Bap­tism, Richard T Scott.

God Jul.

Efter att ha tröt­tat ut mig med tungt men roligt arbete på klub­ben under hel­gen fick jag änt­li­gen lägga mig ner och sova på sön­da­gen. Efter åtta tim­mars spring­ande utan tid att sätta mig ner annat än i bad­rum­met värkte mina föt­ter så myc­ket att de krökte sig varje gång jag för­sökte sätta ner de i gol­vet, så jag stan­nade i sängen hela dagen. Jag kom­mer ofta ihåg mina dröm­mar, men läg­ger säl­lan någon sär­skild tyngd vid deras inne­håll eller bety­delse. Skrev dock ner sön­da­gens dröm så detal­je­rat som möjligt.

* * *

Den inled­des med att jag bör­jade arbeta på ett nytt jobb, sam­ti­digt som flera andra per­so­ner. Jag minns inte arbe­tets sär­skilda natur, för­u­tom att det var ett pre­stige­fyllt arbete, där de anställda tilläts ta myc­ket egna ini­ti­a­tiv, var soci­ala, öppna (vad nu det bety­der egent­li­gen, känns som att jag har miss­bru­kat det uttryc­ket x antal för många gånger den senaste tiden) och intel­li­genta, eller beskrivs kanske bäst som the beau­ti­ful people (vil­ket jag minns att jag “tänkte” i dröm­men), att de hade högt eko­no­miskt men kanske fram­förallt kul­tu­rellt kapi­tal och att det skrämde mig, då det kän­des som att jag stod lägre ned på närings­ked­jan. Vid en sorts personalfest/middag gjor­des en visu­ell pre­sen­ta­tion av de per­so­ner som var nya, där den högsta che­fen (som för övrigt var väl­digt karis­ma­tiskt på ett Rhett Buttler-vis, jag kände mig instantly drawn to him, så att säga, inte så myc­ket fysiskt som psy­kiskt, han hade ett lugn och en finur­lig­het över sig som uppen­bart kom av att han hade till­gång till en stor del infor­ma­tion och makt men med åren utveck­lat en raf­fi­ne­rad distans till det hela) tagit på sig upp­gif­ten att ta fram bil­der och infor­ma­tion om de nya gesel­lerna, som på något sätt skulle belysa vilka de var, gärna på ett humo­ris­tiskt och insikts­fullt sätt. I vissa fall rörde det sig om glät­tiga foto­gra­fier på en per­son från den­nes stu­dent­tid från ett ansett uni­ver­si­tet, i andra fall på när en per­son del­tog i huma­ni­tära insat­ser i ett u-land och skrat­tade till­sam­mans med befolk­ningen under en stor fest på en lerig gata. Jag kände mig litet skep­tisk till huruvida pre­sen­ta­tio­nerna verk­li­gen belyste per­son­lig­he­terna i fråga, men majo­ri­te­ten tyck­tes finna ett stort nöje i det. Sär­skilt en pre­sen­ta­tion berörde mig sär­skilt (det rörde sig om totalt 15–20 st), där che­fen X (f.o.m. nu kal­lad But­ler för att minska porr­fak­torn i tex­ten) i fråga hade fun­nit vide­o­do­ku­men­ta­tion av per­so­nen, då den brast i gråt under olika peri­o­der av sitt liv: som späd­barn, barn, ton­å­ring, och påfal­lande många sen­ti­men­tala peri­o­der från vux­en­li­vet. Man­nen mate­ri­a­let rörde hade tidi­gare under fest­lig­he­terna inta­git en domi­ne­rande posi­tion: han såg frisk ut, tog myc­ket plats och diri­ge­rade med lätt­het en kon­ver­sa­tion med ett tio­tal per­so­ner sam­ti­digt, han tog utan svå­rig­he­ter på sig upp­gif­ter som rörde att bestäma över andra män­ni­skor (såsom att snabbt bestämma var olika per­so­ner skulle sitta vid bor­den trots att han inte kände dem: en bords­pla­ce­ring som blev extremt lyc­kad och som flera av de tidi­gare anställda berömde honom för). Efter att hans visu­ella pre­sen­ta­tion avslu­tats kunde jag inte låta bli att miss­tänka att But­lers inten­tion var att visa att även denne män hade sina svaga sidor, att detta behövde avslö­jas i ett tidigt skede för att hans kraft­fulla per­son­lig­het inte skulle ta över varje nytt sam­man­hang. Jag upp­levde en pin­sam­het å hans vag­nar, att hans sen­ti­men­tala sidor bli­vit så bru­talt avslö­jande då hela hans fram­to­ning hitills byggde på det mot­satta, och sneg­lade åt hans håll för att fånga hans reak­tion. Till min för­vå­ning var han lugn, men med ett liv­fullt och upp­het­sat uttryck i ögo­nen. Jag regi­stre­rade hur han utbytte näs­tan tack­samma blic­kar med But­ler, och jag fyll­des med en allt större respekt för dem båda: för honom för att han trots sin domi­nanta lägg­ning inte hade någon­ting emot att få den skär­skå­dad och ifrå­ga­satt, och mot But­ler för hans intel­li­gens och för­måga att se män­ni­skor (åter­i­gen, var är mitt ord­för­råd? jag har miss­bru­kat även detta floskliga uttryck den senaste tiden) och att “åtgärda dem”. Över­lag fick jag en känsla av att But­ler skulle åtgärda oss alla, på ett eller annat sätt.

Jag var nu spänd på hur min pre­sen­ta­tion skulle komma att se ut. Innan jag gick till fes­ten hade jag för­be­rett mig genom att köpa sär­skilda klä­der som skulle sig­na­lera att jag var en av dem, att jag var någon över­hu­vud­ta­get. De var dis­kreta och såg dyra ut, trots att de inte var det. Detta gjorde såklart att jag under mid­da­gens gång väx­lade från att känna mig väl­digt själv­sä­ker till totalt avslö­jad. Jag hop­pa­des att But­ler skulle vissa några av mina mål­ningar, eftersom jag själv tyckte att det var pas­sande för att beslysa mig. Efter att jag tänkte det kände jag hur fåfänga mina tan­kar var och jag svepte två glas vin och min upp­le­velse av omgiv­ning­arna blev genast lång­sam­mare och dim­miga. Jag äls­kar att vara beru­sad i dröm­mar. Visu­a­li­se­ringen av min per­son rul­lade igång. Det var en video som före­ställde mig när jag stro­sade, eller sna­rare trip­pade fram längs en brygga, en disig som­mar­mor­gon. Jag ver­kade des­o­ri­en­te­rad och bort­kopp­lad, men inte olyck­lig. Gången sva­jade litet och det gjorde också kame­ran som hela tiden reflek­te­rade lju­set och de gula och blå tonerna blän­dade bort omgiv­ning­arna. Jag hade på mig ett par slar­vigt avklippta jeans­shorts och vita strum­por, men ingen­ting mer — vil­ket gjorde mig, på mid­da­gen, väl­digt gene­rad. Var­för tyckte But­ler att detta sade någon­ting om mig? Det var plumpt och pin­samt, jag hade dess­utom inget minne av denna inci­dent. Jag kände mig stel och obe­kväm, men ingen av de andra ver­kade rea­gera. De skrat­tade litet, gjorde någon klu­rig kom­men­tar om “den vilda ung­do­mens dagar”, trots att det syn­tes tyd­ligt att per­so­nen i videon var lika gam­mal — om inte till och med äldre — än jag var. Det hela var över på någon minut. Jag kände mig tillin­tet­gjord. But­ler hade haft — både hyf­sat och väl­digt — intres­sant mate­rial om de flesta andra gesel­ler: var­för för­tjä­nade inte jag samma behand­ling? Var inte jag en mått­ligt intres­sant per­son att belysa, att samla infor­ma­tion om, att pre­sen­tera för omvärl­den? Var­för ville han visa mig, näs­tan naken, för de andra? Jag är inte en alls pryd per­son, och behö­ver inte upp­ly­sas om kropp och naken­het och hur vik­tigt det är att våga blotta sig för andra män­ni­skor — jag kunde inte för­stå hans till­tag, och blev argare och argare. Jag hade svårt att tugga maten och tårarna trängde fram. Min tidi­gare upp­fatt­ning av But­lers per­son, var allt fin­ge­rat av mig själv?

Jag bestämde mig för att kon­fron­tera honom, och förde honom åt sidan. Ils­ken läx­ade jag upp honom, med allt från den per­son­liga kränk­ningen till mer ide­o­li­giska argu­ment för var­för det mate­rial han visade av mig var krän­kande och fel, samt lyfte frå­gan om hur han ens fått tag i doku­men­ta­tion av en situ­a­tion som jag dess­utom inte själv har upp­levt. Han var lugn, avvak­tande, och bemötte mig väl — dock utan att kontra min ilskna argu­men­ta­tion. Vi bestämde oss för att lämna per­sonal­fes­ten och gav oss ut på en bil­tur. Detta är en mer flam­sig del av dröm­men som jag inte är sär­skilt stolt över: bilen var röd och låg och spor­tig, land­ska­pet var vind­lande och det blåste myc­ket, jag såg plöts­ligt ut som Grace Kelly och det kän­des som att jag ald­rig hade varit vack­rare eller mer intel­li­gent. En hiss­nande kon­ver­sa­tion oss emel­lan ägde rum under bil­tu­ren. I nor­mala fall (läs: inte när jag sover) finns det få saker jag har så svårt för som när man (i dag­bok­san­teck­ningar, själv­bi­o­gra­fiska tex­ter, krö­ni­kor, blog­gar, etc.) ger uttryck för att man “hade en djupt dis­kus­sion” med någon om någon­ting. Det känns ofta, dock inte all­tid, pose­rande. Sam­tal är antingen ytliga, djupa, eller någon­ting där­e­mel­lan. Om du inte kan redo­göra för några av huvud­dra­gen i dis­kus­sio­nen, kanske en svag­het du upp­levde i din del av dis­kus­sio­nen eller en styrka när du “kom fram till någon­ting nytt”, så ser jag inte nöd­vän­dig­he­ten i att skriva ut att det ägde rum. Jag vill inte vara jante, men anled­ningen till att jag läser det någon skri­vit torde tro­ligt­vis vara att jag anser att det är en per­son som är fullt kapa­bel till att ha en dju­pare dis­kus­sion om ett ämne, och att den kän­ner att den behö­ver upp­lysa om att den är kapa­bel till det känns platt. Att den trots det skri­ver ut det kanske säger mer om mig — som läser det — än om den som skri­ver det. I andra fall kan jag väl­komna det: vid trev­liga sve­pande beskriv­ningar av exem­pel­vis tids­ström­ningar, sam­man­hang och bekant­skaps­kret­sar. Men i detta dröm­sam­man­hang lider jag alltså själv under denna gene­ra­li­se­ring att jag inte alls kan min­nas sam­ta­let, för­u­tom att de ord som väx­la­des gjorde att jag full­stän­digt för­lät honom hans till­tag, jag för­stod var­för han gjorde det han gjorde, och vid slu­tet av bil­fär­den kän­des vi så totalt sam­man­flä­tade att allt annat tyck­tes ointressant.

Detta var den första delen av dröm­men. Vid detta till­fälle vak­nade jag, och kände mig totalt omtum­lad, drack vat­ten, kon­trol­le­rade vad kloc­kan var, kon­trol­le­rade om Philip, som sov bred­vid, fort­fa­rande var vid liv, och som­nade näs­tan ome­del­bart om. Dröm­men tog vid näs­tan ome­del­bart där den slu­tat. Jag, och But­ler befann oss i ett vit­kal­kat betong­kom­plex. Ked­jor av hus och bygg­na­der, med trev­liga men uppen­bart plan­lagda par­ker. All­ting tyck­tes mig väl­digt beräk­nat och sys­te­ma­tiskt: det var både rogi­vande och högst oro­ande. Det var uppen­bart att jag inte hade en aning om var jag befann mig, genom för­äls­kel­sey­ran under bil­tu­ren lade jag över­hu­vud­ta­get inte märke till hur omgiv­ning­arna väx­lade eller sär­skilda land­mär­ken utmed vägen. Detta är väl­digt väl över­ens­stäm­mande med verk­li­gen­he­ten: när jag har varit utom­lands till­sam­mans med en pojk­vän eller lik­nande har jag efteråt ingen aning om vilka gator eller kvar­ter jag besökt, vad musé­erna hette eller var jag åt — även om jag ofta har fina och inten­siva min­nen därav. Jag beund­rar och avun­das per­so­ner som kan skriva detal­je­rade rese­be­rät­tel­ser och tviv­lar ald­rig på att de haft en minst lika fin upp­le­velse av en plats som jag — tvärtom tyc­ker jag att det finns någon­ting myc­ket inten­sivt i kart­lägg­ning och doku­men­ta­tion som jag saknar.

I vil­ket fall: i dröm­men befann jag mig i en konst­gjord ministad, i ing­en­mans­land. Plat­sen var inhäng­nad, men inte på ett otrev­ligt sätt, det tyck­tes sna­rare vara en för­ut­sätt­ning för att sta­den skulle exi­stera. Fler­ta­let män­ni­skor befann sig där, områ­det utgjorde skå­de­plat­sen för någon typ av dif­fus verk­sam­het: när man kom dit fanns det sär­skilda bostä­der där man blev inhyst, och under både dagar och nät­ter blev man lot­sad (åter­i­gen: under väl­digt trev­liga for­mer, jag minns att jag i dröm­men refe­re­rade till olika retre­at­plat­ser i lit­te­ra­tu­ren som också har ett något magiskt skim­mer över sig, typ Berg­ta­gen av Tho­mas Mann och Nor­wegian Wood av Haruki Mur­a­kami) runt på “stu­die­be­sök i verk­lig­he­ten”. Låt mig för­klara… det gick exem­pel­vis till på så vis att den grupp jag bli­vit pla­ce­rad i en dag besökte ett kon­tors­land­skap. I det kon­tors­land­ska­pet arbe­tade män­ni­skor som uppen­bart var skå­de­spe­lare vars skriv­bord stod avskär­made från oss besö­kare bakom utspända band och avspärr­nings­skyl­tar. Vi, främ­lingar för varandra, stod för­vän­tans­fullt bakom avspärr­ning­arna och iakt­tog deras arbete. De flyt­tade pap­per, skrev på sina dato­rer, pra­tade och skäm­tade med varandra i lunch­rum­met, hade möten, etc. Plöts­ligt bröt någon ut i sång, och ett sorts spon­tant musi­kal­num­mer utspe­lade sig bland de arbe­tande skå­de­spe­larna. Det var uppen­bart för oss besö­kare att kon­tors­ar­be­tarna vi iakt­tog var just skå­de­spe­lare, och att de för­sökte krossa någon sorts fjärde vägg, oss emel­lan. Det hela var rela­tivt puts­lus­tigt, eftersom skå­de­spe­larna ald­rig vände sig till oss direkt. Målet med det hela tyck­tes vara att få oss att fun­dera över hur vi lever våra liv, vad som är verk­ligt och overk­ligt, hur vi egent­li­gen får bete oss i sam­häl­let, etc. Vi, i stu­di­e­grup­pen, skäm­tade litet avmätt över detta på väg ut ur kon­torslo­ka­len — hur lågt det var av led­ningen för retre­atan­lägg­ningen att för­söka påverka oss i denna rikt­ning. Var­för? Var detta det enda de kunde åtstad­komma? De andra var, lik­som jag, där utan att egent­li­gen veta var­för. But­ler hade avvi­kit från min sida efter att jag vak­nat upp ur den första delen av dröm­men, men trots dess inten­si­tet var det ingen­ting jag direkt sak­nade i den andra delen av drömmen.

Om nät­terna sov vi flera besö­kare i samma sov­sal. Ibland kunde det hända att någon av skå­de­spe­larna kom in och tit­tade till oss om nat­ten, räk­nade oss, och pra­tade till vissa av oss som om vi vore barn på en sov­sam­ling. Jag ville ibland pro­te­stera. Det hela var så absurt: vi regi­stre­rade ju att samma skå­de­spe­lare åter­kom i flera olika rol­ler, men när jag låg där i mörk­ret så accep­te­rade jag det. Det var skönt att bli behand­lad som ett barn, att accep­tera skå­de­spe­let, att ibland skå­de­spela själv och inte­ra­gera med skå­de­spe­larna för att få någon sorts kon­takt. Vi i stu­di­e­grup­pen bör­jade ibland sätta upp egna skå­de­spel för vandra, spek­ta­kel, där vi för­sökte under­mi­nera de verk­liga skå­de­spe­lar­nas upp­drag gente­mot oss, unge­fär som en klass med dålig sam­man­håll­ning plöts­ligt svet­sas sam­man i när­het av en ny vika­rie. Det fick säl­lan ett sär­skilt pro­fes­sio­nellt utfall. Med tiden bör­jade de diverse stu­die­be­sö­ken “i verk­lig­he­ten” ta en ny karak­tär. Till en bör­jan var de som sagt rela­tivt plumpa. Det ver­kade gå ut på att absurda situ­a­tio­ner bil­da­des ur nor­mala situ­a­tio­ner: såsom exem­pel­vis musi­kal­num­ret i kon­tors­land­ska­pet — kli­chéer som vi skrat­tade åt, som vi inte accep­te­rade alls. Men ju mer vi själva drogs med i skå­de­spe­lan­det, dess då mer för­änd­ra­des de stu­die­be­sök vi lot­sa­des till. De blev allt­mer nor­mala och lik­nade en mer till­rät­ta­lagd verk­lig­het igen. Stu­di­e­grup­pen upp­levde någon form av kol­lek­tiv panik: vi bör­jade sakna de galna upp­tå­gen allt­mer. Vi tog själva på oss rol­len som de som ska­par ett spek­ta­kel och grup­pen bör­jade spåra ur allt­mer. Jag kunde ibland vakna av att vissa av besö­karna hade sam­lag i rum­met där vi alla sov. Ibland avvek vissa per­so­ner från grup­pen under stu­die­be­sö­ken och vand­rade runt anlägg­ningen i sina egna tan­kar, och det var den enda gång jag lade märke till att skå­de­spe­larna själva tyck­tes regi­strera vår när­varo: de var uppen­bart nöjda över utveck­lingen och dessa avvi­kande per­so­ner pre­mi­e­ra­des genom att få egna rum att sova i, mer fri­he­ter utan­för grup­pen etc. Jag lade märke till att ingen psy­ko­lo­giskt kla­rade av att göra våld på de avskärm­ningar som stu­die­plat­serna hade: avskärm­ning­arna, vissa dör­rar som var låsta de kuliss­lik­nande inhäng­ning­arna, m.m.

Eftersom jag givet­vis var hjäl­tin­nan i min egen dröm gjorde jag det till mitt upp­drag att vara den som under­sökte vad som fanns bakom de bygg­na­der vi besökte, den anord­ning där vi levde under flera måna­ders (eller kanske bara dagars) tid. En dag tog jag mig ut genom ett föns­ter som stod på glänt, det var långt ner till mar­ken men jag hop­pade trots allt och lan­dade utan vidare smär­tor. Dock, som så van­ligt är i dröm­mar när man hop­par eller ram­lar eller blir knuf­fad, så vak­nade jag till i några sekun­der, och som­nade sedan om igen. När dröm­men tog sin bör­jan igen befann jag mig på samma plats, men i ett nytt sam­man­hang. De män­ni­skor jag nu omgav mig med var skå­de­spe­larna i deras natur­liga miljö : bakom det kon­stru­e­rade sce­ne­riet. Det fanns mer natur­liga bostä­der där de bodde och sov — dock till­sam­mans som arbe­tare, inte enskilt i rela­tio­ner eller famil­jer — mat­sa­lar där de intog sina mål­ti­der, och loka­ler där de hade möten som fram­förallt gick ut på att pla­nera hur stu­die­be­sö­ken skulle gå till, dis­ku­tera hur de olika besö­kar­nas fram­åt­skri­dan­den såg ut och hur man kunde påverka dem. Skå­de­spe­larna var många. Om stu­di­e­grup­pen bestod av högst 20 per­so­ner, så var skå­de­spe­larna minst 75–100 per­so­ner, eller fler. De före­föll mig som en stra­te­gisk insats­styrka som pas­sio­ne­rat lade all sin kraft på detta fåtal besö­kare, att påverka dem i “rätt rikt­ning” (som jag ännu inte hade full­stän­digt klart för mig vad det var). Eftersom de var så många kunde jag lätt gå upp natur­ligt i grup­pen, men höll mig ofta avsi­des för att und­komma att bli påkom­men. Till en bör­jan ver­kade de som sagt pas­sio­ne­rade och tyck­tes verka av egen vilja, men efter ett tag insåg jag att detta inte var fal­let: jag fick veta att samt­liga skå­de­spe­lare hade sökt sig till arbe­tet på anlägg­ningen med huma­ni­tära motiv: de ville påverka män­ni­skor kon­kret på ett sätt som de inte ansåg sig lyc­kas med när de skå­de­spe­lade kom­mer­si­ellt. Över­lag var de flesta skå­de­spe­lare oru­ti­ne­rade och mindre fram­gångs­rika “i verk­lig­he­ten”, och detta var höjd­punk­ten i deras kar­riär. Deras lev­nads­för­hål­lan­den var hel­ler inte de bästa. Led­ningen för anlägg­ningen hade beord­rat att rela­tio­ner deme­mel­lan inte fick äga rum, att all deras energi skulle foku­se­ras på det fåtal besö­kare som kom varje år. Under ett år arbe­tade skå­de­spe­larna gente­mot ett litet antal stu­di­e­grup­per, ibland så få som två eller tre, bero­ende av hur lång tid det tog för del­ta­garna att utveck­las. Många var miss­nöjda, även om de stre­tade på.

Jag bör­jade delta i skå­de­spe­le­riet, på en grund­nivå. Jag var en av kon­tors­ar­be­tarna och fick sjunga min egen vers i musi­kal­num­ret. Jag minns väl­digt få “egna tan­kar” från denna del av dröm­men. Den första delen av dröm­men, när jag del­tog vid fest­lig­he­terna på kon­to­ret till­sam­mans med But­ler är väl­digt tyd­ligt: de soci­ala reg­ler och för­vänt­ningar som rådde där var uppen­bara för mig, och jag minns detal­jer såsom klä­der, pors­lin, ges­ter. Den tredje delen av dröm­men är sna­rare dröm­lik, dim­mig och gene­rell, över­gri­pande. Jag minns att jag ald­rig rik­tigt togs upp i gemen­ska­pen hos skå­de­spe­larna, antag­li­gen just eftersom jag inte var någon skå­de­spe­lare i grun­den, och där­för dålig på att utföra mitt dags­verke. Jag kände mig oftast utan­för de bägge are­norna som hade bil­dats mel­lan stu­di­e­grup­pen och skå­de­spe­larna. Stu­di­e­grup­pen blev allt­mer för­vil­dad, oci­vi­li­se­rad och jag bör­jade ana vad resul­ta­tet med stu­die­be­sö­ken och anlägg­ningen var. Fler och fler av dem bör­jade vandra i väg för sig själva, i sina egna tan­kar. Ibland kunde de gå nakna över tor­get, ove­tan­des. Snart levde de iso­le­rade från varandra i sina egna bostä­der och tyck­tes fullt nöjda med detta. Nya stu­di­e­grup­per anlände, och jag satt vid min skriv­bords­plats och arbe­tade med de pap­per jag bli­vit olagd att sor­tera, samt sjöng min vers i musi­kal­num­ret, men fick ald­rig delta i någon av de mer avan­ce­rade sce­nerna där stu­di­e­grup­perna bör­jade spåra ur. På kväl­larna del­tog jag i dis­kus­sio­ner om hur stu­di­e­grup­pen utveck­la­des, pre­sen­te­rade mina anteck­ningar i kort­het. I slu­tet av dröm­men hade jag en för­bju­den kär­leks­re­la­tion till en annan av skå­de­spe­larna, men den var trå­kig och ode­tal­je­rad. Jag sak­nade det arbete som jag ald­rig hun­nit påbörja i den första delen av dröm­men, jag sak­nade But­ler som hade fört mig till anlägg­ningen och allt det vi delat under bil­tu­ren dit. En mor­gon hit­tade jag en dörr i muren som löpte runt anlägg­ningen, och jag tog mig ut. Utan­för anlägg­ningen fanns en över­gi­ven och all­mänt för­fal­len hamn med en brygga som jag gick ut på och tit­tade på vatt­net, pre­cis som i vide­o­fil­men But­ler hade visat på per­sonal­fes­ten. Jag hade jeans­shorts på mig, pre­cis som i fil­men, men även andra klä­der. En t-shirt, tygs­kor och en spor­tjacka. Då vak­nade jag ur dröm­men och kunde inte somna om igen, och istäl­let skrev jag ner allt det här.

* * *

Vis­ser­li­gen tviv­lar jag på att någon över­hu­vud­ta­get orkat läsa den här tex­ten. Dels för att den tro­ligt­vis inte är sär­skilt intres­sant för någon annan än mig själv, men också för att den är inef­fek­tiv och lång. Där­för känns det sär­skilt tryggt att fak­tiskt lägga ut den här. Det är första gången (för­u­tom i mel­lan­sta­diet då vi fick i upp­drag av en lärare att föra dröm­dag­bok som vi sedan skulle rita bil­der till i sko­lan) jag skri­vit ner en hel dröm så detal­je­rat som möj­ligt, och oav­sett det lit­te­rära resul­ta­tet  - jag hade inga lit­te­rära ambi­tio­ner med detta alls, utan skrev allti­hopa i ett flöde så gott jag kunde komma ihåg hän­del­se­för­lop­pet — så är jag glad att jag gjorde det.