från säpo för att få börja på mitt nya jobb, utforskar min kropp mig: vänder och vrider på varje ben och köttstycke och kärl och hittar små sjukdomar och åkommor och inflammationer och svullnader. Är det inte det ena, så är det det andra eller det tredje. Jag sover till klockan tio varje morgon, klär ut mig till Christine.

Jag försöker lära mig ett utpräglat tänkande varigenom jag betraktar allting i perioder. Sådant som tar slut kan komma tillbaka, när tiden är inne. Exempelvis en relation, som kanske inte är – då förklarar jag det hela för mig själv som att ”detta är inte vår tid” eller ”vår tid kommer” eller ”vår tid är förbi” och uppnår acceptans, blir gråtmild och sentimental, nyper mig själv i kinderna för att jag är så söt som gett mig själv denna present. Det känns tveksamt att ägna sig åt deterministism på det här sättet, men jag ska låta det fortgå. Det kan också vara så att just nu är tiden för determinismen, och sedan kommer den tiden att vara förbi. Ja!

Det finns så mycket jag vill göra.

30 december

Jag brukar aldrig skriva årskrönikor. Däremot önskar jag att jag vore en person som kommer ihåg årets viktigaste saker, händelser, konstruerar listor över dem, tar fotografier av dem för att försäkra mig om att jag kanske minns dem rätt. Att mitt minne gör dem rättvisa. Jag föreställer mig att de personerna upplever en viss kontroll över sina liv när de skriver de där listorna. Det verkar skönt. Om jag trots allt skulle skriva någonting om 2011 så är det att det känts som ett efter stormen-tillstånd. Allting efter årsskiftet 2010/2011 har varit året då mamma inte dog. Det har även varit året då väldigt många andra saker istället tagit slut. Mina studier är slut. Jag har slutat på två av mina tre jobb. Jag har varit på en av två anställningsintervjuer, som åtminstone jag upplever som prestigefyllda positioner och ingenting jag förväntade av mig själv när jag började på utbildningen för fyra (quatre points) år sedan. Jag har också sparat ut luggen, använt linser och blivit litet smalare och snyggare, mycket smartare och roligare.

Under 2012 så vill jag jobba hårt och spara pengar. Sedan vill jag använda de pengarna för att köpa mig tid att måla i höst. Jag vill även åka till Rom under påsken och till Lofoten i sommar. Beach12 ska inte vara någon strand, det ska vara en satans fjord full med vassa däggdjur som försöker bringa mig om livet.

 

Om 2012 ser ut såhär  så är jag helt cool med det.

 

Jag frågar mig dagligen varför jag skulle ägna mig åt att måla kvinnor, när jag kan måla män. Känner cirka inget driv att utforska min könstillhörighets specialiteter i konsten eller andra uttryck, förutom i litteraturen.

23 december

Baptism, Richard T Scott.

 

God Jul.

It was a very emotional time for Buttercup.

Mamma, fotograferad vid sitt dop av min morfar.

När jag satt i en taxi i två och en halv timme mitt i natten på väg till akuten och till den person som porträtteras på dessa foton, så gjorde jag som de flesta rationellt- men samtidigt romantiskt lagda människor skulle ha gjort: förhandlade hysteriskt. Om hon bara inte dör så lovar jag att jag ska göra x men sluta göra y eftersom jag ändå aldrig velat ägna mig åt y eftersom jag förspiller mitt liv på y. Men så snart tillståndet stabiliserades började min hjärna arbeta mer febrilt än någonsin med att fylla mitt liv med så mycket y att jag knappt kan röra mig. Under ett helt år har jag marknadsfört y för mig själv som logiskt, rätt sak att göra, men så här i efterhand kan jag inte tacka mig själv för min rationalitet eller omtänksamhet om vikten att ha en trygg grund att stå på.

Önskar att mitt omdöme inte var så grumlat av det senaste årets tragedier och små spridda motgångar, som rappa skurar. Önskar att jag kunde höja mig över allting och se den större bilden. Med ungefär samma inställning som alla våra samtidsanalytiker säger än det ena än det andra om vår tid så vill jag säga någonting om mig och min egen tid. Särskilt den senaste tiden. Men istället känns det som att jag quote negligently from a book I never read, varje gång jag försöker bena ut min situation. Jag blir uppmanad att skriva pro-con listor över alla möjliga alternativ och utgångar, och jag är säker på att jag gett andra samma råd själv. När jag tänker efter kommer jag på flera exempel då jag gjort det, nyligen till och med.

För några veckor sedan åt jag middag på en restaurang med en vän som jag förhör angående hans ‘livsval’ (jag hatar för övrigt att kalla det det, eftersom det finns informerade och oinformerade val, det finns påtvingade val, enkla och svåra, och situationer där man helt enkelt inte har möjligheten att göra ett val, etc.) och han beskrev det som att han i en viss ålder hade suttit sig ned (jag vill tro att alla som säger ”jag satte mig helt enkelt ner och (…)” faktiskt satte sig ner på riktigt, jag brukar själv ställa mig upp när något viktigt ska hända) och tänkt över vad han tyckte var roligt att göra, vad som utmanade honom till den gräns att han nästan inte kunde förstå det, vad som skulle ge honom ett skäligt uppehälle och vad han skulle kunna tänka sig att stå ut med att göra. Jag kan bli galen av att tänka på hur mycket jag skulle vilja vara honom: smart, snygg, genomtänkt och kanske framför allt informerad.

Jag börjar ana att jag hittills i mitt liv litat till något sorts slumpmässigt händelseförlopp, vilket förvånar mig då jag alltid sett mig själv som en genomtänkt och kontrollerad person som sällan låter sig svepas med. Det måste finnas ett mellanting här. Jo, jag tror att det finns en faktisk ideologi och sedan ett raster bestående av en inre vokabulär som får mig att tro att jag handlar i enlighet med det som jag känner och tänker, när det egentligen handlar om att täcka upp för det som inte görs, känns, tänks. Precis som i den uppsats jag skriver om en offentlig juridisk handling som rent ideologiskt förespråkar en idé men sedan genomgående använder en motsatt idées vokabulär och formuleringar för att driva igenom den egna ideologiska ståndpunkten. Kanske har jag gjort exakt samma sak själv.


Är otroligt stolt över min morfars skills på 50-talet då dessa fotografier togs. De är någonting bortom de fotografier som bara hamnar i ett familjealbum.  Med den lilla skillnaden att dessa fotografier bara hamnade i ett familjealbum då.

Tror jag får göra en serie av detta, troligtvis endast för mitt egna nöjes skull.

Förväntansfullt ghost child of a Christmas past.

7 september

Så här kan det se ut när man i skär sönder en målning man arbetat med i två månader. Och med man så menar jag jag, och med skära så menar jag klippa sönder mitt i natten med den kökssax man, alltså jag, hittade i ateljékollektivets kök.

* * *

Jag har just nu så trött och stressad att jag då och då under dagarna checkar ut, mentalt. Tappar hår också, har jag märkt, vilket ger en jobbig kombination av att dels vara för trött och stressad för att bry sig (mig, jag) om hur man ser ut, och samtidigt vara helt fixerad vid det då det är så tydligt indikerande på stressen och tröttheten. Jag har läst på en blogg att det är bra att smörja in sitt hår med olja från avokado, så det ska jag göra, kanske nästa månad. Jag har tänkt mycket på samtidens exotiserande av stress, personer som i skrift eller muntligt uppger att de ”alltid är på jobbet” eller att de ”jobbar jämt”, och har till och från försökt att exotisera det själv genom att tänka så stereotypa tankar om min situation som jag möjligtvis kan komma på. För att ta mig hem när jag är riktigt trött brukar jag exempelvis tänka ”jag har vita mockaskor med utstansade hål och jag är på väg hem från jobbet och snart blir det mörkt”.

Just nu arbetar jag på tre olika arbetsplatser, skriver min examensuppsats om yttrandefrihetskommittéens betänkande, nätpolitik och internetfilosofi, samt undervisar i piano en kväll i veckan, med tillhörande förberedelse. Vid sidan om konsten då alltså. Jag tänker tillbaka på när jag bodde i en mycket mindre stad, hade mycket färre vänner än vad jag har nu, pluggade lika mycket men inte hade något jobb, eller för den delen var intresserad av måleri med samma ambitioner som jag är nu. Vad gjorde jag? Vad fyllde jag mina dagar med? Jag kan inte för mitt liv konfrontera den tanken. Jag minns att lägenheten var stor och stökig, för städade gjorde jag tydligen inte. Jag måste ha använt Internet väldigt mycket.

* * *

I oktober släpps essäboken ”BOKEN & BIBLIOTEKET”, vari Rasmus Fleischer utforskar litteraturens framtida topografi. Mycket fräscht! Min personlige man P står för formgivningen: Omslagen kommer att präglas, och partiellackas på vissa ställen för att öka känslan av en bok, samtidigt som det också skapar den distans som tas upp i texten, mellan original och kopia.

Värt att tillägga är att Fleischer gjort en lista över egennamn som dyker upp i boken, där Ps namn är högst upp i listan som har Gud på tredjeplats – en enligt mig lämplig indikation på hans allmänna storhet. HJÄRTA HJÄRTA HJÄRTA

.

fint!

On the subject of män som gör bra saker (Rasmus, P – och Gud alltså) så råkade P valsa in på en marknadsföringskampanj för Köpenhamn med det litet olyckliga namnet cOPENhagen, som ett resultat av det upprättades istället spegeldomänen CLOSEDhagen. Jag skulle vilja se fler spegeldomäner, tror det vore underbart.

back on the couch 2day

2 februari

feb11_02

Showing my forehead for the first time since leaving my mother’s womb in april, 1986.

18 oktober

Om jag hade vetat att det här skulle bli den värsta hösten i mitt liv så skulle jag ha stannat i Sorrento och tagit anställning på Leonelli’s Beach och utvecklat min sadistiska sida genom att förvägra de gladaste turisterna platserna på pontonen längst ut i medelhavet och istället förpassa dem till solstolarna närmast den stimmiga (grus-)stranden så att de tvingas konfronteras med faktumet att i Italien så befinner sig en förkrossande majoritet italienska medborgare som också vill bada när det är över trettio grader varmt.

#je regrette tout

Äldre inlägg »