]]> http://blog.sofieviolett.se/2010/15-juni/feed/ 0 http://blog.sofieviolett.se/2010/21-maj/ http://blog.sofieviolett.se/2010/21-maj/#comments Fri, 21 May 2010 14:45:24 +0000 S http://blog.sofieviolett.se/?p=238

I dagarna två har jag suttit klistrad vid min Mac och lärt mig 3D-modelleringsprogrammet SketchUp, designat för att användas av arkitekter, civilingenjörer, kreatörer m.fl. Detta för att min nästa akvarellmålning ska utgöras av en detaljerad interiör (ett kontorsväntrum), och jag litar inte på min förmåga att arbeta med exakta perspektiv fullt ut. Med hjälp av SketchUp tar jag fram stödlinjer för framförallt golv, väggar, tak och ett fåtal möbler. Den första dagen var hopplös, programmet ville inte lyda mig och jag har mindre än inget tålamod när det kommer till (en grov generalisering, i brist på bättre samlingsbegrepp) tekniska hjälpmedel. Jag förväntar mig att jag ska lista ut hur saker och ting fungerar på några minuter, och om inte så blir jag överdrivet besviken på mig själv och – i förlängningen – alla i min omgivning. Hur, när och varför denna förväntan bildats har jag ingen aning om, det är egentligen ganska förvånande och tveksamma känslor. Den andra dagen gick det mycket bättre, jag blev snabbt stadigare på handen, förstod varför vissa verktyg beter sig som de gör, och kom till insikt om att jag inte kan placera ut saker random som i ett dataspel, utan faktiskt måste mäta ordentligt, tänka på perspektiv och horisontlinje m.m. Great success!

För att göra motivet mer dynamiskt ska jag för första gången måla en stor väggspegel, som ska reflektera rummet korrekt men samtidigt exponera mindre uppenbara beståndsdelar. Det ska bli väldigt spännande att sätta igång med den riktiga skissningen, troligtvis i helgen. Motivet ska även innehålla tre eller fyra män, som jag inspirerades att måla efter att ha mentalt slagits omkull av ett flertal otroligt vackra skulpturer som står på en kyrkogård i Michigan.

in other words ♥

I’m learning the 3D modeling program SketchUp, to do some rough sketching for my new watercolor painting. In two days I’ve more or less mastered it, after some semi-aggressive confusion. The images are print screens from some of the angles of the motif I’ve been elaborating with. It feels very exciting to get to work with an interieur, I’ve never really done so before.

En sak jag lagt märke till är att ju närmare jag kommer the end of a tavla, så att säga, dess då mer drar jag ut på det. Jag vill inte att arbetet ska slutföras, inte lägga ut pengar som jag knappt har på att få den inscannad, etc etc.

Den här gången försöker jag bemöta mig själv bättre när jag planerar nästa tavla … jag vill framförallt måla någonting som inte känns så världsfrånvänt och vackert, utan mer samtida och intimt förknippat med mitt eget liv istället för motiv och historier som visserligen är påhittade av mig, men som inte har mycket med mig själv att göra. Fick ett samtal häromdagen av en person som sett fotografierna på den nya tavlan och var entusiastisk (vilket i och för sig är väldigt roligt) och menade att den påminner mycket om det jag gjorde för länge sedan, att den är vacker och ”säljbar”. Jag fick minst sagt panik. Vill dra nytta av den öppna krokin på underbara Mäster Olofsgården i Gamla stan som jag deltagit i, tillsammans med en ny vän. Samtidigt har jag en del tankar jag vill få ut, om neuroticism och navelskåderi i allmänhet, och om män i synnerhet.

Fler fotografier från the West Pier finns här.

foto 1, foto2

]]> http://blog.sofieviolett.se/2010/13-maj/feed/ 2 http://blog.sofieviolett.se/2010/7-maj/ http://blog.sofieviolett.se/2010/7-maj/#comments Fri, 07 May 2010 16:09:35 +0000 S http://blog.sofieviolett.se/?p=218

… en månad och en vecka senare så har jag åtminstone kommit på en titel: Dress rehearsal. Nu är det bara himlen och piren kvar. Min favoritdel av målningen än så länge är den röda bojen i motivets mitt. Jag tänker mig den som ett förtöjt hjärta, livsviktigt.

Sunkiga digitala foton på arbetet med min nya akvarellmålning. Meanwhile anstränger jag mig för att inte ha ångest över att jag för tillfället målar så… väna motiv. För att dämpa de psykedeliska elementen ska jag måla allt annat i s/v.

Deprimerande fakta: detta har tagit 14 dagar att måla, och jag har målat nästan konstant mellan 09.00 – 18.00/21.00 varje dag. Guinness Book of World Records: har ni någon avdelning för personer som gör saker väldigt snabbt? Ring inte mig, jag ringer er.

in other words ♥

Work in progress – digital shots of my newest watercolor. At the moment, it’s a bit to fair for my own taste: therefor, everything else will be colored in b/w.

Idag är första dagen som jag har min ateljéplats på Volontaire. Under fyra veckor ska jag sitta här och bara måla i princip varje dag – vilket man ju kan konstatera redan från början är smått ohållbart: därför hoppas jag att det även blir en del inspirationsbloggande.

Ovan syns Nils Blommérs ”Ängsälvor” (1850). Blommér föddes 1816 i Blommeröd, Skåne, och avled 1853 i Rom i sviterna av en lunginflammation, endast en vecka efter vigseln med konstnärinnan Edla Gustava Jansson. Så sorgligt, nästan redo för Malou von Sivers blöta ögon. Han var panteist och naturmystiker och influerades av nyromantikerna Geijer, Atterbom och Stagnelius(som är omöjlig att inte mytologisera, åh!) och hans tro på den besjälade naturen resulterade i en romantisk motivsfär starkt påverkad av folkvisor och älvor, o.dyl. Syftet med ovan motiv kan man anta var att bilda någon sorts andlig fläta av älvornas dans för att visa på besjälandet av naturen. Men vilken funktion fyller mannen till häst, som syns i bakgrunden? En avskärmad betraktare, som står utanför flätan? Oh, well..

Motivet är väldigt trevligt: sättet de knyter an till varandra i en invecklad fläta, den ömsesidiga beroendesituationen, de vackra böljande linjerna de skapar tillsammans … det enda jag kan tänka på när jag betraktar målningen är konstsimmerskor som tränar på sina rutiner. Så, nu ska jag göra min egen version av Blommérs motiv, fast med kämpande konstsimmerskor istället för älvor, i en översvämmad ängsmiljö.

Tack bästa Camilla som grävde upp Blommérs tavla åt mig, efter att jag kastat åt henne en pinsamt vag beskrivning. Any konsthall would be lucky to have her.

in other words ♥

Today is my first day at my studiospot at Volontaire – I’m so happy about it! Four long weeks of doing nothing but getting up early in the morning, having a reason to wash my hair every other day, painting all day at a great white desk, surrounded by intelligent and funny people (huge understatement, btw!), eating lunch out … etc etc you get the point. Today I’m starting out the work with my new watercolor, which is strongly influenced by Nils Blommérs ”Ängsälvor” (see above) – but instead of dancing fairies, I’m drawing synchronized swimmers practising their rutines.

Igår överraskade P med ett förstoringsstativ/glas som jag kan använda när jag målar detaljer. Om jag ska måla av någonting kan den även hålla i fotografier o dyl. Det känns nästan som att den har en egen personlighet!

Obehagligt.

in other words ♥

I’m doing some progress when painting the cabbagefield, although the scanning is beyond poor. Right now, I’m counting the days until I get to use a free studioplace in April, hurray!

Har återupptagit arbetet med den akvarell jag påbörjade under senhösten -09. Den liknar The Little Knitters, på så vis att jag använt mina bläckpennor minimalt och istället försökt att fokusera på att inte ha några stödlinjer när jag målar. Detta är fortfarande det mest utmanande sättet att måla för mig, eftersom det tar längre tid och kräver planering. Inspirationen till tavlan A matter of raising crystal from cabbage kom då jag googlade efter gud vet vad, och av en slump fastnade för ”crystalcabbage”, som jag i efterhand nästan inte kunnat hitta någon vettig information om. Den verkar överlag vara en hemskt fånig sorts kristall, men jag tyckte trots allt att kombinationen av den jordiga, billiga kålen och kristallens hårda, regelbundna struktur var intressant.

I normala fall brukar jag bestämma mig för ett motiv och sedan genomföra det, och det tillhör sällsyntheterna att jag ”leker fram” – eller lämnar ett ofullbordat – motiv. Tror att det är kopplat till min ständiga ovilja att improvisera. Men efter att jag fick reda på om den kommande utställningen gjorde min kreativitet minst sagt en djupdykning. Jag började kritisera de akvareller som snart ska ställas ut, och upptäckte för varje gång jag betraktade dem fler och fler saker jag önskar jag kunde göra om, göra bättre. Sedan dess har jag dessutom påbörjat och slängt ett flertal motiv – säkert en sund utveckling, men det kändes snarare som misslyckande och ett utslag av dåligt självförtroende och stress.

Mina tankar började upptas mer och mer av frågan om kreativitet och kritik, och den fina linjen mellan fult och fint, billigt och dyrbart, ofärdigt och fullbordat. You get the point. När jag kritiserade det jag målat så utgick jag från minnen jag hade av när motivet var ofärdigt och skröpligt, md synliga stödlinjer och utsuddade misslyckanden, bildgooglade utskrifter för att hjälpa till med perspektiv och form osv. Processen är i slutänden mer närvarande än det fina resultatet. När processen pågår finns målet, resultatet, förhoppningsvis i sikte. Men när det är uppnått kan jag bara känna processen värka och dunka. Nu kanske detta låter hemskt pretentiöst om jag endast talade om ett antal akvareller, men det är ungefär så jag relaterar till det mesta jag och andra gör/hur vi lever etc.

Under kristallkronan är tanken att ett kålfält ska breda ut sig. När målningen är färdig tror jag att den kommer att ge en ganska bra bild av känslan att hänga i luften mellan det ofullbordade som känns fult och ostrukturerat, och det okrossbara, kristallklara.

in other words ♥

Some work-in-progress-shots of the watercolor I’m working on at the moment: A matter of raising crystal from cabbage. The inspiration came when I stumbled upon a certain kind of crystal called ”crystal cabbage”, which made me think about the unusual combination of the cheap, earthy cabbage and the solid and structured crystal and how the difference between them might not be of such large measures. When the watercolor is finished, there’ll be a large cabbagefield stretched out beneath the tree-chandelier. The intertwining of the two uneven materials is suppose to reflect somehow on the relations between creativity and criticism, ugly and pretty, cheap and expensive, undune and finished. How, I’m not sure yet.