Min nöjdhet i bruket av arkitekritarprogrammet SketchUp för att jobba fram min interiör känner inga som helst gränser. Det är bedrövligt att orientera sig i fysiskt, men underlättar mycket när jag ska konstruera en spegelreflektion av motivet. SketchUp, jag ska aldrig lämna dig. Jag ska ingå lustfyllt äktenskap med dig, och sedan ska vi renovera oss genom tillvaron och långsamt plågas till döds.
Kammerspiel är snart avslutad. Kvar att göra nu: hår, golv, spegelbild, utsikt.
Första utkast till en beställning på skivomslag, som ska få andra färger än de ovan. Lyssnade på Frank Ocean’s nostalgia, ULTRA när jag jobbade, kanske en förklaring till att det blev som det blev.
Sedan ett par veckor tillbaka huserar jag i min ateljé på Liljeholmen, och försöker att inte tänka mig hur länge sedan det var som jag egentligen borde ha börjat använda den. Men eftersom att jag redan börjat tänka på det så finns det ingen återvändo: Jag fick ateljén för nästan exakt 11 månader sedan, efter sjukt mycket tvekande över huruvida det verkligen är ekonomiskt gångbart för mig att ha en ateljé eftersom jag säljer konst väldigt sällan. Svar på det är: nej. De första tre månaderna som jag hade ateljén så hade jag parallellt ateljéplats hos Volontaire, vilket var awesome. Sedan arbetade jag heltid under sommaren, blev trakasserad av en aggressiv man, samt åkte på semester till Sorrento. När jag kom hem från semestern så fick min mamma en hjärnblödning och höstens inslag av att jobba på mitt kulturella kapital var extremt få och motvilliga. Under september-februari hyrde jag ut ateljén och tänkte att jag inte kan hålla på och investera i mina intressen. Och nu är jag här. Hurra.
Tycka vad man vill om filmen, men de alternativa teaserplanscherna av La Boca är så vackra. Alla filmer borde göra så inför sina premiärer. Kanske speciellt extremt dåliga och plumpa filmer. Änglagård 3 goes art deco.
update: Top 10 of 2010 / Sam Smith
Mina älskade anatomiska skolplanscher hängde med hemifrån, efter att ha lämnat plats åt en målning av Christopher Rådlund.
Och akvarellen, som jag nu döpt till Kammerspiel, är på g. Jobbar med nyanser som drar åt guld och silver samtidigt, kan man säga. Har hittills fått höra att den skiljer sig ganska mycket från det jag gjort tidigare, vilket jag håller med om och är glad över. Jag vill bort därifrån.
Häromveckan skrev jag litet om att jag börjat om med min målning — att skissa motivet en andra gång tog ungefär två veckor. Det var så värt det. Jag blir mer och mer övertygad om att jag lider av horror vacui. Rädslan för att lämna ett område tomt, eller så nära som tomt, i en målning håller mig till och från uppe om nätterna. När jag började med den första skissen innehöll den snart en mängd störande element som bara fyllde funktionen att dekorera, samt att ta fokus från det jag vill säga. Kommer ihåg att P tittade förbi mitt skrivbord och såg bekymrad ut. “Varför gör du så där?” frågade han. “Vad fyller det här för funktion? Det ser inte bra ut.” Jag kommer ihåg att jag blev rasande på honom, behärskade mig och vänligt avvisade hans invändningar samtidigt som jag tänkte att han har så rätt, och sedan valde att glömma bort den tanken i flera månader för att till sist vara så gulligt dramatisk att jag klippte sönder det tjocka akvarellpappret för att markera för mig själv att enough is enough. Jag tror att det hänger samman med min rädsla för hantverk, och för att blotta nacken. Ibland när jag samtalar med personer jag inte känner så bra om mina målningar / tjuvlyssnar på utställningar när andra pratar med varandra om mina målningar så hakar jag upp mig på att det är samma sak som återkommer. Jag själv beskriver målningarna som detaljrika och lägger stor tyngd vid att de tar väldigt lång tid att färdigställa. Som att jag måste legitimera resultatet med att “även om det inte blev så bra så ska du veta att det var väldigt jobbigt att göra det”. Andra beskriver målningarna som detaljrika och kanske litet för dyra, men skjuter in att det ser ut som att de tar väldigt lång tid att färdigställa och att allting väl måste ha sitt pris. Inget fel i det egentligen, när jag själv går på vernissage diskuterar jag ofta teknik framför innehåll. Jag älskar att ta reda på och fundera över prissättning. Jag behöver nästan alltid några timmar för att smälta de meningar och betydelser jag tagit del av. Dock är det svårt att fly från faktumet att jag ofta gömmer mig bakom detaljer och utsmyckningar istället för att låta motiven komma till sin rätt, jag kan vara ganska ryggradslös faktiskt. När någon frågar mig “och vad gör du då?” så försöker jag alltid avstyra till relevant fråga no.2 “och var bor du då?”, eftersom jag bor innanför tullarna. I lördags bestod jag av 60% champagne i en etagelägenhet på Östermalm som ser ut som ett vuxet dockskåp (obs, positivt) och pratade med en bekant f.d. gallerist som jag respekterar mycket som menade att hantverksaspekten av mina målningar är någonting extremt positivt och spännande. Jag blev så jävla glad och ska nu ompröva spridda delar av mitt självhat. Funderar på att hålla min ickeexisterande konstnärliga utbildning ansvarig för diverse ångest. På utbildningar lär man sig snabbt att om man inte kan motivera och formulera det man arbetar med så kommer ingen annan att lägga tid på att göra det heller. Nu ska jag lära mig att måla trästruktur i akvarell.
TOO LONG DIDN’T READ: Jag gjorde fel, nu försöker jag att inte göra det.
