Februari, you will be the death of me. Du är ett hav, en hel kall planet. En dag när det var som allra vitast utomhus visade min termometer +14.8, vilket jag ansåg var värt att dokumentera. Jag känner mig lurad på större delen av detta nya decennium, är inte det minsta skälmsk eller vackert blek, men heller inte tillräckligt fnasig att det är värt att nämna. Februari är ett töcken av långa dagar framför den nya akvarellen (bild! nedan!  tyvärr är färgerna väldigt bleka och fastnar knappt på linsen, men varje kålhuvud tar ungefär 2-4 h att måla, och därav har jag ådragit mig åkomman The Tetris Effect), långa dagar böjd över mina studier i matematik och statistik.

Då och då blixtrar det dock till. Häromdagen visade det sig att någon i min klass fuskat (gör folk sådant fortfarande?) på hemtentamen i statistik (som inte ska vara inlämnad förrän om en månad – hur kan då detta fusk redan ha upptäckts? – jag föreställer mig att fusk på universitetsnivå sker 1)av misstag eller 2)i ren panik över att uppgiften ska vara inlämnad om 12 h, inte när det finns en månad kvar att göra om, göra rätt (Varje gång jag stöter på detta retoriska uttryck så kryper det litet under huden, när någon uppmanar att läs om, läs rätt för att den kritiska läsaren uppfattat en text annorlunda, som om det bara fanns en rätt tolkning, som om vi någonsin har litat på en upphovsman?)). Vidare drog en av våra lärare tillbaka den befuskade (!) tentamen, presenterade en ny – nu med fler frågor samt en veckas kortare inlämningsdatum – någon sorts diskret kollektiv bestraffning. Vilda protester vidtog, varpå läraren efter påtryckningar justerade tillbaka den ordinarie inlämningstiden, varpå de nyss så upprörda studenterna i varma ordalag tackar för tilltaget och för att läraren ”tog tag i detta”. Det kan vara jag som i ovan nämnda februaridvala missar ironin, men jag blir alltid lika … mållös när personer som förväntas göra sitt jobb tackas för att de lyckas göra så. Missförstå mig inte: man ska uppmuntra varandra. Men detta är någonting annat. Att jag inte kan sluta tänka på en sådan petitess på flera dagar gör ärligt talat litet ont. Jag tänker på hur känslig jag är för andra människors besvikelse, och samtidigt på relationen till auktoriteter. I gymnasiet gick jag ofta och planerade diverse namninsamlings- och protestlistor. Minns särskilt en gång då en ny tjej i min klass, som hade en fantastisk skrovlig och knarkig sångröst hindrades av några lärare att sjunga solo på en av våra konserter. Hon målade även stenciles och graffiti och jag ville så gärna bli hennes vän. Så jag gjorde en namnsinsamlingslista och fick ihop namn från alla årskurser, samt andra lärare på skolan, och drev till sist igenom att hon skulle få sjunga. Men när det var dags för konserten dök hon inte upp, och vi pratade nästan aldrig mer. Nuförtiden försöker jag vara litet mer subtilt framfusig och filmisk. Jag försöker att visa personer som jag inte känner att jag uppskattar dem, att jag vill dem någonting. Det är främmande och spännande.

Det kanske absolut viktigaste jag gjort under februari 2010 var att läsa en helt fantastisk roman av Curtis Sittenfeld med ett gräsligt missvisande omslag. Den svenska titeln ”I en klass för sig” är dock mer passande än ”Prep”, för även om handlingen utspelar sig på en internatskola (ja) i Boston (jo) är det framför allt en utvecklingsberättelse med fokus på frågan om genus, klass och härkomst, med skolmiljön som kuliss för huvudpersonen Lee Fiora att linda in sina tankar och känslor i. Under större delen av romanen är Lee ensam, en ensamhet som diskuteras odramatiskt och pragmatiskt. Lee vänder ut och in på ensamhetens alla möjliga begrepp och uttryck, utan att ömka sin situation. Hon iakttar och analyserar sin omgivning minutiöst, och jag älskar hur hon i presentationen av nya, flyktiga karaktärer ur skolmiljön kan nämna att ”x har en syster, det är väldigt intressant” – för det är intressant hur andra människor har egna syskon och historier … vet inte hur jag ska utveckla det bättre än att jag verkligen älskar när Lee Fiora konstaterar att andra karaktärer är intressanta, och sedan presenterar de banala och fina anledningarna till varför.

Vidare finns en inte helt problemfri relation till hennes föräldrar, som främst består av martyrskap, hetsiga humör och den klasskillnad som råder mellan Lee (som är stipendiat) och hennes välbärgade studiekamrater: ”Nej, det var inte det att jag trodde jag kunde gottgöra honom, utan mer att jag tyckte att jag var skyldig honom att visa att jag försökte. Och när det gäller mamma: Hon straffade mig aldrig, hon grälade aldrig ens på mig. Och på grund av det, för att hon till skillnad från pappa aldrig bad mig betala tillbaka, blev det jag var skyldig henne omöjligt att betala tillbaka. Det var ett hav, eller en hel kall planet”. Lee försöker få en plats i hierarkin genom att klippa sina klasskamraters och lärares hår, och då hon slutligen sexdebuterar lägger hon märke till sin fallelse för oralsex, liknar hon det krasst vid talangen med saxen – ett tillfälle som gjorde att jag lade ifrån mig boken och förde handen över munnen, sedan till huvudet. Men hon är inte destruktiv, utan svävar i en astereotyp tillvaro där inga reaktioner är för konstiga för att föras fram. Lee blir djupt smickrad då hon blir utskälld, paralyserad när hon lyckas och klarar av att bli skriven på nästan. På sätt och vis är det litet ledsamt att det är Cross, skolans självutnämnde charmör och Lees konstanta trånobjekt, som till slut blir den som läxar upp hennes fallelse ensamhet, samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka om när just trånobjekten ges en egen röst och skärpa, vilket ofta saknas i renodlade ungdomsromaner.

Läs ”I en klass för sig”! Jag har precis börjat läsa Sittenfeldts senaste ”Presidentens hustru”, en fiktiv berättelse om Laura Bush som liknats vid Joyce Carol Oates Blonde (jag är inget stort Oates-fan alls, men just den blonderingen var omöjlig att undvika). Hon har även skrivit den typiska mellanromanen ”Männen i mina drömmar”. Jag frågar mig själv varför jag skulle vilja läsa om män i någons drömmar, och kan hitta argument både för och emot. På danska heter den ”En kvinde, tre mænd og en psykolog” vilket låter så oroväckande att jag tvivlar på om februari 2010 verkligen är så farligt som jag gör gällande.

in other words ♥

The best time to visit Sweden would probably not be november-mars. Just something to remember before you start persuade yourself otherwise.