Mamma, fotograferad vid sitt dop av min morfar.

När jag satt i en taxi i två och en halv timme mitt i natten på väg till akuten och till den person som porträtteras på dessa foton, så gjorde jag som de flesta rationellt- men samtidigt romantiskt lagda människor skulle ha gjort: förhandlade hysteriskt. Om hon bara inte dör så lovar jag att jag ska göra x men sluta göra y eftersom jag ändå aldrig velat ägna mig åt y eftersom jag förspiller mitt liv på y. Men så snart tillståndet stabiliserades började min hjärna arbeta mer febrilt än någonsin med att fylla mitt liv med så mycket y att jag knappt kan röra mig. Under ett helt år har jag marknadsfört y för mig själv som logiskt, rätt sak att göra, men så här i efterhand kan jag inte tacka mig själv för min rationalitet eller omtänksamhet om vikten att ha en trygg grund att stå på.

Önskar att mitt omdöme inte var så grumlat av det senaste årets tragedier och små spridda motgångar, som rappa skurar. Önskar att jag kunde höja mig över allting och se den större bilden. Med ungefär samma inställning som alla våra samtidsanalytiker säger än det ena än det andra om vår tid så vill jag säga någonting om mig och min egen tid. Särskilt den senaste tiden. Men istället känns det som att jag quote negligently from a book I never read, varje gång jag försöker bena ut min situation. Jag blir uppmanad att skriva pro-con listor över alla möjliga alternativ och utgångar, och jag är säker på att jag gett andra samma råd själv. När jag tänker efter kommer jag på flera exempel då jag gjort det, nyligen till och med.

För några veckor sedan åt jag middag på en restaurang med en vän som jag förhör angående hans ‘livsval’ (jag hatar för övrigt att kalla det det, eftersom det finns informerade och oinformerade val, det finns påtvingade val, enkla och svåra, och situationer där man helt enkelt inte har möjligheten att göra ett val, etc.) och han beskrev det som att han i en viss ålder hade suttit sig ned (jag vill tro att alla som säger ”jag satte mig helt enkelt ner och (…)” faktiskt satte sig ner på riktigt, jag brukar själv ställa mig upp när något viktigt ska hända) och tänkt över vad han tyckte var roligt att göra, vad som utmanade honom till den gräns att han nästan inte kunde förstå det, vad som skulle ge honom ett skäligt uppehälle och vad han skulle kunna tänka sig att stå ut med att göra. Jag kan bli galen av att tänka på hur mycket jag skulle vilja vara honom: smart, snygg, genomtänkt och kanske framför allt informerad.

Jag börjar ana att jag hittills i mitt liv litat till något sorts slumpmässigt händelseförlopp, vilket förvånar mig då jag alltid sett mig själv som en genomtänkt och kontrollerad person som sällan låter sig svepas med. Det måste finnas ett mellanting här. Jo, jag tror att det finns en faktisk ideologi och sedan ett raster bestående av en inre vokabulär som får mig att tro att jag handlar i enlighet med det som jag känner och tänker, när det egentligen handlar om att täcka upp för det som inte görs, känns, tänks. Precis som i den uppsats jag skriver om en offentlig juridisk handling som rent ideologiskt förespråkar en idé men sedan genomgående använder en motsatt idées vokabulär och formuleringar för att driva igenom den egna ideologiska ståndpunkten. Kanske har jag gjort exakt samma sak själv.

Är otroligt stolt över min morfars skills på 50-talet då dessa fotografier togs. De är någonting bortom de fotografier som bara hamnar i ett familjealbum.  Med den lilla skillnaden att dessa fotografier bara hamnade i ett familjealbum då.

Tror jag får göra en serie av detta, troligtvis endast för mitt egna nöjes skull.

Förväntansfullt ghost child of a Christmas past.