Jag och Kimily hade ett poolparty i fredags.
Biennale Arte11: The Inadequate
Spanska paviljongen
Dora Garcia
L’INADEQUATO, LO INADECUADO, THE INADEQUATE
Den spanska paviljongen är den första man möts av då man skrider (ja, skrider) in på biennalområdet. Detta faktum ligger även till grund för 2011-års spanska konstnärliga representation: Dora Garcia reagerade starkt på att bli utvald till att representera sitt land, och en hel konstnärlig demografi. Känslan av att inte passa in i biennalsammanhanget, allieneringen, blev därför Garcias fokus för utställningen : studiet av olika aspekter av hur konstnärer använder marginalisering för att ge sin konstnärliga produktion en känsla av frihet — vilket på ytan kan te sig något motsägelsefullt. Tanken bakom paviljongen är ett delat skapande, som involverat ett flertal konstnärer, kritiker och författare, med Garcia som initierande kraft och värd: “The Inadequate aims to replace the idea of exhibition with that of occupation, the idea of an artist’s show with that of a theatre of exhibitions, the idea of a national pavilion with a pavilion known to a specific country and its history.”
Garcias aversion mot att representera i Venedig ligger även i biennalens natur, som hon menar är den värsta tänkbara platsen att visa och uppleva konst då man av sin biljett är begränsad att se samtliga paviljoner under 1–2 dagar, vilket forcerar konsumtion av kulturen. En anti-konst plats, enligt Garcia, som trycker på relationen mellan den gängse konst som Venedig svämmar över (PUN INTENDED!) av — och den konst som visas inom biennalområdets staket. Jag kan personligen känna en viss irration över detta, särskild då stadskärnan under biennaltiden erbjuder separatutställningar som är knutna till själva biennalen och de olika paviljongerna. Mycket av deras innehåll var enligt mig under all kritik, och stal mig uppmärksamhet från Venedigs övriga konstskatter.
Dora Garcia, har på sig Dior Homme för Vouge Italia.
I samband med detta ställdes exempelvis författaren Robert Walzers (“a clairvoyant of the small”, som var ganska söt och trulig) microscrips ut, som bidrog till utställningens tema genom perspektivet att skrifternas litenhet, och nästan omöjlighet att läsa — då han exempelvis gick plats med en längre historia på baksidan av ett visitkort, gav Walzer en total frihet i sitt författande. Vidare exponerades ett imponerande arkiv med anteckningar gjorda av högriskfångar vid slutna anstalter (troligtvis pga aspekten att deras anteckningar sker i ett oändligt rum, de trånga cellarna till trots, då anteckningarna aldrig bedömdes kunna lämna cellens fyra väggar), samt brev som oregelbundet skickats till den spanska paviljongen av poeten och grafikern Aldo Piromalli, som är känd för sitt kompulsiva brev– och paketskickande — brev som existerar i ett vakum och skapar en utställning i sig, inom den ordinarie utställningen. Allt arkivmaterial som exponerades utgjorde det material som låg till grund för Garcias performance, vilket jag tycker är otroligt sympatiskt.
Fotografier av film kan vara mer eller mindre framgångsrika. Ovan avbildar en film som visades på den spanska paviljongen, som utgjordes av en stor samling filmklipp. Trots klippens brokighet, olika genres, innehåll etc. så följer de logiskt på varandra, skapar en rationell handling och stämning. Trots att skådespelare, huvudroller och biroller, miljöer, bakgrundsmusik, etc. skiftar mellan varje klipp så är det trots allt fullt möjligt att följa regissörens tänkta intrig, och handlingens utveckling — vilket jag upplevde som en oerhört stark egenskap. Då har man verkligen något att berätta, och är väldigt bra på att berätta det. Älskade det. Blev sugen på att läsa en hårt intrigdriven roman som byter karaktärer och miljöer minst en gång per sida, dock ej skriven på 1900– eller 2000-talet. Kan. Bli. Svårt. I vilket fall tycker jag att paviljongens tema med delat skapande, i filmens fall ett ofrivilligt och forcerat gemensamt skapande, här yttrade sig väldigt väl.
I mitten av den spanska paviljongen satt en kvinna koncentrerat vid sin MacBook och skrev. Till en början trodde jag att hon var administrativt ansvarig, utställningsvärd eller kanske konstnär, men snart blev det uppenbart att det hon författade vid sin dator direkt publicerades på en skärm (likt filmskärmarna ovan) i ett av de andra rummen: hennes iakttagelser av besökarna, deras utseenden, rörelser, reaktioner och interaktioner. Performancen gick under namnet Instant Narrative, och producerade ungefär 500 sidor text varje månad. Målet med Instant Narrative var att understryka konstverkets fysik, samt att besökarnas närvaro fortsätter att lämna spår även i deras frånvaro.
Genuina exempel från tillfället då jag var där:
The padilgione is very hectic.
A young man knocks the floor platform before exiting. A girl in a dress enters with a slow pace. She observes the three horizontal display cases.
A young man with a green t-shirt holding a cappello straw hat tied around his neck that falls on his back.
With him is a red-haired girl who takes the same kind of hat attached to the backpack that carries the information they read on the back.
A young man with a white undershirt, a black pouch and a white hat in hand, smiles while watching the stage.
Spontant är detta en idé jag gillar, och jag tycker att den sätter fingret på mycket av det sker på utställningen som har väldigt litet med det utställda att göra, människorna, egenvärdet i att exempelvis en ung man, som ovan, en grön t-shirt och en hatt befinner sig i rummet och att detta dokumenteras. Kanske kan det också tangera något av det poserande besökarna emellan (som jag dock inte upplevde alls vid någon av paviljongerna) som man ofta kan uppleva på gallerier. Jag tänkte mycket på det hon skrev, och fann mig själv påverkad av det hon på något sätt skapade utan att involvera sig själv. För att försöka involvera henne i texten gick jag upp till henne, tittade på henne länge, samt tog detta fotografi — varpå hon tittade upp under en tid, litet besvärad, för att sedan fortsätta sin berättelse. Jag vet inte om hon kände sig tvungen att skriva “A girl (…) took a snapshot of me”, och vem i sådana fall denna me är i hennes korta återgivelse.
Även konsthistorikern Andrea Norris (PhD NY Uni) reagerade liksom jag, och fotograferade den skrivande kvinnan:
“On the platform I noticed a young woman typing. Then as I wandered around, I found a projection of typewritten text in Italian. Idly reading it, I realized that it was describing me walking past the typist and I spun around to look at her. Shortly after, the text recorded that the woman in the blue top [I] had turned to look at the typist and took a picture of her. I found it quite fascinating that someone was recording what she saw in the gallery and projecting it, keeping an account of routine daily activities in the gallery. My companions did not find it interesting at all, and we left.”
Vad som möjligtvis lyft det hela hade varit om vi besökt paviljongen och fotograferat kvinnan under loppet av samma dag. Men våra fotografier (mitt ovan, se hennes här) visar att den skrivande kvinnan har olika långa byxor på sig. Kanske bytte hon om under dagen?
11 februari
Maurice Béjart koreograferar (1970) Stravinskijs Le sacre du printemps, Våroffer. Passande förströelse så här i mitten av februari, tycker jag. Jag skulle inte dansa mig till döds för att få upptas av mars, april, maj, men det finns definitivt mycket annat jag skulle göra just nu. Throw some money at the problem.
7 februari
För en daglig dos av estetik, sex och sentimentalitet → Shallow, av Valentina Kimily Jones.
* * *
1.
SOMBRERO FALLOUT
Richard Brautigan
I will be very careful the next time I fall in love, she told herself. Also, she had made a promise to herself that she intended on keeping. She was never going to go out with another writer: no matter how charming, sensitive, inventive or fun they could be. They weren’t worth it in the long run. They were emotionally too expensive and the upkeep was complicated. They were like having a vacuum cleaner around the house that broke all the time and only Einstein could fix it. She wanted her next lover to be a broom.
2.
THE DECAY OF LYING
Oscar Wilde
CYRIL. (coming in through the open window from the terrace). My dear, don’t coop yourself up all day in the library. It is a perfectly lovely afternoon. The air is exquisite. There is a mist upon the woods, like the purple bloom upon a plum. Let us go and lie on the grass and smoke cigarettes and enjoy Nature.
VIVIAN. Enjoy Nature! I am glad to say that I have entirely lost that faculty. People tell us that Art makes us love Nature more than we loved her before; that it reveals her secrets to us; and that after a careful study of Corot and Constable we see things in her that had escaped our observation. My own experience is that the more we study Art, the less we care for Nature. What Art really reveals to us is Nature’s lack of design, her curious crudities, her extraordinary monotony, her absolutely unfinished condition. Nature has good intentions, of course, but, as Aristotle once said, she cannot carry them out. When I look at a landscape I cannot help seeing all its defects. It is fortunate for us, however, that Nature is so imperfect, as otherwise we should have no art at all. Art is our spirited protest, our gallant attempt to teach Nature her proper place. As for the infinite variety of Nature, that is a pure myth. It is not to be found in Nature herself. It resides in the imagination, or fancy, or cultivated blindness of the man who looks at her.
CYRIL. Well, you need not look at the landscape. You can lie on the grass and smoke and talk.
VIVIAN. But Nature is so uncomfortable. Grass is hard and lumpy and damp, and full of dreadful black insects. Why, even Morris’s poorest workman could make you a more comfortable seat than the whole of Nature can. Nature pales before the furniture of ‘the street which from Oxford has borrowed its name,’ as the poet you love so much once vilely phrased it. I don’t complain. If Nature had been comfortable, mankind would never have invented architecture, and I prefer houses to the open air. In a house we all feel of the proper proportions. Everything is subordinated to us, fashioned for our use and our pleasure. Egotism itself, which is so necessary to a proper sense of human dignity, is entirely the result of indoor life.
3.
WAIT UNTIL SPRING, BANDINI
John Fante
He was a man, and he hated the sight of himself in long underwear. She was Maria, and every blemish on his underwear, every button and every thread, every odor and every touch, made the points of her breasts ache with a joy that came out of the middle of the earth. They had been married fifteen years, and he had a tongue and spoke well and often of this and that, but rarely had he ever said, I love you. She was his wife, and she spoke rarely, but she tired him often with her constant, I love you.
2 februari
En av mina bästa vänner har på obestämd tid flyttat in i ett trevåningshus på Henriksdalsberget, ett sorts townhouse om man så vill: Ett objekt som egentligen skulle ha sålts innan jul men på grund av “dåliga tider” dröjer försäljningen. Husets interiör är totalt homestage:ad med omotiverat dyra tvålar, plastiga citrusfrukter, klassikerverk, kuddar och kimonos strösslade i varje rum man kommer in i — interiör som inte får röras eller användas. Jag tror att de flesta fantiserat om hur det skulle vara att privat uppehålla sig en längre tid i något av de kommersiellt konstruerade IKEA-hemmen — vilket gör det svårt att inte romantisera och fiktionalisera denna situation och de orimligt tänjda gränser för vad man kan göra i ett hus som inte är ens eget men som inte heller riktigt tillhör någon annan. Kanske kan man säga att det är ett hus som är in between jobs, en spöklimbo. Ovan synes husets pool där vi badar i vardagsnatten medan snön faller utanför. Prego amore vieni con me.
getting my Christine Falkenland on
Medan jag väntar på min säkerhetsclearing från säpo för att få börja på mitt nya jobb, utforskar min kropp mig: vänder och vrider på varje ben och köttstycke och kärl och hittar små sjukdomar och åkommor och inflammationer och svullnader. Är det inte det ena, så är det det andra eller det tredje. Jag sover till klockan tio varje morgon, klär ut mig till Christine.
Jag försöker lära mig ett utpräglat tänkande varigenom jag betraktar allting i perioder. Sådant som tar slut kan komma tillbaka, när tiden är inne. Exempelvis en relation, som kanske inte är — då förklarar jag det hela för mig själv som att “detta är inte vår tid” eller “vår tid kommer” eller “vår tid är förbi” och uppnår acceptans, blir gråtmild och sentimental, nyper mig själv i kinderna för att jag är så söt som gett mig själv denna present. Det känns tveksamt att ägna sig åt deterministism på det här sättet, men jag ska låta det fortgå. Det kan också vara så att just nu är tiden för determinismen, och sedan kommer den tiden att vara förbi. Ja!
Det finns så mycket jag vill göra.
Biennale Arte11: Crash — Passive Interview
Man undrar ju var världen är på väg så här ett halvt år efter att jag för första gången besökt konstbiennalen i Venedig och alla fotografier ligger på skrivbordet och skräpar. In i VÄGGEN troligtvis, alternativt in i arbetslinjen. Ovan rullar min italienska vän zigg med mycket god tobak, han är kedjerökare och det är sympatiskt. Så här i efterhand har jag tänkt att sporadiskt dokumentera några av de paviljonger som av någon anledning fastnade hos mig, alternativt fastnade på bild — inte samma sak.
Jag träffade Camilla för ett tag sedan (länkar till hennes blogg som inte finns längre som ett yrkande på att den ska återuppstå), då vi bland annat diskuterade paviljongerna samt vårt gemensamma beslut att göra besöken i Venedig till tradition — inte för att innehållet alltid är fantastiskt, utan för att det är one of those things.
Ungerska paviljongen
Hajnal Németh
CRASH — PASSIVE INTERVIEW
Nu hör det till saken att den ungerska paviljongens, vars lokal utgörs av en kyrka — vilket inte är helt irrelevant för årets ungerska bidrag, operainstallation var det bästa på hela biennalen. Utan konkurrens. Installationen var även något av det bättre konstnärliga jag sett i mitt liv, om jag skulle få för mig att rangordna. Därför känns den särskilt svår att skriva om. Den experimentella operan reflekterar livets scen. Ett antal historier om bilolyckor och dess överlevande ges i monolog eller dialogform: det kritiska ögonblicket då tiden blir seg och slö och långdragen. I librettot reflekterar de överlevande över bilturen och händelsernas ordningsföljd i minsta detalj.
Vid ingången till paviljongen möts man av ovan samling av europeiska registreringsskyltar, som exponerar karakteriserande delar av librettot, som här läses från vänster till höger.
ARE YOU COMING?
ARE YOU COMING?
ARE YOU COMING TROUGH?
COMING ACROSS THE DIVIDE TO ME?
IS IT THE MOMENT OF UNITY?
IS IT ECSTASY?
HERE AND NOW?
ARE YOU FREE?
ARE YOU FREE OF THE PAST?
ARE YOU FREE OF THE FUTURE THAT BECKONS YOU?
ARE YOU COMING?
ARE YOU COMING?
ARE YOU HERE?
NEITHER A WOMAN NOR A MAN?
ARE WE JOINED?
ARE WE ONE WITH THE HUMAN FACE?
ARE YOU O EARTH AND IN OUTHER SPACE?
ARE YOU BEING BORN AND ARE YOU DYING?YES
Registreringsskyltarnas frågor får sina direkta, och entusiastiska, svar om man vänder sig till Jimmy Somerville’s låt Coming, som används som soundtrack i Sally Potters film Orlando (1992). En intressant aspekt av detta är att Németh’s passiva intervjulibretto ställer frågor till personer som överlevt bilolyckor, medan Somerville’s text enligt uppgift snarare är skriven med en aidssjuk vän i åtanke:
I am coming! I am coming!
I am coming through!
Coming across the divide to you
In this moment of unity
Feeling an ecstacy
To be here, to be now
At last I am free
Yes at last, at last
To be free of the past
And the future that beckons me
I am coming! I am coming!
Here I am!
Neither a woman, nor a man
We are joined, we are one
With the human face
We are joined, we are one
With the human face
I am on earth
And I am in outer space
I’m being born and I am dying
De passiva intervjufrågorna besvaras i operan endast i form av ja och nej. Detta ger upplevelsen av texten, av historien, en definitiv karaktär, samtidigt som de överlevande ej har chansen att själva brodera ut sina historier — det är upp till intervjuaren. Librettot undersöker olyckans orsak och verkan då lyssnaren introduceras för tidigare händelser som ägde rum samma dag som olyckan, samt beslut som oåterkalleligen ledde till kraschen. Németh vill diskutera det eventuella deterministiska människoödet utan den bekvämlighet som ligger i slumpförklaringen.
Frågorna besvaras lydigt, och ibland flera gånger. Men den sista frågan i varje kapitel står alltid obesvarad, till skillnad från de övriga, mer kliniska, frågorna, med mer tyngd och värdering:
COULD YOU HAVE DIED? (kap. 1)
SO WERE YOU LUCKY? (kap. 2)
OR YOU JUST BELIEVE SO? (kap. 5)
COULD IT HAVE HAPPENED OTHERWISE? (kap. 8 )
DID IT SAVE YOU? (kap. 10)
BUT THE HOPE IS STILL THERE? (kap. 11)
ARE YOU BEING BORN AND ARE YOU DYING? (kap. 13)
Att inte besvara en fråga är också att besvara en fråga, kom ihåg det kära humanistiska A-kursare.
Under installationen kunde publiken röra sig fritt mellan librettots olika delar. I det andra rummet påträffas bilvraket av en BMW 525i, under stark röd belysning. Operan utforskar även den komplexa relationen mellan bilföraren och dennes benägenheten att fetischera det tekniska föremålet, se dialogerna nedan.
Kap. 10
DID YOU HAVE INTERNAL BLEEDING?
YES.DID YOU FEEL PAIN?
NO.DID THEY TAKE YOU TO THE OPERATING ROOM RIGHT AWAY?
YES.FOR LIFE-SAVING SURGERY?
YES.DID THEY SAVE YOU?
YES.DID THE CAR SAVE YOU?
YES.DID IT SAVE YOU?
Kap. 11
DID IT REPRESENT A FEELING OF LIFE?
YES.THAT YOU WANTED TO MAKE YOUR OWN?
YES.FATEFULLY?
YES.DID YOU HAVE TO GIVE IT UP?
YES.THIS FEELING OF LIFE?
YES.THE LUXURY?
YES.EXPERIENCING THE LUXURY?
YES.THAT YOU WERE NOT ENTITLED TO?
NO.YOU DIDN’T FIT INTO IT?
NO.WAS IT A BEAUTIFUL CAR?
YES.EXQUISITE? EXQUISITE?
YES.AND COMFORTABLE?
YES.DID IT HAVE A PERSONALITY?
YES.A PURE-BLOODED CAR?
YES.
I librettot ovan ställs frågor om huruvida bilen räddade människan vid olyckan, om bilen har en personlighet och om den är renrasig — en motsats skulle då vara en opersonlig hybridbil som låter sin förare krossas, dö, mot sin kroppshydda av stål, metal, plast.
Jag har sedan jag såg operan iakttagit att ett flertal autoguider, bilsajter och teknikforum lyft upp Hajnal Némeths verk, vilket i sig är intressant. AutoGuide.com, som publicerar nyheter från fordonsindustrin jämte recensioner och tester, utgör ett fruktbart exempel på detta, då de skriver “This is the sort of thing you won’t see at community dinner theater”, vilket jag tolkar som en kulturell medvetenhet om sin presumtive läsare. Den korta texten lyfter, givetvis, fram bilens plats i operan — vilken är mer intressant än vad det första ögonkastet förtäljer. Librettots intervjukaraktär liknar de intervjuer poliser genomför efter att en olycka ägt rum, om än långt mer ingående. En del av librettot uppförs i BMW-fabriken i Leipzig, som representerar bilens födelseplats, dess genetiska vagga. Då den kvaddade bilen som ställdes ut på venedigbiennalen också kraschas inom fabrikens väggar, sluts bilens osjälviska livscykel. Enligt Németh framställs på så vis “a life cycle of a car that had sacrificed itself to save its driver.” BWM finansierade inte konstverket, men däremot marknadsförs uppsättningen med Aeschylosiska mått, där bilen — och i detta fall en särskild bilmodell — är historiens tragiske hjälte.
NY Times blog “Wheels — The Nuts and Bolts of Whatever Moves You” ställer sig något kritisk till BMWs föga förvånande framhävande av den egna bilens plats i konstverket. Oavsett vilket är det en fascinerande tanke för mig, som motor-ointresserad och ibland väldigt fördomsfull, att dessa forum diskuterar– och i viss mån kritiserar konst. The nuts and bolts of whatever moves you … Väldigt vackert. Faktiskt.
Bilder lånade från operans officiella hemsida
Jag önskar att jag kunde se operan igen, så här ett halvår senare. Denna önskan kommer ur att jag ägnat en stor del av denna höst och vinters dagar och nätter åt att studera och skriva om just teknikfilosofi, vilket är något av det mest intressanta jag gjort. Min uppsats, “Nya tider har gett nya regler” — som nominerats till ett stipendie för årets bästa uppsats inom IT och juridik, handlar om hur teknikdeterministiska och teknikinstrumentalistiska idéströmningar gör sig gällande, används och kommer till uttryck i svensk yttrandefrihetslagstiftning och diskussionen därom. Jag har intresserat mig för den växelvisa verkan som teknik och mänsklig teknikanvändare utövar på varandra, och nu när jag ser tillbaka på upplevelsen av Crash — Passive Interview inser jag att fetischering är ett logiskt steg, tätt följt av underdånig ömhetsbetygelse, samt naiv frigörelse, då det kommer till det vi omger oss med, må det vara teknik, må det vara religion eller olika livsstilsmarkörer. Detta är någonting jag såg tydliga spår av i studiet av offentliga politiska resonemang om just teknikutveckling, och då särskilt närheten mellan underkastelse och dominans i relation till teknik. Dessa resonemang fick tyvärr inte så stort spelrum i uppsatsen, som en konsekvens av bristande vetenskaplighet och alltför mycket personliga raster.
Det finns avslutningsvis någonting poetiskt, och ironiskt, i faktumet att Crash ställdes ut just på venedigbiennalen. Venedigs kanaler består av vatten, smuts, jord, rester av venetianskt liv. En av få platser, städer, på jorden som saknar BMW, Toyota, Ford, Mercedes, Volkswagen, Volvo, Saab. Upplevelsen av operan förstärktes definitivt av den geografiska avsaknaden av dess huvudpersoner: bilen, bilvägen, bilförarna.
På operans officiella hemsida finns en trailer som ger en bra bild av själva operan som visades i det tredje rummet. Däremot visar trailern inga aspekter av själva installationen från biennalen, det kan istället ses i korthet nedan.
