… ett ord ur Yaghanspråket från Tierra del Fuego, som anses vara ett av de svåraste orden att översätta. Det beskriver ”den blick som delas av två personer som bägge önskar att den andra ska initiera någonting som bägge känner ett begär till, men som ingen av dem vill påbörja”. Jag undrar om det händer ofta där.
update: det finns tydligen bara en människa kvar som kan tala Yaghan. Det är poesi!
Hade egentligen tänkt skriva någonting om en revolutionär politisk och konstnärlig strömning under 50-60-70-talen i Frankrike, men det är ju svårt att inte istället uppmärksamma Liljevalchs nya utställning ”Eljest”, och likheten dess loga har med klubben ”Eljest”:s som jag hjälpt några vänner att anordna ett par gånger det senaste året. Bon!
Totalt irrelevant för alla andra men nästa gång någon dör och jag får för mig att blogga om det så vill jag inte råka söka upp föregående inlägg och därigenom missledas. När jag skrev det så rationaliserade min hjärna bort den bortgågna person som kändes allra mest – har således inte sju utan åtta, och inom några dagar nio, stycken begravningar på mitt samvete*. Jag är därför idag högt imponerad av min hjärna för att ha åstadkommit denna förnekelse åt mig, alldeles gratis dessutom!
* Jag tyckte mest det lät kul att skriva så. Jag snittar även dagligen 1,5 flaskor juice ur Brämhultskylskåpet på Volle. Baserar hm… hela mitt hälsotillstånd på det faktiskt. Mitt samvete är snart fullt!
Dessa fantastiska illustrationer har Si Scott på sitt samvete. Hans portfolio är equally fantastisk. Det måste vara tungt att bära en sådan talang.
Sju liv, nio böcker. Mind you, kids. Imorgon går startskottet för sommarlånen.
Det tog mig en hel kväll att ta mig över och igenom – inte förordet (det finns inget) eller första uppslaget i Darling River, utan – den textade insidan av pärmen. PÄRMEN. Läste det om och om igen. Där har Stridsberg diktat en egen encyklopedi, relaterad till romanens innehåll, med uppslagsord och begreppsförklaringar över sådant som döden i barnsäng, döden, underjorden, den första tiden, begärets melankoli, fotografiet och ljusets flykthastighet, försvinnandets estetik, teorin om spegelparadoxen, m.fl.
På fredag ska jag sätta mig på 06.00-tåget mot Göteborg och gå på min sjunde begravning, den första jordbegravningen. När den tropiska hettan fortfarande slickade Stockholms bleka gator hade jag en irrande tankegång om att katter sägs ha sju liv = sju liv equals sju stycken begravningar = equals att nu blir det inga fler begravningar för mig, brunnen har sinat, ingen mer kommer att dö. Jag fylldes därefter av en idiotisk glädje, det kan kanske ha varit det mest anmärkningsvärda uttrycket för naivitet från min sida på väldigt, väldigt länge. Jag välkomnar det.
Stridsberg skriver ”Vi ger oss av ensamma och har därefter inte någon möjlighet att återvända och ställa saker till rätta. Förutsättningar för människans överlevnad är förmågan att förtränga detta absoluta villkor och skjuta bort tanken på alla de som försvinner omkring oss. Oförmågan att ingripa till hjälp för andra levande varelser har alltså sin naturliga förklaring i driften att förbli levande.” Precis som alla andra måste jag skriva att jag precis som alla andra älskar älskar älskar Nabokovs historia om Dolores Haze och Humbert Humbert, framför allt för att jag inte tycker att det finns någonting mer lockande än författare/konstnärer som i sin litteratur/konst helhjärtat lyckas göra ett särskilt sällsynt och/eller ”förbjudet” perspektiv giltigt, som får mig att sluta ifrågasätta och istället se och känna och lukta på ett liv som jag aldrig annars skulle ha möjlighet/lust att närma mig på annat sätt. Någon som går all-in, utan att bara ha en särskilt begåvning när det kommer till att återge förlopp. Men Nabokovs solsida måste precis som majvärmen vända blad för nya svenska författarmoln, åska, aska och smuts.
I dagarna två har jag suttit klistrad vid min Mac och lärt mig 3D-modelleringsprogrammet SketchUp, designat för att användas av arkitekter, civilingenjörer, kreatörer m.fl. Detta för att min nästa akvarellmålning ska utgöras av en detaljerad interiör (ett kontorsväntrum), och jag litar inte på min förmåga att arbeta med exakta perspektiv fullt ut. Med hjälp av SketchUp tar jag fram stödlinjer för framförallt golv, väggar, tak och ett fåtal möbler. Den första dagen var hopplös, programmet ville inte lyda mig och jag har mindre än inget tålamod när det kommer till (en grov generalisering, i brist på bättre samlingsbegrepp) tekniska hjälpmedel. Jag förväntar mig att jag ska lista ut hur saker och ting fungerar på några minuter, och om inte så blir jag överdrivet besviken på mig själv och – i förlängningen – alla i min omgivning. Hur, när och varför denna förväntan bildats har jag ingen aning om, det är egentligen ganska förvånande och tveksamma känslor. Den andra dagen gick det mycket bättre, jag blev snabbt stadigare på handen, förstod varför vissa verktyg beter sig som de gör, och kom till insikt om att jag inte kan placera ut saker random som i ett dataspel, utan faktiskt måste mäta ordentligt, tänka på perspektiv och horisontlinje m.m. Great success!
För att göra motivet mer dynamiskt ska jag för första gången måla en stor väggspegel, som ska reflektera rummet korrekt men samtidigt exponera mindre uppenbara beståndsdelar. Det ska bli väldigt spännande att sätta igång med den riktiga skissningen, troligtvis i helgen. Motivet ska även innehålla tre eller fyra män, som jag inspirerades att måla efter att ha mentalt slagits omkull av ett flertal otroligt vackra skulpturer som står på en kyrkogård i Michigan.
in other words ♥
I’m learning the 3D modeling program SketchUp, to do some rough sketching for my new watercolor painting. In two days I’ve more or less mastered it, after some semi-aggressive confusion. The images are print screens from some of the angles of the motif I’ve been elaborating with. It feels very exciting to get to work with an interieur, I’ve never really done so before.
Det är konstigt. Hur jag kan få ett samtal om att en släkting till mig dött i en stroke, 96 år gammal, bara någon timme efter att jag konstaterat att det måste vara sommarens första dag, då jag från balkongen iakttagit att det finns lättklädda kvinnor nere i Luxparken, och senare att åtminstone ett pucko hoppar i det krispiga blå vattnet från båtbryggan. Han var pensionerad brandman och en riktig göteborgare: inget annat än göteborgare dög heller, vilket jag blev raskt påmind om varje gång jag besökte honom på somrarna i den flagnande gula trävillan i Göteborgs skärgård som han byggt själv, med dammen och fontänen och gillestugan och utomhusduschen och stenmuren som han byggt själv och gurklandet som han anlagt själv och där han drog upp gurkor som såg ut som allt annat än gurkor och som jag inte ville äta. Jag var aldrig lika morsk som hans egna västkustbarnbarn, som gladeligen hoppade i från bryggan trots att man inte kunde se saltvattnet för alla maneter, och därför alltid i ett visst underläge som fortfarande kan reta gallfeber på mig. Men däremot var det där som jag på egen hand utforskade bergen och alla steniga krypin längs vattnet och kom hem med smutsiga fötter och ett tungt, solstunget huvud, fiskade krabbor med musslor och klädnypor och en gång fick upp en stor röd hona med ägg som jag genast släppte i igen, grät när vi åkte ut med båten och drog upp stora fiskar som sedan bankades ihjäl, skrev mina första noveller som alltid handlade om vackra män och kvinnor i segelklubbar som senare visade sig vara älskare och mördare, satt i timtal på bänken vid tennisplanen och såg på semesterfirarnas träning och utsåg mina personliga favoriter och när de ropade till mig och frågade om jag inte ville vara med så sprang jag genast därifrån. Jag kommer ihåg ljusgula cykelbyxor i bomull, en Mimmi Pigg t-shirt och röda sandaler. Sedan kommer jag ihåg hur tråkigt jag tyckte att det var när jag blev litet äldre. Det är egentligen inte särskilt konstigt.
Fantastiskt fotografi av the West Pier i Brighton, lånat av Jon Read. Se högupplöst här.
En sak jag lagt märke till är att ju närmare jag kommer the end of a tavla, så att säga, dess då mer drar jag ut på det. Jag vill inte att arbetet ska slutföras, inte lägga ut pengar som jag knappt har på att få den inscannad, etc etc.
Den här gången försöker jag bemöta mig själv bättre när jag planerar nästa tavla … jag vill framförallt måla någonting som inte känns så världsfrånvänt och vackert, utan mer samtida och intimt förknippat med mitt eget liv istället för motiv och historier som visserligen är påhittade av mig, men som inte har mycket med mig själv att göra. Fick ett samtal häromdagen av en person som sett fotografierna på den nya tavlan och var entusiastisk (vilket i och för sig är väldigt roligt) och menade att den påminner mycket om det jag gjorde för länge sedan, att den är vacker och ”säljbar”. Jag fick minst sagt panik. Vill dra nytta av den öppna krokin på underbara Mäster Olofsgården i Gamla stan som jag deltagit i, tillsammans med en ny vän. Samtidigt har jag en del tankar jag vill få ut, om neuroticism och navelskåderi i allmänhet, och om män i synnerhet.
Fler fotografier från the West Pier finns här.
… en månad och en vecka senare så har jag åtminstone kommit på en titel: Dress rehearsal. Nu är det bara himlen och piren kvar. Min favoritdel av målningen än så länge är den röda bojen i motivets mitt. Jag tänker mig den som ett förtöjt hjärta, livsviktigt.
