Det hör till nödvändigheterna att återkomma till sig själv och ompröva, då och då. Särskilt effektivt kan det vara att vänta ett bra tag efter exempelvis nyårsafton innan man tar tag i detta projekt. Jag tänker nu närmast på när jag skrev texten If we don’t burn, how will we light up the night?, som jag fortfarande är väldigt nöjd med, och när jag till fullo kände att jag ville fylla min existens med titelcitatet. Jag var törstig och ville dricka denna utgångspunkt som en inte exlusiv utan snarare allmänt uppskattad, drink. Som om ingenting speciellt händer egentligen, bara brinna på samma sätt som när rökare slinter med fingrarna över sina tändare varje dag.

Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit?
Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit?
Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit?

Men nu undrar jag för vem fans skull det är tanken att man ska brinna och lysa upp natten, på det där viset? När dagarna ändå är så mörka. Jag tänker på mammas vuxenblöjor, och på diplomaten som ser ut som Jake Gyllenhaal som en gång frågade mig “Vad är dina vinterreseplaner? Jag får väldigt många flygpoäng i min tjänst. Jag kanske kan ta med dig, någon annanstans”. Si nous ne brûlons pas, com­ment éclai­rer la nuit? Den på ytan enorma kontrasten mellan dessa båda företeelser är då man studerar dem närmare snarare mikroskopisk eftersom bägge handlar om livets allmänna tjaskighet, oavsett bajs och mediciner eller flygpoäng och polisonger. Jag tror inte att det spelar någon vidare roll om det, alltså livet, utspelar sig i en liten stad i Bergslagen eller i Antwerpen. Det kanske är därför jag aldrig har haft någon utpräglad reslust, en åkomma som tycks drabba så många andra. De längtar till NY och till Berlin, de längtar till Tokyo och till Rom. Jag avundas dem. Jag längtar bara hem. Oftast hem till någon annan, tyvärr.

Ovan synes två fotografier av samma varggrop, som ligger i Tribäck, Småland. Den är kallmurad för att den pressumtiva vargen inte ska kunna ta sig upp när den väl tagit sitt sista snedsteg. Och det finns varggropar som syns på satellitbilder! Om jag i maj 2012 tänkte att alla de små ljusprickarna som täcker kontinenterna och som glöder på satellitkartorna om natten är prostituerade satta i brand, så tänker jag i januari 2013 istället att man på satellitbilder ibland kan få syn på en grop här och där, som funnits där sedan tidernas begynnelse enkom för att TYP förgöra dig. Gå inte ner i den då, hallå.

Jag ämnar inte på något vis försöka sammanfatta mitt 2012, eftersom det skulle vara att påtvinga Internet alldeles för mycket jävlighet i relation till den jävlighet som redan härskar här. Men det finns trots allt företeelser som hade tagit sig ut väl i en sådan jävlig sammanfattning, såsom den döda svanen på fotografiet ovan. Den 27 november gick jag från mitt arbete på Regeringskansliet den korta promenaden till Åhléns City för att dröna runt på min lunch. På vägen tillbaka, just när jag passerar Stadsteatern träffade svanen gatan endast några få meter från mig. Den störtade från himlen, och jag är osäker på om den dog av smällen mot asfalten eller om den redan var död när den började falla. Jag gissar på det senare, för annars borde väl dödsryckningar och liknande ha ägt rum. Detta skulle kunna säga någonting om kulturens tillstånd, kanske. Alldeles till höger om min bild så satt en man som tiggde pengar (han sitter nästan alltid utanför Stadsteatern, jag hade sett honom där tidigare), som var ännu närmare än jag var att träffas av himlakroppen i huvudet. Många andra stannade för att fotografera, och valde då att inkludera mannen i bilden. På dålig engelska försökte han försvara sig, “I don’t want to be in your pictures! Stop taking my photograph!” Om man tycker att det är obehagligt med döda svanar som faller från himlen, så kan jag låta meddela att det är än mer obehagligt med människor som inte gör skillnad på en död fågel och en levande man som är hungrig.

reglerna
1. Ta fram din mobil.
2. Bläddra igenom din inkorg.
3. Stanna när du räknat till tio och skriv första meningen i sms:et.
4. Gör likadant på varje fråga.

 Detalj från Botticellis Madonna with Child and Singing Angels. Det ser ut som att de väntar på att få sms?

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Same here!!!

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
What’s happening? What are you doing? Where are you? What the fuck?

3. Vad är det första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
Återkommer som sagt.

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Ja, men undantag förändrar inte livet.

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Mitt gamla japanska bynamn var Ohayo anatano neko, grovt översatt betyder det, mannen som kan tala med havet.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Oh!!!!! Well, it’s still aval.

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Lyssnar på Annie Lennox och drabbades av en plötslig längtan efter dig. <3

8. Vad vill du höra mest av allt?
Var tvungen att ta en extra klunk vin pga blev så upprörd.

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
*bjäbbar mot månen*

10. Din romantiska replik?
Har en klimakterietant som omfamnar mig bakifrån och för mina händer fram och tillbaka över den fuktiga leran. Jag kommer när panflöjterna tystnat. 8ish.

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Hej igen! Visst har du koll på att du betalar handpenning på 10% inom 1 vecka? Dvs 162.000 SEK.

Jag, lördag morgon den 24 november 2012, framför en stor karta över Antarktis som tidigare hängt på Utrikesdepartementet men som fick följa med mig hem efter deras senaste kartutrensning. Nu hänger den i mitt vardagsrum. Jag fick även med mig kartor över Vitspetsbergen, Edgeöarna, Nordaustlandet och Stilla havet. Se så glad jag är över detta förvärv. Jag har tänkt väldigt intensivt på att kanske montera ned kartorna från väggen och försöka stryka bort deras vikveck genom att lägga ett lakan mellan kartan och strykjärnet. Men de omfattande strukturella förändringarna i min tillvaro som skulle krävas för att jag skulle ta mig an ett sådant strykprojekt, är inte av denna värld.

Igår var jag på pre-vernissagen av Nationalmuseums nya, och sista innan renoveringen, utställning Stolthet och Fördom som handlar om villkor och möjligheter för kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige 1750–1860, med betoning på den historiska kulissen à mannens välvilja för att kvinnan nå framgång och gå mot en mer professionell yrkesroll. Utställningen innehåller ungefär det man kan förvänta sig, nämligen målningar — och då främst porträttmåleri — av kvinnliga konstnärer. Det är inte så anmärkningsvärt. Vad som däremot är anmärkningsvärt är de “informationspunkter” som ger information om konstnärerna. Information såsom vad de hade för utmärkande karaktärsdrag (de mesta karaktärsdragen är av väna eller blyga slag), eller om de hade något särskilt problem (ex. “Problem: depression”). För att vara en utställning med syfte att lyfta kvinnliga konstnärers arbete och diskutera de villkor som dessa under sin livstid existerat och arbetat under, är jag förvånad att man väljer att presentera deras karaktärer med hjälp av någon sorts Helgon.net/Lunarstorm-logik. Kanske anses det folkligt tilltalande, eftersom de flesta av oss uttrycker oss på just detta sätt, oavsett om det är genom korta, kategoriserande texter eller beskrivande bilder med dekorativa filter. Jag orkar inte basha vare sig Facebook eller Instagram i denna text, dock. Jag försöker istället att vara litet välvillig, och tänker att de personlighetsdrag som är så väletablerade i narrativet om de manliga konstnärsrelikerna, såväl putslustigheter om avskurna öron som galenskaper. våldsamheter och självmord, givetvis saknas när man diskuterar vissa kvinnliga, men framför allt relativt ouppmärksammade, konstnärer. Kanske känns det då bra att presentera den information man trots allt hittat om en persons eventuella blyghet eller depression på en vit poster jämte konstsamlingen. Om det hade varit tal en utställning med främst manliga konstnärer så kan jag inte föreställa mig att man skulle välja att ange deras karaktärsdrag eller framstående problem med samma utformning som mellanstadieelever förkovrar sig i att noga utkristallisera sina identiteter med hjälp av “Favoritglass: jordgubb” eller “Hatperson: matteläraren”. Jag ser redan fram emot nästa utställning med fokus på kvinnors skapande. Nu ska jag sätta mig i cirka tjugo-trettio minuter och läsa om vad mina vänner har för favoritband och vilka länder de rest till och vilka höstskor de ska använda, för att komma fram till vem av dem jag tycker bör få en central plats i historieskrivningen. Sedan ska jag träffa min psykolog. Hej då!