Jag försöker lära mig ett utpräglat tänkande varigenom jag betraktar allting i perioder. Sådant som tar slut kan komma tillbaka, när tiden är inne. Exempelvis en relation, som kanske inte är – då förklarar jag det hela för mig själv som att ”detta är inte vår tid” eller ”vår tid kommer” eller ”vår tid är förbi” och uppnår acceptans, blir gråtmild och sentimental, nyper mig själv i kinderna för att jag är så söt som gett mig själv denna present. Det känns tveksamt att ägna sig åt deterministism på det här sättet, men jag ska låta det fortgå. Det kan också vara så att just nu är tiden för determinismen, och sedan kommer den tiden att vara förbi. Ja!

Det finns så mycket jag vill göra.

Jag brukar aldrig skriva årskrönikor. Däremot önskar jag att jag vore en person som kommer ihåg årets viktigaste saker, händelser, konstruerar listor över dem, tar fotografier av dem för att försäkra mig om att jag kanske minns dem rätt. Att mitt minne gör dem rättvisa. Jag föreställer mig att de personerna upplever en viss kontroll över sina liv när de skriver de där listorna. Det verkar skönt. Om jag trots allt skulle skriva någonting om 2011 så är det att det känts som ett efter stormen-tillstånd. Allting efter årsskiftet 2010/2011 har varit året då mamma inte dog. Det har även varit året då väldigt många andra saker istället tagit slut. Mina studier är slut. Jag har slutat på två av mina tre jobb. Jag har varit på en av två anställningsintervjuer, som åtminstone jag upplever som prestigefyllda positioner och ingenting jag förväntade av mig själv när jag började på utbildningen för fyra (quatre points) år sedan. Jag har också sparat ut luggen, använt linser och blivit litet smalare och snyggare, mycket smartare och roligare.

Under 2012 så vill jag jobba hårt och spara pengar. Sedan vill jag använda de pengarna för att köpa mig tid att måla i höst. Jag vill även åka till Rom under påsken och till Lofoten i sommar. Beach12 ska inte vara någon strand, det ska vara en satans fjord full med vassa däggdjur som försöker bringa mig om livet.

Om 2012 ser ut såhär ↓ så är jag helt cool med det.

Jag frågar mig dagligen varför jag skulle ägna mig åt att måla kvinnor, när jag kan måla män. Känner cirka inget driv att utforska min könstillhörighets specialiteter i konsten eller andra uttryck, förutom i litteraturen.

Baptism, Richard T Scott.

God Jul.

Mamma, fotograferad vid sitt dop av min morfar.

När jag satt i en taxi i två och en halv timme mitt i natten på väg till akuten och till den person som porträtteras på dessa foton, så gjorde jag som de flesta rationellt- men samtidigt romantiskt lagda människor skulle ha gjort: förhandlade hysteriskt. Om hon bara inte dör så lovar jag att jag ska göra x men sluta göra y eftersom jag ändå aldrig velat ägna mig åt y eftersom jag förspiller mitt liv på y. Men så snart tillståndet stabiliserades började min hjärna arbeta mer febrilt än någonsin med att fylla mitt liv med så mycket y att jag knappt kan röra mig. Under ett helt år har jag marknadsfört y för mig själv som logiskt, rätt sak att göra, men så här i efterhand kan jag inte tacka mig själv för min rationalitet eller omtänksamhet om vikten att ha en trygg grund att stå på.

Önskar att mitt omdöme inte var så grumlat av det senaste årets tragedier och små spridda motgångar, som rappa skurar. Önskar att jag kunde höja mig över allting och se den större bilden. Med ungefär samma inställning som alla våra samtidsanalytiker säger än det ena än det andra om vår tid så vill jag säga någonting om mig och min egen tid. Särskilt den senaste tiden. Men istället känns det som att jag quote negligently from a book I never read, varje gång jag försöker bena ut min situation. Jag blir uppmanad att skriva pro-con listor över alla möjliga alternativ och utgångar, och jag är säker på att jag gett andra samma råd själv. När jag tänker efter kommer jag på flera exempel då jag gjort det, nyligen till och med.

För några veckor sedan åt jag middag på en restaurang med en vän som jag förhör angående hans ‘livsval’ (jag hatar för övrigt att kalla det det, eftersom det finns informerade och oinformerade val, det finns påtvingade val, enkla och svåra, och situationer där man helt enkelt inte har möjligheten att göra ett val, etc.) och han beskrev det som att han i en viss ålder hade suttit sig ned (jag vill tro att alla som säger ”jag satte mig helt enkelt ner och (…)” faktiskt satte sig ner på riktigt, jag brukar själv ställa mig upp när något viktigt ska hända) och tänkt över vad han tyckte var roligt att göra, vad som utmanade honom till den gräns att han nästan inte kunde förstå det, vad som skulle ge honom ett skäligt uppehälle och vad han skulle kunna tänka sig att stå ut med att göra. Jag kan bli galen av att tänka på hur mycket jag skulle vilja vara honom: smart, snygg, genomtänkt och kanske framför allt informerad.

Jag börjar ana att jag hittills i mitt liv litat till något sorts slumpmässigt händelseförlopp, vilket förvånar mig då jag alltid sett mig själv som en genomtänkt och kontrollerad person som sällan låter sig svepas med. Det måste finnas ett mellanting här. Jo, jag tror att det finns en faktisk ideologi och sedan ett raster bestående av en inre vokabulär som får mig att tro att jag handlar i enlighet med det som jag känner och tänker, när det egentligen handlar om att täcka upp för det som inte görs, känns, tänks. Precis som i den uppsats jag skriver om en offentlig juridisk handling som rent ideologiskt förespråkar en idé men sedan genomgående använder en motsatt idées vokabulär och formuleringar för att driva igenom den egna ideologiska ståndpunkten. Kanske har jag gjort exakt samma sak själv.

Är otroligt stolt över min morfars skills på 50-talet då dessa fotografier togs. De är någonting bortom de fotografier som bara hamnar i ett familjealbum.  Med den lilla skillnaden att dessa fotografier bara hamnade i ett familjealbum då.

Tror jag får göra en serie av detta, troligtvis endast för mitt egna nöjes skull.

Förväntansfullt ghost child of a Christmas past.

Så här kan det se ut när man i skär sönder en målning man arbetat med i två månader. Och med man så menar jag jag, och med skära så menar jag klippa sönder mitt i natten med den kökssax man, alltså jag, hittade i ateljékollektivets kök.

* * *

Jag har just nu så trött och stressad att jag då och då under dagarna checkar ut, mentalt. Tappar hår också, har jag märkt, vilket ger en jobbig kombination av att dels vara för trött och stressad för att bry sig (mig, jag) om hur man ser ut, och samtidigt vara helt fixerad vid det då det är så tydligt indikerande på stressen och tröttheten. Jag har läst på en blogg att det är bra att smörja in sitt hår med olja från avokado, så det ska jag göra, kanske nästa månad. Jag har tänkt mycket på samtidens exotiserande av stress, personer som i skrift eller muntligt uppger att de ”alltid är på jobbet” eller att de ”jobbar jämt”, och har till och från försökt att exotisera det själv genom att tänka så stereotypa tankar om min situation som jag möjligtvis kan komma på. För att ta mig hem när jag är riktigt trött brukar jag exempelvis tänka ”jag har vita mockaskor med utstansade hål och jag är på väg hem från jobbet och snart blir det mörkt”.

Just nu arbetar jag på tre olika arbetsplatser, skriver min examensuppsats om yttrandefrihetskommittéens betänkande, nätpolitik och internetfilosofi, samt undervisar i piano en kväll i veckan, med tillhörande förberedelse. Vid sidan om konsten då alltså. Jag tänker tillbaka på när jag bodde i en mycket mindre stad, hade mycket färre vänner än vad jag har nu, pluggade lika mycket men inte hade något jobb, eller för den delen var intresserad av måleri med samma ambitioner som jag är nu. Vad gjorde jag? Vad fyllde jag mina dagar med? Jag kan inte för mitt liv konfrontera den tanken. Jag minns att lägenheten var stor och stökig, för städade gjorde jag tydligen inte. Jag måste ha använt Internet väldigt mycket.

* * *

I oktober släpps essäboken ”BOKEN & BIBLIOTEKET”, vari Rasmus Fleischer utforskar litteraturens framtida topografi. Mycket fräscht! Min personlige man P står för formgivningen: Omslagen kommer att präglas, och partiellackas på vissa ställen för att öka känslan av en bok, samtidigt som det också skapar den distans som tas upp i texten, mellan original och kopia.

Värt att tillägga är att Fleischer gjort en lista över egennamn som dyker upp i boken, där Ps namn är högst upp i listan som har Gud på tredjeplats – en enligt mig lämplig indikation på hans allmänna storhet. HJÄRTA HJÄRTA HJÄRTA

.

fint!

On the subject of män som gör bra saker (Rasmus, P – och Gud alltså) så råkade P valsa in på en marknadsföringskampanj för Köpenhamn med det litet olyckliga namnet cOPENhagen, som ett resultat av det upprättades istället spegeldomänen CLOSEDhagen. Jag skulle vilja se fler spegeldomäner, tror det vore underbart.

Showing my forehead for the first time since leaving my mother’s womb in april, 1986.

Om jag hade vetat att det här skulle bli den värsta hösten i mitt liv så skulle jag ha stannat i Sorrento och tagit anställning på Leonelli’s Beach och utvecklat min sadistiska sida genom att förvägra de gladaste turisterna platserna på pontonen längst ut i medelhavet och istället förpassa dem till solstolarna närmast den stimmiga (grus-)stranden så att de tvingas konfronteras med faktumet att i Italien så befinner sig en förkrossande majoritet italienska medborgare som också vill bada när det är över trettio grader varmt.

#je regrette tout

1. Jag har färgat håret mörkbrunt, nästan svart. Jag gjorde det mest för att min tidigare hårfärg (gyllene / orange /röd) egentligen bara var ett flamsigt resultat av att inte längre vara tillsammans med M. Alla hans tidigare flickvänner hade haft gyllene / orange / rött – hår, vilket också var det första jag fick veta om honom första gången jag såg honom. Där och då fattades beslutet att aldrig under vårt förhållande skulle jag vara en av dem, jag skulle istället vara allt annat. När det tog slut var han den första jag ringde innan jag gick till frisören och han skrockade sådär faderligt åt mig, som jag älskar. Nu ser jag ut som en hybrid mellan P och min moster. Förebilder var annars:

T.v. Mrs Flax (Cher) och Charlotte Flax (Winona) i Mermaids (1997), den film jag troligtvis sett överlägset flest gånger som alltid får mig att vilja a) skaffa körkort och bara dra b) gå i kloster – två tilltag som alltså inte korresponderar särskilt väl med varandra. T.h. The Lady of Shalott Looking at Lancelot av Waterhouse.

2. Den senaste månaden har varit till bredden fylld av tvivel, sådana tvivel som jag ogärna yppar ens för mig själv, mina närmaste eller för en skara namnlösa individer med tillgång till ett telefonjack och en flimrande skärm. Efter att ha tillbringat (vad som från början skulle ha varit en) tre underbara månader på Volontaire, fylld av kreativitet och umgänge och plats att leva ut det jag vill göra, kröp den väldigt tråkiga oron för att vänja sig vid en bra situation allt närmare. Jag har alltid haft svårt för att vänja mig vid nya platser, lägenheter, städer, scenarior, människor kanske. Av naturen långsam. Men när jag väl anpassat mig är jag som klistrad, fast och seg och nöjt mytskapande för att underlätta acklimatiseringen.

Jag kan inte konstatera annat än att genom läsningen hittar jag efterlängtade nycklar till det jag varit och till det jag håller på att bli. Läser diverse eminenta texter (se även Copyriot, 11/7) om arbete i allmänhet, och servicearbete i synnerhet. En av mina favoritbloggar (även om jag hellre skulle skriva –avoritförfattare!) Lysande Utsikter skriver ”Min beundran är enorm för dem som arbetar och ändå lyckas vara kreativa på fritiden”. Och jag håller med, med tillägget att jag inte bara beundrar de personerna, jag har även smickrat mig själv med att vara en sådan person som kan jobba hårt på en plats för finansiera en annan – hoppa från en grön kulle till en mindre grön, och sedan tillbaka. Ett av de mest universella tipsen jag fått är att om man bara satsar stenhårt på ett område, så är det svårt att inte lyckas förr eller senare. Jag har gjort precis tvärtom, och lider nu alltså litet av konsekvenserna.

T.v. The Boat av Nam Le. Skulle vilja ha omslaget som affisch i min ateljé! T.h. Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Har väldigt svårt för alla romanomslag med barn på.

I en av novellerna ur The Boat av Nam Le som jag inte minns den svenska titeln på, den engelska är ”Meeting Elise”, möter läsaren Henry Luff – en trånande konstnär och frånvarande far, men framför allt en alkoholiserad och döende man, som ingående leder oss genom sina narcissistiska, men inte särskilt självrättfärdigande, plågor av att inte orka måla, rektalcancern och mötet med dottern som är ett glorifierat musikaliskt underbarn. En rad antecknade jag ur novellen. Det är Henry som filosoferar, ur ett badkar om jag inte minns fel: ”Varför tecknar jag? […] Ibland kan tankarna vila när handen rör sig.” Meningen slog an någonting viktigt hos mig, faktumet att det bara är när jag inte målar som jag oroar mig för att måla, eller oroar mig för att inte måla. Att måla är som att lägga ett tungt gjutjärnslock över hjärnan, inte så att allt blir frid och fröjd, men det som finns därinne får koka ifred utan särskild inblandning från vad annat jag tänkas behöva ta upp med mig själv. 70-tals-långkoks-metaforen är inte klockren, jag vet. Men ändå.

I söndag streckläste jag Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. I efterhand kan jag konstatera att mycket litet av handlingen, av stämningen, fastnade. Jag älskade däremot Människohamn, och tänker på den ofta. Idag gjorde jag trots allt en omläsning av Teresas (den s.k. ”andra flickan”) uppväxtskildring. Den andra flickans trygga men ignoranta medelklassuppväxt kontrasteras nästan litet väl effektivt mot den första flickans (Theres) psykotiska uppväxt hos två avdankade dansbandsstjärnor som inte skyr några medel för att låta hennes källarisolering fortgå. Åter till Teresa, som jag då starkt identifierar mitt eget barn-jag med:

”Hennes stora intresse var att tillverka halsband av plastpärlor. Göran hade dammsugit leksaksaffären i Rimsta på pärlor i alla upptänkliga färger och former, till och med fått personalen att gå ner på lagret och gräva fram några kasserade kartonger. Teresa hade en hel hylla fylld med minst sextio små plastburkar där hon sorterat pärlorna enligt att system bara hon kände till. Ibland kunde hon ägna dagar åt att ändra systemet. Pärlorna träddes upp på färgat garn eller fiskelina och Teresa hade efter tålmodig träning lärt sig att även göra knutarna själv. Det var en ständig produktion och det enda problemet var dess resultat.”

Flora Kehrer-Bossi vid Niagara Fallen. Jättekonstigt ”staket”?

Drog genast parallellen till min närmast besatthet att bygga hemsidor, html och java och en liten dos css, i åldern ?-15. I dagar, nätter, monterade jag egna världar över mina favoritämnen. Sällan över mig själv, men en gång gjorde jag en hemsida om mina vänner på mellanstadiet. Jag gjorde ett minutiöst kollage av deras ansikten, som bytte kulört när man markerade någon av dem för att läsa mer. Det är faktiskt ett av mina mest generade minnen, när jag visade den för dem och de ställde sig frågande till mitt motiv. Jag kunde inte riktigt formulera ett bra svar, men i efterhand tror jag att det hade med den visuella kultur som då knappt hunnit etablera sig i min generation (jag fick dator och internet väldigt tidigt), något jag knappt orkar orda om idag då det kan få vem som helst att låta gammal och rostig. Jag scannade även in alla omslag till böckerna om tvillingarna på Sweet Valley High, och Kitty, skrev av baksidestexter, gjorde guider till karaktärerna, släktträd, hypotetiska kartor över berättelsernas skådeplatser, m.m. Likadant med Beverly Hills, Sunset Beach (ja!), Blossom m.fl. fast det då var fråga om episodguider, fancollage och skådespelarbiografier. Jag älskade de där systemen som bara jag kände till, och det var nog det som jag identifierade mig så starkt med hos Teresa: bilder ordnade i mappar, flikar, regnbågsfärgade menyer (inga fula gifanimationer dock) och hemliga ingångar till allt. Jag älskade att stirra på programmeringsspråket och förstå, leta efter fel att rätta till och sedan när det var färdigt, precis som Teresa, ägna dagar åt att ändra systemet igen, och igen. Kanske nådde någon av sidorna själva Internet, men majoriteten blev oftast bara kvar på min hårddisk som solida och gnistrande pärlor av ett mycket udda material. Teresa hänger i roman upp sina halsband på väggen tills hela är täckt.

Nu målar jag istället. Eller nej, fel. Det har jag inte alls gjort i sommar. Jag har varit service minded och informationsintelligent. Jag har talat om för besökare var toaletten ligger, talat om hur de gör när de kopierar ett pass, hur de gör när de kopierar överhuvudtaget, talat om att det inte är mitt fel att de inte lyckas få tag på en särskild deckarbestseller just idag, var toaletten ligger, att det inte behöver vara jordens undergång att en yngre familjemedlem diagnosticerats med dyslexi, sagt åt barn att de inte får kalla varandra hora och fitta och sedan brustit i min uppföljning av varför de inte får göra det, tipsat mammor om lämplig litteratur till anorektiska döttrar, visat var toaletten ligger, satt ihop en guide till hur man frammanar onda andar ur speglar, förklarat varför man måste följa regler och betala böter när man bryter mot dem, översatt tyska ordspråk, och visat var toaletten ligger. I 30-35 gradig stillastående och fuktig värme, med en skrikande ond höft och ben. Jag klagar inte, bara konstaterar. Att ett av de mest universella tipsen jag fått är att om man bara satsar stenhårt på ett område, så är det svårt att inte lyckas förr eller senare. Jag har gjort precis tvärtom. Somnat så fort jag kom hem efter att P masserat min höft med Zon och Tigerbalsam. Kanske orkat titta på ett avsnitt av White Collar (Så bra! Eller bra och bra, det är typ bra på samma sätt som Remington Steel var bra) eller True Blood (tråkig). Nu börjar hela Sverige jobba igen och jag går på semester och har ingen aning om hur jag ska bete mig.

En grupp försäkringsagenter från Michigan besöker Niagara fallen på våren 1903. Jag gillar bäst mannen längst till vänster, han ser inklippt ut! Hans kostym har mycket mer svärta än de andras!

Hade avslutningsvis tänkt sammanfatta juli 2010 med att skriva om två män som påverkat mig nämnvärt på olika sätt, i åldern 45-40 år, och viktklassen 100-150 kg (kanske otrevligt att nämna, men det har en viss relevans) nu i juli.

Man 1 har utsett mig till sitt personliga hatobjekt efter att jag upplyst honom om att han måste följa bibliotekets regler vad gällande tiden han nyttjar en av våra offentliga datorer.  Enligt regeln får man använda datorn 15 min, sedan blir man utloggad. Detta för att få en så smidig ruljans som möjligt, då måste användare vill använda dessa datorer för att snabbt läsa sin email, skriva ut artiklar eller biljetter. Man 1 ockuperar en sådan dator i flertalet timmar varje dag. Efter att jag länge lagt märke till det själv men inte orkat göra någonting åt det, och efter att flera andra användare påtalat det för mig bestämde jag mig för att konfrontera honom vid stängningstid – för att eliminera eventuell pinsamhet å hans vägnar. Resultatet var fruktansvärt. Fick en dräpande utskällning som försenade mig hem minst 30 minuter, som främst grundade sig i att jag 1) inte ska komma här och komma här 2) man 1 håller mig skyldig för bibliotekets omorganisation, som han menar motiverar att han får bete sig hur han vill. Jag erbjuder honom hjälp nästa gång att boka en annan dator i en timme istället för att ockupera drop-in-datorn i flera timmar, samt möjligheten att föra hans klagomål vidare. Vansinnig gormar han hotfullt mot mig för att slutligen lunka ut.

Några dagar senare uppstår samma situation igen, men denna gång har jag två låntagare i ryggen som vill använda datorn. Hans reaktion är aggressiv, hotfull, våldsam och personlig. Han angriper mig verbalt och hävdar att jag har en plan för att köra ut honom ur biblioteket, att jag vill honom illa. Han tornar upp sina 150 kilo framför mig och jag backar in i ett databord, varpå han gestikulerar vilt med händerna framför ansiktet på mig och missar varje örfil med en knapp centimeter. Jag, som aldrig blivit slagen i ansiktet, kan bara tänka att nu blir jag slagen i ansiktet nu blir jag slagen i ansiktet. Men det blir jag inte. Jag håller ansiktet hela vägen in till kontoret och släpper sedan ned det. På vägen hem går jag in på en Icabutik för att köpa en vattenmelon, som jag föresatt mig att genast äta upp när  jag kommer hem, och stöter ihop med en f.d. kollega som är väldigt trevlig på det typiska tillåtande sättet som alltid får mig att öppna mig. Så där står jag och kvider över ångesten över att inte hinna måla, att inte orka göra någonting annat än att jobba, över servicearbetets otacksamhet och allting förgänglighet, etc etc mm mm. Han lyssnar och jag undrar vad han egentligen tycker om mig.

Plötsligt ligger man 2 på golvet intill och skakar i okontrollerade spasmer. ”Epilepsi”, slår min vän snabbt fast och jag nickar, trots att jag aldrig sett ett epileptiskt anfall tidigare.  Det kommer och går i vågor, först dramatiska kramper och ryckningar, han blir blå och halsen svullnar upp och blir lika brett som huvudet. Ungefär var 3-4 minut stannar kramperna av och han frustar efter luft, golvet är täckt av vitt skum från hans mun. Jag och min f.d. kollega låser honom med all kraft i framstupa sidoläge, vilket personalen på larmcentralen instruerar oss att göra per telefon, men han försöker hela tiden vräka sig upp på rygg. Både jag och personalen ringer 112 från varsin mobiltelefon samtidigt. När jag upptäcker detta påtalar jag det för den jag talar med och avslutar mitt samtal. Kort därefter räcker personalen över sin mobiltelefon till mig och avlägsnar sig. Först blir jag vansinnig: har de inte rutiner för sådant här? Det måste ju hända hela tiden att konsumenter skadar sig i deras butik. Går de ingen utbildning för att hantera sådant? Varför måste jag ta ansvar för samtalet?  Jag inser snart att de troligtvis tror att jag är anhörig till man 2 och därför vet hur jag ska hantera situationen. Sedan inser jag att jag också arbetar inom ett serviceyrke och att jag inte heller vet någonting om rutiner vid plötsligt epileptiska anfall. Sedan inser jag att jag såklart alltid måste ta mitt ansvar. Jag är så dum och rädd. Jag håller i hans blöta huvud med bägge händer och stirrar på min stötta vattenmelon som rullat iväg på golvet. Efter 15 eller 20 minuter kommer ambulanspersonalen och jag och min kollega reser oss mot varandra och jag försöker skämta om att han ska glömma allt jag sade innan. Dagen innan jag ska gå på semester följer man 1 efter mig när jag plockar ihop pussel och leksaker på barnavdelningen. Han säger att han inte tänker tolerera att jag ”spyr min galla över honom”, att han vill att jag ska leverera en skriftlig ursäkt och frågar om jag är nöjd nu. Jag tycker att det känns jobbigt att jag 10 minuter senare går på semester och att han den närmaste tiden kommer att vara nöjd i tron att min chef omplacerat eller sagt upp mig.

* * *

Den inleddes med att jag började arbeta på ett nytt jobb, samtidigt som flera andra personer. Jag minns inte arbetets särskilda natur, förutom att det var ett prestigefyllt arbete, där de anställda tilläts ta mycket egna initiativ, var sociala, öppna (vad nu det betyder egentligen, känns som att jag har missbrukat det uttrycket x antal för många gånger den senaste tiden) och intelligenta, eller beskrivs kanske bäst som the beautiful people (vilket jag minns att jag ”tänkte” i drömmen), att de hade högt ekonomiskt men kanske framförallt kulturellt kapital och att det skrämde mig, då det kändes som att jag stod lägre ned på näringskedjan. Vid en sorts personalfest/middag gjordes en visuell presentation av de personer som var nya, där den högsta chefen (som för övrigt var väldigt karismatiskt på ett Rhett Buttler-vis, jag kände mig instantly drawn to him, så att säga, inte så mycket fysiskt som psykiskt, han hade ett lugn och en finurlighet över sig som uppenbart kom av att han hade tillgång till en stor del information och makt men med åren utvecklat en raffinerad distans till det hela) tagit på sig uppgiften att ta fram bilder och information om de nya gesellerna, som på något sätt skulle belysa vilka de var, gärna på ett humoristiskt och insiktsfullt sätt. I vissa fall rörde det sig om glättiga fotografier på en person från dennes studenttid från ett ansett universitet, i andra fall på när en person deltog i humanitära insatser i ett u-land och skrattade tillsammans med befolkningen under en stor fest på en lerig gata. Jag kände mig litet skeptisk till huruvida presentationerna verkligen belyste personligheterna i fråga, men majoriteten tycktes finna ett stort nöje i det. Särskilt en presentation berörde mig särskilt (det rörde sig om totalt 15-20 st), där chefen X (f.o.m. nu kallad Butler för att minska porrfaktorn i texten) i fråga hade funnit videodokumentation av personen, då den brast i gråt under olika perioder av sitt liv: som spädbarn, barn, tonåring, och påfallande många sentimentala perioder från vuxenlivet. Mannen materialet rörde hade tidigare under festligheterna intagit en dominerande position: han såg frisk ut, tog mycket plats och dirigerade med lätthet en konversation med ett tiotal personer samtidigt, han tog utan svårigheter på sig uppgifter som rörde att bestäma över andra människor (såsom att snabbt bestämma var olika personer skulle sitta vid borden trots att han inte kände dem: en bordsplacering som blev extremt lyckad och som flera av de tidigare anställda berömde honom för). Efter att hans visuella presentation avslutats kunde jag inte låta bli att misstänka att Butlers intention var att visa att även denne män hade sina svaga sidor, att detta behövde avslöjas i ett tidigt skede för att hans kraftfulla personlighet inte skulle ta över varje nytt sammanhang. Jag upplevde en pinsamhet å hans vagnar, att hans sentimentala sidor blivit så brutalt avslöjande då hela hans framtoning hitills byggde på det motsatta, och sneglade åt hans håll för att fånga hans reaktion. Till min förvåning var han lugn, men med ett livfullt och upphetsat uttryck i ögonen. Jag registrerade hur han utbytte nästan tacksamma blickar med Butler, och jag fylldes med en allt större respekt för dem båda: för honom för att han trots sin dominanta läggning inte hade någonting emot att få den skärskådad och ifrågasatt, och mot Butler för hans intelligens och förmåga att se människor (återigen, var är mitt ordförråd? jag har missbrukat även detta floskliga uttryck den senaste tiden) och att ”åtgärda dem”. Överlag fick jag en känsla av att Butler skulle åtgärda oss alla, på ett eller annat sätt.

Jag var nu spänd på hur min presentation skulle komma att se ut. Innan jag gick till festen hade jag förberett mig genom att köpa särskilda kläder som skulle signalera att jag var en av dem, att jag var någon överhuvudtaget. De var diskreta och såg dyra ut, trots att de inte var det. Detta gjorde såklart att jag under middagens gång växlade från att känna mig väldigt självsäker till totalt avslöjad. Jag hoppades att Butler skulle vissa några av mina målningar, eftersom jag själv tyckte att det var passande för att beslysa mig. Efter att jag tänkte det kände jag hur fåfänga mina tankar var och jag svepte två glas vin och min upplevelse av omgivningarna blev genast långsammare och dimmiga. Jag älskar att vara berusad i drömmar. Visualiseringen av min person rullade igång. Det var en video som föreställde mig när jag strosade, eller snarare trippade fram längs en brygga, en disig sommarmorgon. Jag verkade desorienterad och bortkopplad, men inte olycklig. Gången svajade litet och det gjorde också kameran som hela tiden reflekterade ljuset och de gula och blå tonerna bländade bort omgivningarna. Jag hade på mig ett par slarvigt avklippta jeansshorts och vita strumpor, men ingenting mer – vilket gjorde mig, på middagen, väldigt generad. Varför tyckte Butler att detta sade någonting om mig? Det var plumpt och pinsamt, jag hade dessutom inget minne av denna incident. Jag kände mig stel och obekväm, men ingen av de andra verkade reagera. De skrattade litet, gjorde någon klurig kommentar om ”den vilda ungdomens dagar”, trots att det syntes tydligt att personen i videon var lika gammal – om inte till och med äldre – än jag var. Det hela var över på någon minut. Jag kände mig tillintetgjord. Butler hade haft – både hyfsat och väldigt – intressant material om de flesta andra geseller: varför förtjänade inte jag samma behandling? Var inte jag en måttligt intressant person att belysa, att samla information om, att presentera för omvärlden? Varför ville han visa mig, nästan naken, för de andra? Jag är inte en alls pryd person, och behöver inte upplysas om kropp och nakenhet och hur viktigt det är att våga blotta sig för andra människor – jag kunde inte förstå hans tilltag, och blev argare och argare. Jag hade svårt att tugga maten och tårarna trängde fram. Min tidigare uppfattning av Butlers person, var allt fingerat av mig själv?

Jag bestämde mig för att konfrontera honom, och förde honom åt sidan. Ilsken läxade jag upp honom, med allt från den personliga kränkningen till mer ideoligiska argument för varför det material han visade av mig var kränkande och fel, samt lyfte frågan om hur han ens fått tag i dokumentation av en situation som jag dessutom inte själv har upplevt. Han var lugn, avvaktande, och bemötte mig väl – dock utan att kontra min ilskna argumentation. Vi bestämde oss för att lämna personalfesten och gav oss ut på en biltur. Detta är en mer flamsig del av drömmen som jag inte är särskilt stolt över: bilen var röd och låg och sportig, landskapet var vindlande och det blåste mycket, jag såg plötsligt ut som Grace Kelly och det kändes som att jag aldrig hade varit vackrare eller mer intelligent. En hissnande konversation oss emellan ägde rum under bilturen. I normala fall (läs: inte när jag sover) finns det få saker jag har så svårt för som när man (i dagboksanteckningar, självbiografiska texter, krönikor, bloggar, etc.) ger uttryck för att man ”hade en djupt diskussion” med någon om någonting. Det känns ofta, dock inte alltid, poserande. Samtal är antingen ytliga, djupa, eller någonting däremellan. Om du inte kan redogöra för några av huvuddragen i diskussionen, kanske en svaghet du upplevde i din del av diskussionen eller en styrka när du ”kom fram till någonting nytt”, så ser jag inte nödvändigheten i att skriva ut att det ägde rum. Jag vill inte vara jante, men anledningen till att jag läser det någon skrivit torde troligtvis vara att jag anser att det är en person som är fullt kapabel till att ha en djupare diskussion om ett ämne, och att den känner att den behöver upplysa om att den är kapabel till det känns platt. Att den trots det skriver ut det kanske säger mer om mig – som läser det – än om den som skriver det. I andra fall kan jag välkomna det: vid trevliga svepande beskrivningar av exempelvis tidsströmningar, sammanhang och bekantskapskretsar. Men i detta drömsammanhang lider jag alltså själv under denna generalisering att jag inte alls kan minnas samtalet, förutom att de ord som växlades gjorde att jag fullständigt förlät honom hans tilltag, jag förstod varför han gjorde det han gjorde, och vid slutet av bilfärden kändes vi så totalt sammanflätade att allt annat tycktes ointressant.

Detta var den första delen av drömmen. Vid detta tillfälle vaknade jag, och kände mig totalt omtumlad, drack vatten, kontrollerade vad klockan var, kontrollerade om Philip, som sov bredvid, fortfarande var vid liv, och somnade nästan omedelbart om. Drömmen tog vid nästan omedelbart där den slutat. Jag, och Butler befann oss i ett vitkalkat betongkomplex. Kedjor av hus och byggnader, med trevliga men uppenbart planlagda parker. Allting tycktes mig väldigt beräknat och systematiskt: det var både rogivande och högst oroande. Det var uppenbart att jag inte hade en aning om var jag befann mig, genom förälskelseyran under bilturen lade jag överhuvudtaget inte märke till hur omgivningarna växlade eller särskilda landmärken utmed vägen. Detta är väldigt väl överensstämmande med verkligenheten: när jag har varit utomlands tillsammans med en pojkvän eller liknande har jag efteråt ingen aning om vilka gator eller kvarter jag besökt, vad muséerna hette eller var jag åt – även om jag ofta har fina och intensiva minnen därav. Jag beundrar och avundas personer som kan skriva detaljerade reseberättelser och tvivlar aldrig på att de haft en minst lika fin upplevelse av en plats som jag – tvärtom tycker jag att det finns någonting mycket intensivt i kartläggning och dokumentation som jag saknar.

I vilket fall: i drömmen befann jag mig i en konstgjord ministad, i ingenmansland. Platsen var inhängnad, men inte på ett otrevligt sätt, det tycktes snarare vara en förutsättning för att staden skulle existera. Flertalet människor befann sig där, området utgjorde skådeplatsen för någon typ av diffus verksamhet: när man kom dit fanns det särskilda bostäder där man blev inhyst, och under både dagar och nätter blev man lotsad (återigen: under väldigt trevliga former, jag minns att jag i drömmen refererade till olika retreatplatser i litteraturen som också har ett något magiskt skimmer över sig, typ Bergtagen av Thomas Mann och Norwegian Wood av Haruki Murakami) runt på ”studiebesök i verkligheten”. Låt mig förklara… det gick exempelvis till på så vis att den grupp jag blivit placerad i en dag besökte ett kontorslandskap. I det kontorslandskapet arbetade människor som uppenbart var skådespelare vars skrivbord stod avskärmade från oss besökare bakom utspända band och avspärrningsskyltar. Vi, främlingar för varandra, stod förväntansfullt bakom avspärrningarna och iakttog deras arbete. De flyttade papper, skrev på sina datorer, pratade och skämtade med varandra i lunchrummet, hade möten, etc. Plötsligt bröt någon ut i sång, och ett sorts spontant musikalnummer utspelade sig bland de arbetande skådespelarna. Det var uppenbart för oss besökare att kontorsarbetarna vi iakttog var just skådespelare, och att de försökte krossa någon sorts fjärde vägg, oss emellan. Det hela var relativt putslustigt, eftersom skådespelarna aldrig vände sig till oss direkt. Målet med det hela tycktes vara att få oss att fundera över hur vi lever våra liv, vad som är verkligt och overkligt, hur vi egentligen får bete oss i samhället, etc. Vi, i studiegruppen, skämtade litet avmätt över detta på väg ut ur kontorslokalen – hur lågt det var av ledningen för retreatanläggningen att försöka påverka oss i denna riktning. Varför? Var detta det enda de kunde åtstadkomma? De andra var, liksom jag, där utan att egentligen veta varför. Butler hade avvikit från min sida efter att jag vaknat upp ur den första delen av drömmen, men trots dess intensitet var det ingenting jag direkt saknade i den andra delen av drömmen.

Om nätterna sov vi flera besökare i samma sovsal. Ibland kunde det hända att någon av skådespelarna kom in och tittade till oss om natten, räknade oss, och pratade till vissa av oss som om vi vore barn på en sovsamling. Jag ville ibland protestera. Det hela var så absurt: vi registrerade ju att samma skådespelare återkom i flera olika roller, men när jag låg där i mörkret så accepterade jag det. Det var skönt att bli behandlad som ett barn, att acceptera skådespelet, att ibland skådespela själv och interagera med skådespelarna för att få någon sorts kontakt. Vi i studiegruppen började ibland sätta upp egna skådespel för vandra, spektakel, där vi försökte underminera de verkliga skådespelarnas uppdrag gentemot oss, ungefär som en klass med dålig sammanhållning plötsligt svetsas samman i närhet av en ny vikarie. Det fick sällan ett särskilt professionellt utfall. Med tiden började de diverse studiebesöken ”i verkligheten” ta en ny karaktär. Till en början var de som sagt relativt plumpa. Det verkade gå ut på att absurda situationer bildades ur normala situationer: såsom exempelvis musikalnumret i kontorslandskapet – klichéer som vi skrattade åt, som vi inte accepterade alls. Men ju mer vi själva drogs med i skådespelandet, dess då mer förändrades de studiebesök vi lotsades till. De blev alltmer normala och liknade en mer tillrättalagd verklighet igen. Studiegruppen upplevde någon form av kollektiv panik: vi började sakna de galna upptågen alltmer. Vi tog själva på oss rollen som de som skapar ett spektakel och gruppen började spåra ur alltmer. Jag kunde ibland vakna av att vissa av besökarna hade samlag i rummet där vi alla sov. Ibland avvek vissa personer från gruppen under studiebesöken och vandrade runt anläggningen i sina egna tankar, och det var den enda gång jag lade märke till att skådespelarna själva tycktes registrera vår närvaro: de var uppenbart nöjda över utvecklingen och dessa avvikande personer premierades genom att få egna rum att sova i, mer friheter utanför gruppen etc. Jag lade märke till att ingen psykologiskt klarade av att göra våld på de avskärmningar som studieplatserna hade: avskärmningarna, vissa dörrar som var låsta de kulissliknande inhängningarna, m.m.

Eftersom jag givetvis var hjältinnan i min egen dröm gjorde jag det till mitt uppdrag att vara den som undersökte vad som fanns bakom de byggnader vi besökte, den anordning där vi levde under flera månaders (eller kanske bara dagars) tid. En dag tog jag mig ut genom ett fönster som stod på glänt, det var långt ner till marken men jag hoppade trots allt och landade utan vidare smärtor. Dock, som så vanligt är i drömmar när man hoppar eller ramlar eller blir knuffad, så vaknade jag till i några sekunder, och somnade sedan om igen. När drömmen tog sin början igen befann jag mig på samma plats, men i ett nytt sammanhang. De människor jag nu omgav mig med var skådespelarna i deras naturliga miljö : bakom det konstruerade sceneriet. Det fanns mer naturliga bostäder där de bodde och sov – dock tillsammans som arbetare, inte enskilt i relationer eller familjer – matsalar där de intog sina måltider, och lokaler där de hade möten som framförallt gick ut på att planera hur studiebesöken skulle gå till, diskutera hur de olika besökarnas framåtskridanden såg ut och hur man kunde påverka dem. Skådespelarna var många. Om studiegruppen bestod av högst 20 personer, så var skådespelarna minst 75-100 personer, eller fler. De föreföll mig som en strategisk insatsstyrka som passionerat lade all sin kraft på detta fåtal besökare, att påverka dem i ”rätt riktning” (som jag ännu inte hade fullständigt klart för mig vad det var). Eftersom de var så många kunde jag lätt gå upp naturligt i gruppen, men höll mig ofta avsides för att undkomma att bli påkommen. Till en början verkade de som sagt passionerade och tycktes verka av egen vilja, men efter ett tag insåg jag att detta inte var fallet: jag fick veta att samtliga skådespelare hade sökt sig till arbetet på anläggningen med humanitära motiv: de ville påverka människor konkret på ett sätt som de inte ansåg sig lyckas med när de skådespelade kommersiellt. Överlag var de flesta skådespelare orutinerade och mindre framgångsrika ”i verkligheten”, och detta var höjdpunkten i deras karriär. Deras levnadsförhållanden var heller inte de bästa. Ledningen för anläggningen hade beordrat att relationer dememellan inte fick äga rum, att all deras energi skulle fokuseras på det fåtal besökare som kom varje år. Under ett år arbetade skådespelarna gentemot ett litet antal studiegrupper, ibland så få som två eller tre, beroende av hur lång tid det tog för deltagarna att utvecklas. Många var missnöjda, även om de stretade på.

Jag började delta i skådespeleriet, på en grundnivå. Jag var en av kontorsarbetarna och fick sjunga min egen vers i musikalnumret. Jag minns väldigt få ”egna tankar” från denna del av drömmen. Den första delen av drömmen, när jag deltog vid festligheterna på kontoret tillsammans med Butler är väldigt tydligt: de sociala regler och förväntningar som rådde där var uppenbara för mig, och jag minns detaljer såsom kläder, porslin, gester. Den tredje delen av drömmen är snarare drömlik, dimmig och generell, övergripande. Jag minns att jag aldrig riktigt togs upp i gemenskapen hos skådespelarna, antagligen just eftersom jag inte var någon skådespelare i grunden, och därför dålig på att utföra mitt dagsverke. Jag kände mig oftast utanför de bägge arenorna som hade bildats mellan studiegruppen och skådespelarna. Studiegruppen blev alltmer förvildad, ociviliserad och jag började ana vad resultatet med studiebesöken och anläggningen var. Fler och fler av dem började vandra i väg för sig själva, i sina egna tankar. Ibland kunde de gå nakna över torget, ovetandes. Snart levde de isolerade från varandra i sina egna bostäder och tycktes fullt nöjda med detta. Nya studiegrupper anlände, och jag satt vid min skrivbordsplats och arbetade med de papper jag blivit olagd att sortera, samt sjöng min vers i musikalnumret, men fick aldrig delta i någon av de mer avancerade scenerna där studiegrupperna började spåra ur. På kvällarna deltog jag i diskussioner om hur studiegruppen utvecklades, presenterade mina anteckningar i korthet. I slutet av drömmen hade jag en förbjuden kärleksrelation till en annan av skådespelarna, men den var tråkig och odetaljerad. Jag saknade det arbete som jag aldrig hunnit påbörja i den första delen av drömmen, jag saknade Butler som hade fört mig till anläggningen och allt det vi delat under bilturen dit. En morgon hittade jag en dörr i muren som löpte runt anläggningen, och jag tog mig ut. Utanför anläggningen fanns en övergiven och allmänt förfallen hamn med en brygga som jag gick ut på och tittade på vattnet, precis som i videofilmen Butler hade visat på personalfesten. Jag hade jeansshorts på mig, precis som i filmen, men även andra kläder. En t-shirt, tygskor och en sportjacka. Då vaknade jag ur drömmen och kunde inte somna om igen, och istället skrev jag ner allt det här.

* * *

Visserligen tvivlar jag på att någon överhuvudtaget orkat läsa den här texten. Dels för att den troligtvis inte är särskilt intressant för någon annan än mig själv, men också för att den är ineffektiv och lång. Därför känns det särskilt tryggt att faktiskt lägga ut den här. Det är första gången (förutom i mellanstadiet då vi fick i uppdrag av en lärare att föra drömdagbok som vi sedan skulle rita bilder till i skolan) jag skrivit ner en hel dröm så detaljerat som möjligt, och oavsett det litterära resultatet  - jag hade inga litterära ambitioner med detta alls, utan skrev alltihopa i ett flöde så gott jag kunde komma ihåg händelseförloppet – så är jag glad att jag gjorde det.